Hem > Forum > Depression > Dåligt samvete

Dåligt samvete

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 14 totalt)
13
  • För ett par år sedan var jag med om en ganska obehaglig flygresa där jag på fullt allvar trodde att jag skulle dö. Minns att när jag satt där i flygplanet och fick känslan av nu kanske det tar slut här så fylldes jag av ett sånt självhat. Var arg på mig själv som satt uppe i lyften och hade utsatt mig själv för denna dumhet och som nu skulle leda till min död.

    Sedan ju räddare jag blev så minns jag framförallt känslan att jag tänkte: ”Fan, jag har inte levt mitt liv på riktigt. Jag levde aldrig. Och nu är det slut.”

    Tänkte också en hel del på mina syskonbarn, att jag skulle sakna dem och att det var för smärtsamt att jag nu skulle gå miste om att se de växa upp. Men starkast var känslan av misslyckande inför mig själv och hur jag levt mitt liv. Eller snarare mitt icke-liv.

    Vi landade efter någon timme och jag dog ju inte. Med extremt skakiga ben gick jag in på toaletten på flygplatsen omtumlad av vad jag nyss varit med om. Dissociativare än någonsin.. Tacksamheten var jävligt stark.

    Hur som helst, efter det kan man ju tro att jag gjorde något av denna insikt som jag knappt visste om att jag bar på. Att mina sista tankar i livet vad jag trodde skulle bli en känsla av att jag inte levt ”på riktigt”. Att jag kastat bort livet och fokuserat på helt fel människor. Bland annat mycket på relationer där jag hoppats finna en djup kärlek eller vänskap men där motparterna i slutändan haft andra planer, andra ideer, och på många sätt satt mig på ”paus”, att jag suttit och väntat på människor i åratal.  Haft en sån extrem längtan och behov efter att relationer skulle ta ett ytterligare steg att jag infunnit mig i att få vänta. De har ju lovat mig så mycket fantastiskt. Lurad och förrådd har åren gått och livet fortsatt vara ett vakuum av ofta ett ingenting.

    Efter den där flygincidenten känner jag återigen att jag börjat få dåligt samvete. Något helt nytt för mig. Att övh få dåligt samvete inför sig själv. Känner skuldkänslor för att jag inte sas ”lever”.

    Behöver ta tag i detta med att leva mer. Samtidigt som jag inte vet hur. Jag vet bara att jag kommer avsky mig själv ännu mer ju äldre jag blir och ju mer jag ser hur jag undvikit livet.

    Har också varit med om en liknande incident. Var på jobb i Norge och skulle flyga hem till Sverige när vi fick besked om ”rökutveckling” i kabinen så planet måste vända tillbaka till Gardemoen. Och en arbetskamrat skrek rakt ut, ”vi kommer dö”, men tror jag reagerade mer på hennes ord än själva händelseförloppet. Det gick iaf bra, och ingen fick några men efter händelsen. Apropå det du relaterar till, att få dåligt samvete för att man inte omfamnar livet mer och lever i större utsträckning än vad man faktiskt gör, så tror jag det krävs att man planerar och sätter upp olika mål i livet?
    Samtidigt som man vet att det ofta eller nästan aldrig blir som man vill, eller planerar. Men är ändock en förutsättning skulle jag tro för att man ska orka ta sig igenom livet. Utan mål och drömmar blir livet ganska torftigt.

    Trådstartaren

    Tack för ditt svar!

    Vad läskigt att du varit med om något liknande. Så dramatiskt!

    Är lite tacksam på ett sätt att jag fick möta döden i vitögat eller hur jag ska uttrycka det, och då fick den här insikten. Vad känner man när man tror det är slut? Ganska viktig information. Blev förvånad över att jag tänkte på att jag inte levt tillräckligt. Hade nog gissat att jag skulle tänkt att det var sorgligt bara att dö, inte att jag krampaktigt blev besviken på att jag inte levt ordentligt.

    Ja precis, vad är då att leva fullt ut? Vilka livsmål och drömmar innebär det? Har kommit fram till att jag inte är så besviken på mitt arbetsliv (generellt), det handlar inte om något materiellt eller pengar, utan för mig att leva ett rikt liv är att delvis ha en kärleksrelation. Att ha någon att upptäcka livet tillsammans med.

    Önskar även att jag gjorde mer på min fritid, hade fler vänner att umgås med. Det handlar heller inte om att resa, har gjort det. Utan jag kommer nog fram till att för att leva fullt ut behöver jag fler relationer och då särskilt en kärleksrelation. Inte haft det på väldigt många år och livet känns just torftigt och nära på meningslöst utan det. Vem orkar leva utan kärlek liksom?

