Depression

Hej,

Jag är en kille på dryga 20 år som har levt med depression i princip större delen av mitt liv. Det är nämligen som så att jag vid 13 års åldern först började känna av nedstämdhet, ångest o.s.v. vid 14 års åldern tog jag kontakt med kuratorn på skolan och därefter började egentligen hela min “resa” genom BUP, akutmottagningar och dylikt.

Att mina föräldrar fick veta att jag är deprimerad var då jag hade ett mötte med kuratorn där jag i princip berättade att jag skulle ta mitt liv just den dagen, jag fick senare samma dag för första gången åka till BUP och då var mina föräldrar tvungna att få veta vad som händer i mitt liv. De var väldigt upprörda och jag vet att just samma dag fick jag även spendera min första natt på akuten. Den natten stannade min pappa med mig och tråkigt nog tog han själv sitt liv någon månad efter. Jag har haft en otrolig ångest över detta, det känns som att det är mitt fel att min pappa tog sitt liv. Jag undrar om det inte var jag som “triggade” igång honom att ta sitt liv. Ibland känns det som att livet hade blivit så mycket bättre för min familj om jag istället hade avlidit för då hade de haft det så mycket bättre. Det är verkligen någonting jag nästan är övertygad om.

Livet efter att pappa tagit sitt liv var otroligt påfrestande för min del, 3 självmordsförsök, möten på BUP och fick även vara inlagd en vecka på en psykiatrisk enhet för ungdomar. Jag har gått på antidepressiva sen jag fyllt 15 år vilket var en kort tid efter att pappa dog, dessa tog jag fram till jag fyllde 19. Idag är jag “stabil” i alla fall mer än vad jag var förut. Det känns däremot som om mina självmordstankar och planer idag är mer “lugna” och genomtänkta än bara impulsiva försök och plötsliga psykbryt. Mitt liv känns bara helt värdelöst, jag har ett jobb men gick aldrig ut gymnasiet med fullständiga betyg. Jag vet att jag har potential och skulle kunna återuppta mina studier men jag kan inte riktigt finna orken till det. Dessutom så måste jag jobba för att hjälpa till hemma ekonomiskt.

Jag funderar ibland om jag ens är deprimerad eller om det är någonting annat som är fel med mig. Svårigheter med att hantera relationer och speciellt då jag börjar känna mig “övergiven” eller när jag får ångest att någon ska sluta umgås med mig eller lämna mig. Det är liksom små saker som känns annorlunda med hur jag hanterar olika känslor och situationer som för andra inte alls är lika “allvarliga”. Vad tycker ni jag ska göra egentligen, jag orkar liksom inte berätta för min mamma att allt alla dessa känslor kommer tillbaka igen med tanke på att hon verkar tro att allting är okej nu och jag vill verkligen inte dra ner på henne nu efter allt som hänt.

Ni kanske har några förslag eller idéer, jag vill prata av mig men jag tycker inte att bara en psykolog var egentligen till någon hjälp. Det är någonting som inte stämmer med mig men jag vet inte vad det är. I alla andra situationer så anses jag vara en glad, positiv och social person. Jag har många vänner och en familj som älskar mig, men ändå får jag inte ihop det här med livspusslet alls.

 

/förvirrad kille

Tråkigt med din pappa och hans självmord får mig att fundera över en fråga – har du tänkt på att depression kanske går i arv i er familj?

Hmm när jag läser din text så funderar jag över några saker

– har du lätt för att få vänner?

– tycker du att du blir missuppfattad hela tiden?

– jag vet av livserfarenhet att när någon säger att något inte stämmer så är det ofta så. Något stämmer inte. Har du fått någon utredning för varför du är deprimerad? Så du inte har någon annan neuropsykologisk diagnos som gör att du ständigt är överbelastad…

Läs på lite om hyperkänsliga personer i den här länken 

Anonym skrev:

Tråkigt med din pappa och hans självmord får mig att fundera över en fråga – har du tänkt på att depression kanske går i arv i er familj? Hmm när jag läser din text så funderar jag över några saker – har du lätt för att få vänner? – tycker du att du blir missuppfattad hela tiden? – jag vet av livserfarenhet att när någon säger att något inte stämmer så är det ofta så. Något stämmer inte. Har du fått någon utredning för varför du är deprimerad? Så du inte har någon annan neuropsykologisk diagnos som gör att du ständigt är överbelastad… Läs på lite om hyperkänsliga personer i den här länken

Hej!

Tack för ditt svar.

Jag har ganska lätt att få vänner, det är väl det som jag antar är väldigt knepigt då jag inte alls har några problem med det sociala. Det känns som att efter jag började med mina anti-depressiva så blev jag mycket mer “social” och “öppen” för nya kontakter men jag kan verkligen inte säga att jag någonsin inte varit omgiven av ganska så många nära vänner och så är det än idag.

