Depression, ångest, övergrepp

Jag har mått dåligt så länge jag kan minnas. När jag va yngre typ 10-12 så kände jag att något va fel, jag kände en ständig oro, hade alltid gråten i halsen och kände mig otillräcklig. När jag blev tonåring börja jag umgås med fel folk o började både festa mycket och testa olika droger, började också skära mig väldigt mycket. Lite senare flyttade jag till mitt första behandlingshem. När jag hade vart på boendet några månader o faktiskt började må bättre skulle jag och en annan klient gå ut och möta några killar för att köpa vodka. Då hände det som inte fick hända, det som jag alltid tänkt inte kommer hända mig och det som förändrade mitt liv. Jag var med om en gruppvåldtäckt. Första tiden efter övergreppet visa jag bara känslor genom att bli extremt utåt agerande, ta sönder saker o bråka mycket. Och mitt självskadebeteende eskalerade. Situationen blev ohållbar och min soc hade inget annat val än att flytta mig ifrån Norrköping efter att även hot hade börjat. Jag flyttade till ett annat behandlinhshem många timmar från min familj o alla mina vänner. Polisen ringde till mig och berätta att förundersökningen angående våldtäckten lades ner i brist på bevis. Där fick jag min första ångestattack. Jag kunde inte andas. ”Brist på bevis????? Hur kan det inte finnas tillräckligt med bevis? Tänkte jag. Jag hade ju blåmärken, mitt underliv hade spruckit och jag dom hitta DNA från olika män. Hur skulle det bli när jag flyttar hem, till samma stad som de män som gjort mig illa. Attackerna började komma oftare och oftare och tillslut kunde jag inte ens åka buss. Jag ville inte prata om övergreppet eller något annat som tyngde ner mig. Jag skämdes, hur kunde jag vara så dum?  Jag höll allt inom mig och fick ett halvår senare flytta hem till min pappa. Flytten till pappa va jobbig och jag träffade inga vänner på många månader. Skolan började och det blev mycket press på mig och jag började sova mycket mindre, ångest attacker börja komma tillbaka och jag grät nästan varje kväll. Jag började få upp bilder i huvudet från övergreppet och nästan allt fick mig att på något sätt tänka på de. Jag började röka mycket cannabis, varje dag, jag började festa mycket, testade tyngre droger. Efter att ha festat mycket i ungefär ett år provade jag bensodiazepiner. Narkotika klassad ångestdämpande. Det stängde ut allt, jag blev känslokall, hjärtlös, brydde mig varken om mig själv, mina vänner eller familj. Jag orkade inte. Jag började träffa mycket olika killar och började ligga runt, jag vet att det låter sjukt att ligga runt efter ett övergreppet men då hade de gått över 2 år och jag hade fortfarande inte bearbetat mitt trauma. Men jag trodde att om jag låg med många olika män skulle jag få tillbaka det som dom nämner som utsatte mig tog ifrån mig. Dom tog ifrån mig all min kärlek till mig själv, all min självrespekt, jag kände mig bara äcklig. Men om jag låg med många olika män kanske jag skulle lära mig älska mig själv, jag kanske skulle tycka att jag va vacker och jag kanske för en gång skull skulle få känna mig tillräcklig. Det blev tvärt om såklart. Jag levde det livet i nästan ett år och började ta mer och mer benzo och andra droger, jag trodde att det tog bort problemet, men de flyttade bara problemet framåt. Jag visste att drogerna va dåliga för mig och hur mycket det förändrade mig men jag kunde inte ta tag i mina problem, jag hade gått under. Tiden gick och drogerna förstörde mig även fysiskt, jag gick ner extremt mycket i vikt, en då 19 årig kvinna på 170cm som vägde 42 kilo, ni hör ju. Mina föräldrar såg vad som hände o förstod att jag missbruka så de gjorde orosanmälan till socialtjänsten. Några dagar senare kom en till orosanmälan från polisen. Polisen hämtade mig och jag fick åka till beroende avdelningen och låsas in. Jag va sjuk. En djup depression och ett tungt missbruk. Jag fick ett lvm, (lagen om vård av missbrukare i vissa fall). Jag försog inte då men jag behövde hjälp. ”Hjälpen” jag fick var tyvärr att låsas in, ta återfall du och låsas in igen. Där va jag, ensam, deprimerad och trasig på en låst institution med bara personal att prata med i 6 månader. Nu är jag 20 år och kom precis hem igen, har tagit mig ur mitt missbruk men inte min deprission. Det har gått 4 år sen övergreppet och jag har fortfarande inte fått nån hjälp, gjort något traumabehandling. Har inte ens pratat med en psykolog en enda gång för jag är så rädd. Rädd att tänka mer på det och ser jag ska gå sönder helt, jag vet inte om jag orkar. Men det dödar mig att hallå allt inom mig hela tiden. Jag vet att texten va lång och du orkar säkert inte läsa allt, men skumma igenom, och har du vart med om liknande eller har något tips så skriv gärna det. Tack