    Värme

    Det du skriver kan jag relatera till historien om en sjuksköterska som vakade hos personer som var i livets slutskede, som genom sina samtal ”intervjuade” dom och ställde olika frågor. En fråga var om det var något dom ångrade i sina liv, majoriteten svarade att dom ångrade att dom hade jobbat så mycket och inte umgåtts mer med sina nära och kära. Så i slutet handlar det inte om hur mycket pengar man har på banken, vilken titel man har, om man har en dyr, fin bil på gårdsplanen eller något annat materiellt, utan om det känslomässiga. Om man hinner rannsaka sig själv innan det är slut så är det oftast det existentiella som återkommer. Så klokt av dig att redan nu inse det viktiga i livet.❣️Kärlek, gemenskap, samhörighet är viktigt, mer eller mindre, för alla människor. Det gäller väl att hamna i rätt samvaro oavsett om det är en kärleksrelation eller vänrelation så man inte hamnar i något slags stand- by läge och stagnerar som person. Och att man känner sig trygg, A och O i alla relationer. Har dock märkt att man måste korsa många vägar för att finna personer man klickar med, i mångt och mycket så krävs det att man är av samma skrot och korn för att det ska fungera.

    Trådstartaren

    Tack för ditt svar!

    Någon sa en gång att innan man inleder en kärleksrelation så ska man kolla på personens sämsta sidor och där överväga ifall man kan leva med de, eller ifall bristerna är för stora. Lite för att lista ut om man är kompatibla eller inte. Kanske gäller det även vänskapsrelationer eller människor i allmänhet? Har nämligen mött en hel del personer som på många sätt är lik mig – samma skrot och korn – men där det ändå varit väldigt mycket som skavt mellan oss. Undrar därför om man ska börja titta lite noggrannare på olikheter också? Tänker mest högt här hehe.

    Det kan vara en förutsättning, att ”se” dom dåliga sidorna. Fast det tar väldigt lång tid att lära känna en person, på riktigt. Jag kan umgås med alla människor, är som en kameleont= vaksam, studerande och anpassningsbar- som en kameleont ändrar färg, med skillnaden att jag inte är ute efter ett byte. 🙂 Men gör större skillnad idag på olika relationer. Om det är en bekantskap, såsom en arbetskamrat eller om det är en riktig vän som man kan prata förtroligt med. Tror att man även kan ha utbyte av att man är olika som personer så länge man blir respekterad och accepterad för den man är, utan att man ska behöva förändra sig för att göra någon annan till lags. Vi har ju olika bagage så kan få bra input och goda råd om livet i allmänhet som gör att man kan se det från ett annat perspektiv. Tror dock att en grundförutsättning är att man måste vara ganska lika på några punkter oavsett om det är en vänskaplig relation eller ett förhållande. Jag är till exempel inte intresserad av att gå och fixa naglarna varannan vecka eller en ny LV- väska, därför får jag inget utbyte av att ha sådana personer som vänner. Kan lyssna om det på jobbet, men glömt det lika snabbt. I ett kärleksförhållande kan man till viss grad vara olika men måste nog vilja och ha ungefär samma mål för att det ska fungera. Bo i stan kontra landet, vill ha barn kontra inte vill barn och så vidare. Relationer och samvaro är ingen lätt match, mycket beroende på OM man vill förstå en person eller inte, kan jag tycka.

    Trådstartaren

    Jag tror ett fel jag gjort i mitt liv är att jag brytt mig alldeles för mycket om vad andra tycker eller tänker om mig. Tror det en bidragande orsak till mitt missnöje med livet. Jobbar en hel del nuförtiden att i vardagen våga göra annorlunda. T ex att inte gå in i en kollektiv tanke/åsikt om jag innerst inne faktiskt inte håller med. Utan ställa mig utanför den då och uttrycka att jag tycker annorlunda. Blir faktiskt märkvärdigt tillfredsställd av det. Det blir en känsla av att ta plats, visa hela mig, och sen växa i det. Kanske är det så med den där känslan i luften när jag var på vippen att kola som det kändes, så är det just såna små steg som kan vara viktiga att fortsätta ta? Alltså grejen är ju att när jag väl dör så vill jag ju känna mig nöjd! Jag vill inte ångra saker. Eller hemska tanke att jag gått igenom livet och förställt mig själv eller inte uppfyllt en enda dröm som jag haft.

    Trådstartaren

    Kanske ska lägga till att ingen i min omgivning förmodligen skulle beskriva mig som en inställsam person. Tvärtom, får jag oftast höra just att jag tänker ”självständigt”/”unikt”, och just ställer mig utanför mainstream (som jag faktiskt inte klarar av heller, haha).

    Trots det känner jag att det finns ytterligare nivåer som jag behöver ta för att bli ordentligt nöjd. T ex att politiskt inte tycka som ”mitt parti” tycker. Utan kanske plötsligt känna att man håller med ett troll i sak. Det är den nivån jag tänker på när jag menar att våga gå emot kollektivet.

