Hem > Forum > Depression > Den onda cirkeln börjar om från början

Den onda cirkeln börjar om från början

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Det är jobbigt, det började för många år sedan. Jag blev en spelmissbrukare, mina föräldrar hjälpte mig upp ekonomiskt från skiten. Detta resulterade i att jag mer eller mindre blev tvungen att ta högavlönade jobb, som i verkligheten är mer eller mindre chefstjänster med bra lön för att ha en normal vardag. Jag käkar antidepressiva för att klara av vardagen, fick behandling och förstod hur spelande påverkade mitt liv. Jag var på god väg, gick med på att tillfälligt bo hos föräldrarna för att spara in lite pengar. Problemet dock var att varenda besparing krona som jag fick in tog min pappa ifrån mig.

    Då mina föräldrar hjälpt mig ekonomiskt med att betala av en del skulder åt mig så ville jag i början inte yttra mig. Det jag inte visste var hur hela min familj skulle behandla mig.

    Jag käkar depression och diabetes tabletter, tränade flera månader för att gå ner i vikt, men gick istället upp 2 kg, dock mycket muskler. Min pappa tryckte ner mig konstant då jag åt tabletter, var jättetrött efter jobbet då jag satt de mesta dagarna i möte och jag tränade endast 4 dagar i veckan vilket inte var nog. Det konstanta gnället varje dag, där min pappa påpekade hur jag förstört honom så han har hälsoproblem, hur min mamma tycker att jag har ruinerat hela vår familj och min bror som tycker jag är tjock trots att jag egentligen inte är det. Då jag utsatt familjen för ekonomiska problem så anser sig dessa människor ha rätten till att förnedra mig så ofta dem kan.

    Jag stod ut ungefär 1.5 är, det är långt tid. Hade förbättrat mig, men mitt psyke klarade inte mer all konstant nedtryckningar som min familj lät mig utså. Jag började spela igen lite grann, mer som avslappning och att tänka bort. Familjen fortsatte se ner på mig som en individ, helt ärligt, de har noll respekt för mig som människa. Jag är inte värd någonting i deras ögon, ses mer som en börda för familjen.

    Till slut när min pappa började bråka igen så svartnade det i ögonen på mig, någonstans i min hjärna så hade den fått nog. När han tog 1 steg emot mig för att skrika på mig, då kände jag att i det momentet så ville jag misshandla honom, fast min mamma gick emellan och han packade sin väska och reste till Spanien dagen efter med en enkelbiljett då han var pensionär.

    Min depression var tillbaka på allvar. Efter att min pappa åkt iväg, då började morsan gnälla igen. Visste inte hur illa hon var förrän hon nästan konstant påminner mig varje dag om hur dålig jag är, hur jag utsatt vår familj för ekonomisk katastrof och har en bror som hela tiden kallar mig tjockis trots att jag inte ens har den typen av vikt problem.

    Jag vill ju gå hem till min lägenhet igen, men denna depression som hänger över mitt huvud som min familj denna gång är ansvarig för då jag höll på bli mycket bättre så känner jag faktiskt att det kanske är lika bra och kasta in handduken och säga adjö till livet.

    Jag ville bara starta om livet från början, börja från noll, men så snabbt det blev bättre så visade det sig att det är min familj som sätter mig djupare och djupare i en depression, ibland har dem sagt att det kanske hade varit bättre om jag hade istället dött.

    Utöver allt detta så var jag på rätt bana, men kraschade ihop just på grund av att jag inte fick möjligheten att bli bättre i det långsamma tempot jag hade innan.

    Värst av allt är att jag bytt jobb 2 gånger för att kunna få högre lön, inte för att jag vill det, för att kunna vara mindre börda ekonomiskt för min familj. Lyckades spara massa pengar, men det känns ju ganska meningslöst om man inte känner för att leva längre.

    Varför är männsikor på detta vis? Jag har gjort misstag, mått dålig, deprimerad, självmordsbenägen och gjort 2 försök, sen när man blir bättre och är på väg och få tillbaka lycka i sin vardag så drar ens familj och påminner en om hur dålig person man är.

    Skall inte ens familj vara ett stöd mot en, min föräldrar har inte behövt ta ut några lån eller så på sig själva, men deras sparade pengar gick mer eller mindre nästan allt, fast detta hindrar inte dem från att leva bekvämt. Om de bara hade hållit ut cirka 6-7 år och min ekonomi hade skjutit i höjden för att kunna hjälpa dem väldigt mycket. Fast logiken finns inte där, dem hade för bråttom och sen påminna mig om att det vore bättre om jag vore död så kanske det är den bästa vägen för min del. Även om det inte är de jag vill, men nedtryckningarna från hela min familj orkar jag inte.

    Skall jag kanske bara bryta kontakten med dem helt ett par år och dra iväg. Då slipper jag iallafall bli nedtryckt.

    Eller är det bättre för att undvika ensamheten att vara skita i allt och stämpla ut.

    Fan vad allt suger.

    Beklagar att du blir behandlad så av din familj. Det är inte rätt. Har du betalat av dina skulder till dom?

    Det låter som om en flytt vore det bästa.. Få utrymme att ta hand om dig själv. Spelmissbruket kan du ta stöd om utifrån om din familj inte är hjälpsamma. Men om du ska kunna ta dig själv på allvar behöver det vara slut med spelandet.

    I ditt liv är det du som är viktig och att du gör rätt för dig. Du är inte ansvarig för din familjs lycka. Om du betalat av skulden till dom så får dom själva söka hjälp för sina bekymmer. Det finns gränser för hur mycket man ska ta emot på grund av sina misstag. Kan du hjälpa dom med det kanske? Stötta dom i deras väg mot att må bättre?

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.