Hej. Kände att jag behövde svara. Kan bara tänka mig hur ensamt det känns, hoppas att jag kan lindra det lite.

Jag går in här då och då. Tar bort en del av ensamheten för mig. Om du kollar in mina första inlägg här som var för något år sedan så skrev jag rätt sjuka saker, har varit i väldigt djupa hålor. Känner igen mig i mycket av det du varit med om, kanske inte just vad du utsatts för, men vad som händer med en efter. Den trasiga människa en blivit som inte längre känner igen personen i spegeln. Jag är 10 år äldre än du och för min del så har jag äntligen börjat resan emot att bearbeta allt och få hjälp. Det är dock väldigt svårt och jag tar allt en dag i taget. Ironiskt nog så har jag sökt hjälp väldigt länge, men en sak jag lärt mig först nu är att man behöver bli frisk nog att få hjälp. Stundtals har jag orken att nysta i alla dåliga minnen och trauman. Efter att jag lärt mig att acceptera en händelse och bearbetat den så faller jag dock oftast. Har lagt saker på hög så länge att jag ständigt minns nya saker som jag gömt i bakhuvudet med hjälp av droger och sex tidigare. Nu låter det kanske mest som ett satans gnäll, men jag ville bara beskriva hur svårt allt det här varit för mig. För det finns en ljusning i det hela. Även om det är tungt och jag möter motgångar blandat med svåra känslor, så går det långsamt framåt. Önskar så att jag påbörjat denna resan tidigare och det är lite det jag slås av i din text. Du har chansen att sträcka ut handen nu och få den hjälp som du beskriver dig veta att du behöver. Det är skitläskigt, jag vet, men om du tar dig lite mer mod så kommer du kunna ordna detta galant. Du har redan tagit första steget genom att skriva här, det var modigt av dig. Jag hoppas att mitt svar lättar ditt hjärta lite och att du fått lärdomen att det finns de som förstår. Om du inte vill boka tid hos en psykolog på en gång så tycker jag att du kanske skulle prova att ringa ett hjälpnummer? Var så jag började och till sist kunde börja i terapi.

Vad du än väljer att göra så hoppas jag att du tar hand om dig och att ditt nya liv blir bättre än det gamla.

Jag har anmält mitt barns far för våldtäkt, det las ner för att jag backade, polisen verkade så hämndlysten och jag ville bara att han slutade och fixade inte att sitta i ett kalt rum och återberätta vad som hände, det hade säkert lagts ner ändå, det lär jag aldrig få veta. Inte samma som dig men i närheten. Jag har än inte fått den hjälp jag önskat, har varit för feg för att prata med folk och de jag sagt något till har inte räckt till. Du är så ung, har varit med om så mycket. Våga må dåligt, be om hjälp på de vis du kommer på. Att få en traumabehandling har jag hört om men aldrig varit i närheten av.

 

Får du stöd att hålla dig ifrån drogerna? Att vara frisk/ha ork verkar ju tyvärr vara nödvändigt så att man orkar leta och tjata sig till det stöd man behöver.

Psykolog kan du nå gratis via olika vårdappar, våga testa! Jag har försökt den vägen och vissa är bra, någon riktigt dålig, det är bara att försöka igen, be om ett byte tills du känner att personen är rätt för dig.

Jag skrev med några som var så bra och positiva, ett stöd och en avlastning, inte psykologhjälp dock utan mer en chans att få skriva av sig. Ska se om jag hittar vilka de var så skriver jag här.

Jag tror på att möta känslorna men klarar det inte själv och tror att du också behöver stöd i det. Så leta på, samtidigt som du behöver få livet i övrigt att fungera, det hjälper också, att ha en bra grund runtomkring.

Ta hand om dig!