Jag vet inte om jag känner mig missuppfattad eller i alla fall när jag ska prata om mina känslor och tankar. Det händer däremot inte heller så ofta att jag gör det nu för tiden då jag som sagt haft en otroligt jobbig period precis innan min pappa tog sitt egna liv och något år därefter att jag inte velat kasta allt det här på min familj och vänner igen. Jag skulle ha en utredning när jag var runt 16 men då tyckte de att det var för tidigt att ställa en diagnos eller vad de sa, tror att det då gällde emotionellt instabil personlighetsstörning (borderline) och jag skulle även gå DBT vilket aldrig blev av till slut utan jag fortsatte med träffar med en psykolog. Idag hade jag nästan velat göra en utredning men det känns så konstigt då jag inte riktigt vad det är fel på, men jag antar att det just är en psykologs/psykiatrikers uppgift att försöka ta reda på…

 

 

Hej! Känner igen mig mycket i det du skrivit, jätte tråkigt att du fått få igenom så mycket.

borderline är ”vanlig” samsjuka för min typ av diagnos, bipolär(en diagnos som oftast ställs vid 25+). ADHD är en vanlig samsjuka med bipolär. Har man omedicinerad ADHD så saknar man motivationen att göra saker, krävs otroligt intresse eller syfte för att något ska bli gjort.

Båda diagnoserna är helt medicineringsbara, men krävs att man påbörjar utredningar mm, så viktigt att pusha för sådant. Med tanke på att bipolära har väldigt hög självmordsstatistik så skulle det inte vara helt orimligt att du har det rent genetiskt.

Bättre att pusha för utredningar så man kan göra det man vill göra och må bra medans man gör det, sen jag började medicinera ADHD har jag utan problem kunnat slutföra studier och annat. Något som var nästan omöjligt innan. Hade aldrig motivationen.

Och sen jag började medicinera bipolär har mitt humör och stadie varit relativt normalt utan depressioner.

/inte-längre-förvirrad kille

Anonym skrev:

Hej, Jag är en kille på dryga 20 år som har levt med depression i princip större delen av mitt liv. Det är nämligen som så att jag vid 13 års åldern först började känna av nedstämdhet, ångest o.s.v. vid 14 års åldern tog jag kontakt med kuratorn på skolan och därefter började egentligen hela min ”resa” genom BUP, akutmottagningar och dylikt. Att mina föräldrar fick veta att jag är deprimerad var då jag hade ett mötte med kuratorn där jag i princip berättade att jag skulle ta mitt liv just den dagen, jag fick senare samma dag för första gången åka till BUP och då var mina föräldrar tvungna att få veta vad som händer i mitt liv. De var väldigt upprörda och jag vet att just samma dag fick jag även spendera min första natt på akuten. Den natten stannade min pappa med mig och tråkigt nog tog han själv sitt liv någon månad efter. Jag har haft en otrolig ångest över detta, det känns som att det är mitt fel att min pappa tog sitt liv. Jag undrar om det inte var jag som ”triggade” igång honom att ta sitt liv. Ibland känns det som att livet hade blivit så mycket bättre för min familj om jag istället hade avlidit för då hade de haft det så mycket bättre. Det är verkligen någonting jag nästan är övertygad om. Livet efter att pappa tagit sitt liv var otroligt påfrestande för min del, 3 självmordsförsök, möten på BUP och fick även vara inlagd en vecka på en psykiatrisk enhet för ungdomar. Jag har gått på antidepressiva sen jag fyllt 15 år vilket var en kort tid efter att pappa dog, dessa tog jag fram till jag fyllde 19. Idag är jag ”stabil” i alla fall mer än vad jag var förut. Det känns däremot som om mina självmordstankar och planer idag är mer ”lugna” och genomtänkta än bara impulsiva försök och plötsliga psykbryt. Mitt liv känns bara helt värdelöst, jag har ett jobb men gick aldrig ut gymnasiet med fullständiga betyg. Jag vet att jag har potential och skulle kunna återuppta mina studier men jag kan inte riktigt finna orken till det. Dessutom så måste jag jobba för att hjälpa till hemma ekonomiskt. Jag funderar ibland om jag ens är deprimerad eller om det är någonting annat som är fel med mig. Svårigheter med att hantera relationer och speciellt då jag börjar känna mig ”övergiven” eller när jag får ångest att någon ska sluta umgås med mig eller lämna mig. Det är liksom små saker som känns annorlunda med hur jag hanterar olika känslor och situationer som för andra inte alls är lika ”allvarliga”. Vad tycker ni jag ska göra egentligen, jag orkar liksom inte berätta för min mamma att allt alla dessa känslor kommer tillbaka igen med tanke på att hon verkar tro att allting är okej nu och jag vill verkligen inte dra ner på henne nu efter allt som hänt. Ni kanske har några förslag eller idéer, jag vill prata av mig men jag tycker inte att bara en psykolog var egentligen till någon hjälp. Det är någonting som inte stämmer med mig men jag vet inte vad det är. I alla andra situationer så anses jag vara en glad, positiv och social person. Jag har många vänner och en familj som älskar mig, men ändå får jag inte ihop det här med livspusslet alls. /förvirrad kille

 

Hej,

Skönt att du tycker att du nu mår bättre efter allt du varit med om.

Har du funderat på om du är högkänslig? Just den här känslan av att man tror att det är något fel på en är vanlig hos oss högkänsliga. Liksom att det kan vara lite knepigt med relationer, tex rädsla att bli övergivna då vi är så bra på att upptäcka subtila signaler. Och vi reagerar även starkare på stimuli än icke-högkänsliga. Och att vara högkänslig är inte någon sjukdom – det är ett personlighetsdrag.

 

Jag har tidigare både varit deprimerad och haft ett självskadebeteende och jag tror att en del av det kan förklaras av att jag är högkänslig. Inte bara dock. Hade en trasslig uppväxt också.