    Kanske blev flummigt nu…?

    Nejdå, inte ett dugg flummigt. 😊 Tror många, om inte alla människor, har behovet att bli accepterade i olika sammanhang och därför bryr sig om vad andra tycker och tänker om en som person. Alla vill väl bli omtyckta, som oftast är en förutsättning att överhuvudtaget få vara med i sammanhangen och inte bli utanför. Många faktorer som spelar in. Jag var väldigt tyst och lite tillbakadragen när jag var yngre och har också tagit revansch angående det när jag blivit äldre. Det var nog också med små steg jag började ta mer plats och fick mer skinn på näsan. En stor bidragande faktor var när jag själv blev mamma, då jag blev tvungen att tuffa till mig och bli ”stark” mer för någon annans skull. Jag är väldigt öppen med vad jag tycker och tänker idag, och vill också att andra är det men utan att man ska behöva ändra ståndpunkt, färg eller bli osams, utan för att få ventilera saker och ting. Har däremot varit på arbetsplatser där det har orsakat vissa problem, då arbetsgivare ofta tagit mina åsikter mer som kritik istället för förslag till förändringar. Då blir det krock. 😐

    Återkommer och relaterar till din tråds inledning, att inte ha dåligt samvete när det kommer till att försöka förstå just din mening med livet, vad du tror på och drömmer om. Resan tar slut för oss alla förr eller senare iallafall. Om hundra år är det glömt. Om man inte hinner göra något sensationellt.

    Nu blev nog min input mer flummig än din, för jag är jättetrött. Tack 🙏🏼 och godnatt 😴

    Trådstartaren

    Tack för dina ord!

    Kanske är det så att när man akut behöver sammanfatta livet så får man syn på vem man är/varit också? Tänkte på den där studien du hänvisade till. Arbetsnarkomanerna upptäcker att de prioriterat fel. De självupptagna önskar att de tänkt mer på andra. Den medberoende önskar att den valt sundare relationer osv osv.

    Jag har prioriterat min ursprungligsfamilj mycket. Samt destruktiva relationer. Detta på bekostnad av mitt eget liv. Har inte utvecklats vidare (har väl det på ett sätt, men på andra sätt inte) och vågat tagit språnget i vissa sammanhang som betytt något för mig. Jag går i regel inte in i kärleksrelationer sedan några år tillbaka. Vågar inte det.

    Så huvudproblemet är kanske ändå inte att klicka med andra eller bli accepterad, tror jag. Klassar det som delproblem. Och sedan att huvudproblemet för mig är att leva. Välja liv.

    Orkar du säga vad du tror du skulle ångra? (Menar inte nu i natt alltså utan när du har tid och lust)

    Tror dock inte alla människor omvärderar sina liv eller rannsakar sig själva ens vid nära döden upplevelser. Vissa omfamnar och uppskattar livet mer, men inte alla. En del tror jag även uppskattar livet mindre då man kan drabbas av andra problem istället, och kanske sluter sig mer. Kan framkalla mycket ångest.
    Finns inget i mitt liv jag ångrar, utan mer som jag önskar att jag hade gjort och fått möjlighet att göra annorlunda. Jag önskar bland annat att jag tidigare hade  fått insikt om vad jag vill arbeta med och skaffat mig en utbildning inom det. Och skaffat fler barn. Sen måste man förstå att ens val i livet alla gånger inte enbart handlar om vad man själv vill för att man samtidigt kan vara begränsad i sin livssituation. Trygghet betyder så mycket i våra liv som ibland gör att vi inte vågar ta ett steg längre ut och prova andra vägar, fast man egentligen behöver det för att kunna utvecklas som person.
    Vad är det som gör att du inte vågar gå in i en kärleksrelation? Vad är det du är rädd för?

    Trådstartaren

    Det är möjligt att när man ofrivilligt står vid dödens port känner sig tillfredsställd med livet, vem man varit och allt som man nu går miste om. Är just den känslan jag är extra intresserad av, att vara så nära acceptans då som möjligt. Tror jag är färgad av mina släktingar där det skett plötsliga dödsfall och sjukdomsfall. Ingen av dem har precis omfamnat döden och tagit det med ro. Tvärtom, då visade sig alla drömmar som de inte hunnit med. Men absolut att det finns människor som reagerar och tänker annorlunda. Man får hoppas då att det inte handlar om en grym depression som gör att man känner så. Annars tror jag ju på ålder, att man hunnit med så mycket och där äldre ju kan säga att de är ”klara” med det här livet. Sådan är min mormor på snart 90 år. Hon verkar inte ha dåligt samvete över något heller.

    När det gäller kärleksrelationer är jag rädd för att bli avvisad igen. Att få hjärtat krossat typ. Och det orkar jag inte med fler gånger.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 14 totalt)
13

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.