Dålig självkänsla

Jag är ledsen på nätterna. Min såkallade mamma slutade kalla henne mamma när jag var 12. Halva mitt liv. Har skadat mig så hårt och min farsa skyddade inte mig. Mina föräldrar gjorde slut när jag var två år. Från när jag var 2-13 träffade han en kvinna som han fick barn med jag har 3 halvsyskon. Från jag var 2-13 fick jag bo hos honom och hans ex ibland. Men när jag var 13 gjorde han slut med henne och träffade en ny kvinna.

Den kvinnan han är med nu vill inte ha med hans barn och göra och han accepterar det. Så jag fick inte bo hos honom då. (De bor i hans lägenhet)

 

Morsan var jätteelak mot mig. Misshandlade mig psykiskt hon söp och var allmänt elak och riktigt kaxig skulle även kunna kalla henne sadistisk. Hon njöt av att se mig lida och vara ledsen. Hon blev starkare av det. Som sagt vi kom lätt i storbråk. Hon kunde skrika som bara den. Som sagt hon har kallat mig saker som ”Dominant Hora”, ”ungjävel”, ”Jävla unge”, ”din lilla jävel!” Och andra elaka saker. Hon har även sagt ”jag ångrar att jag hade barn med din pappa” och ”jag kan alltid skaffa mer barn med DU kan inte få en annan mamma”. Jag växte upp i en äcklig lägenhet i riktigt dåligt skick och var alltid ostädad och nästan inga lampor funkade. Ibland sket hon i att se till att jag hade mat (mest när jag var 16+) så jag var ute och letade tomburkar för att ha råd med något. Blev mest bara något billigt.

Hon har aldrig gett mig något i födelsedag eller julklapp eller ja nästan aldrig. Jag förstod att hon mår psykiskt dåligt men gjorde inget åt det istället valde hon att supa och vara elak mot mig. Hon fick psykiatritider men sket i dem.

Min farsa VISSTE hur jag hade det och hur jag måde men gjorde inget för hans sambo ville inte ha mig och mina halvsyskon där (halvsyskonen är på pappas sida).

Min självkänsla och självförtroende är förstört jag tycker inte om mig själv har bara fått höra hur usel dotter jag är. Hon sa till mig ”du är usel” en gång. Då brast jag i storgråt. Då var jag 16år. Jag har aldrig varit elak mot henne. Jag var den som fick trösta henne när hon var ledsen, vara som en extramamma för henne, ha hand om henne. Värst av allt jag var lojal mot henne jag fick inte berätta vad hon gjort mot mig. Jag vågade inte säga till någon vad hon gjort hon sa alltid ”våga inte tjalla!” Misstänkte hon eller trott jag berättat för någon sa hon ”HAR DU TJALLAT DU VET VAD SOM HÄNDER OM DU GÖR DET?!!!”.

Hon är väldigt vältalande, hon har snackat omkull soc och lärare. Alla tyckte hon var så trevlig mina klasskompisar tyckte hon var rar. När jag träffar på en gammal klasskompis frågade hen alltid ”hur är det med din mamma då?” Innan jag flyttade hemifrån var jag tyst om vad hon hade gjort.

Jag flyttade i Juni förra året har mycket att bearbeta. Har mardrömar på nätterna om henne. Mår dåligt som in i h***** av det :’(

Jo, hon sa i Oktober förra året att hon gråtit en hel kväll och en hel förmiddag. Inte för att hon insett att hon har gjort fel nej nej. Hon grät för att jag hade ”uteslutit” henne sedan jag flyttat hemifrån hon sa ”JAG TYCKER DET ÄR JÄTTEKONSTIGT ATT JAG INTE FÅTT KOMMA HEM TILL DIG PÅ EN FIKA NÄR DU FLYTTAT HEMIFRÅN” och ”DEt är självklart att man bjuder hem sin mamma när man flyttat hemifrån”. Hon har inte fått se var jag bor än idag.  Men mitt psyke är ändå kasst.

Usch det känns ända in i märgen om det hemska du berättar. Som du själv skriver så förstår du att hon är sjuk, om det nu kan vara till någon liten tröst. Att det inte var personligt mot dig, utan du var den som fanns nära henne och någon hon kunde lägga över sitt dåliga mående på.

Som du skriver så har du mycket att bearbeta, försök att se att du iaf vet vad du behöver bearbeta.

Själv har jag inte samma torterande uppväxt men brottas ändå med mina demoner. växte upp med båda mina föräldrar och utåt sett sågs vi nog som “den perfekta familjen” med både sommarställe, båt och vinterstuga. Men allt har kretsat kring min pappas doliga mående och vi har alla behövt trippa på tå när han mådde dåligt. Jag har ärvt både hans depression och social fobi. tyvärr märker jag bara mer och mer hur mkt av hans dåliga mående jag ärvt, och att det bara blir värre med åren.

Har självmedicinerat senaste 20 åren med olika lugnande mediciner vilket gjort att jag mer klassas som beroende än en djupt deprimerad person. Och blir därmed bemött som att alla mina problem beror på mitt beroende fast det bara har varit ett sätt att överleva. Jag har isolerat mig mer och mer och inget känns roligt längre. I stället för att leva handlar livet bara om att överleva, men vad är det för liv? Såg på uppdrag granskning igår om glappet i ansvar mellan beroende(kommunen) och psykiatrin(landstinget). Till min “nackdel” syns det inte utåt hur dåligt jag mår. Kompenserar min trasiga insida med märkeskläder och övriga yttre attribut för att jag skäms över mitt dåliga mående.

Känns som det blivit ett moment 22, dvs söker jag hjälp för min sociala fobi/ångest så beror det på medicinerna. Söker jag hjälp för mitt själv medicinerande så kopplas min sociala fobi och depression till mitt “beroende”. Har gjort två långsamma nedtrappningar på mina mediciner och det har gått bra till en början men sen kommer ångesten som ett stort mörkt moln och inget känns kul, meningsfullt eller vilja att leva. Jag går troget till mitt arbete och försöker hålla en fasad men känner att jag lever på lånad tid. Skulle helst av allt bara vilja “försvinna” till någon form av behandlingshem men då måste fasaden falla igen..

Har aldrig tidigare tänkt så mycket på att inte vilja leva, vilket skrämmer mig. Finns ju självklart ingen snabb lösning men tar tacksamt emot åsikter från andra personer som kanske har tips på vart jag ska vända mig..