Hej hej
Jag är i 20 års åldern och har hela mitt liv lidit av psykisk ohälsa och haft självmordstankar från 9 år ålder.
Jag vill inget annat än att dö, och jag ser egentligen inget problem med det. För min skull så skulle det varit det bästa. Men jag har en hund. Och den här hunden skulle bli ensam kvar och det är det jag får dåligt samvete över.
Jag har varit noga med att inte tillåta mig att förstå att hunden skulle klara sig bra hos någon annan. Det känns som att såfort jag vet att hunden klarar sig så har jag ingen orsak att leva längre. Och det hade ju varit positivt för min del, eftersom jag absolut inte vill leva längre. Är så trött på att alla säger att man ska värdera livet osv. Jag anser att alla människor inte kan trivas med att leva, och jag är en av dom. Därav känns döden som ett bra mycket alternativ till att leva.
Men det är just det där med hunden. En del av mig vill omplacera hunden och se så allt funkar bra innan jag dör. Men en del av mig är rädd att jag ångrar mig och sen inte begår självmord eller ännu värre, misslyckas och får skador för livet.
Hur som helst har jag hamnat i en situation där jag inte kommer kunna ha min hund en period. Detta är något helt mot min vilja. Men på ett sätt kanske det vorre bra att se om hunden får det bra hos någon annan. Isf kan jag släppa taget och slippa må såhär. Att dö känns verkligen som det enda rätta och jag tror inte någon kan intala mig något annat.
