Cannabis och adhd

Maktlösheten och oron gör mig galen! Har ett vuxet barn som tappat allt hopp. Pratar om att ta sitt liv väldigt ofta. Passar inte in i detta liv säger hon, har vänt ut och in på allt i sina tankar, i smått och i stort. Har kontakt via psyk med psykolog osv, medicineras i nuläget för depression men det hjälper inte. Har en adhd-diagnos som hon ej får medicineras för pga att det finns spår av cannabis i kisset. Min fråga: HUR ska hon få psykiatrikern att förstå att hon MÅSTE få påbörja annan fungerande medicinering för att komma upp ur det svartaste av hål, för att kunna sluta med sin självmedicinering?? Finns det verkligen INGEN medicin dom kan sätta in tror ni (även fast det råkar finnas spår i kisset) som ger en liten gnista hopp att orka leva, och för att orka sluta röka på? De enda dom tjatar om är att hon måste sluta innan hon ens kan påbörja medicinering mot diagnosen, i den ordningen, även fast hon är kraftigt självmordsbenägen. Det skrämmer mig galet mycket!! Hon VILL sluta, men behöver få påbörja någon sorts medicinering för att kanske kunna se en gnista hopp om livet (under de veckor ?! det tar att få rena prover) För just nu är den lilla stunden av liiiite bättre mående, precis när hon röker detta, säger hon vilket känns så hemskt!! Det ska inte behöva vara ett sånt fruktansvärt lidande att det enda som kan lyfta henne är detta, inte när man VILL få hjälp. Efter ”ruset” kommer tankarna av hopplöshet tillbaka. Jag hatar att de ska straffa sig när man söker hjälp för sitt brukande, var finns den akuta hjälpen som behövs i stället för att rasera livet ännu mer genom bestraffning?!! Snälla ge mig råd, känns som jag håller på att gå sönder av förtvivlan!! Kalla mig kanske medberoende, men när det gäller liv eller död för ens barn, så kommer mående och liv i första hand, bruket av cannabis i andra. I detta nu är överlevnad nummer ett. Förlåt om det är lite osammanhängande, hoppas någon förstår vart jag vill komma.

[Yellow Tarosu]

Har full förståelse för din desperation och är imponerad över att du lyckas formulera dig så pass bra som du gör när situationen är som den är. Känner väldigt mycket för dig!

Till att börja med så är jag definitivt inte någon psykiatrer och inom psykiatrin finns det definitivt människor med större kompetens på området. Så om det finns någon medicin som kan hjälpa till trots att man regelbundet röker cannabis är jag fel person att svara på.

Vad jag däremot vågar säga är att ditt barns känsla av hopplöshet och önskan att avsluta sitt liv i grund och botten kommer från samma plats som din känsla av desperation och nervositet. Både du och hon har en önskan att frigöra er från det upplevda lidandet. I ditt fall handlar det om att komma till rätta med ditt barns psykiska ohälsa och i hennes fall handlar det om att avsluta sitt liv. Det här är, som du säkert har märkt, inget som går att kontrollera. Oavsett hur mycket du tvingar eller forcerar dig själv att lugna ner dig så är det omöjligt. Samma sak är det även för henne, hon vill antagligen inte avsluta sitt liv men alla försök att tvinga bort tankar och känslor får samma oönskade effekt som i ditt fall.

Vad som däremot är möjligt är att influera sinnet så att du inte blir lika förslavad att tankarna och känslorna. För egen del har jag mediterat en hel del och det är helt enkelt övning i att åstadkomma detta. Det här är viktigt för som situationen är just nu låter det som att du och henne befinner er i en form av negativ spiral där hennes ohälsa skapar oro i dig och där din oro försämrar hennes ångest ytterligare. Återigen, du ska absolut inte känna någon skuld för att du känner som du gör – det är helt naturligt och fullkomligt normalt. Men du skulle kunna göra något fantastiskt för er båda om du såg till att öva på att ha någon form av stabilitet och trygghet i ditt sinne. Det skulle antagligen förbättra hennes mående, även om det såklart inte betyder att hjälp går att skippa.

Det finns mängder av bra appar/kurser/liknande som kan vara till hjälp som jag gärna tipsar om och som kan vara till fantastisk hjälp.

Ta hand om dig!

<3 Kan man tänka sig att pröva någon annan antidepressiv medicin i det här läget för att komma ur det svarta hålet? Funderar lite på vad som är hönan och ägget och ifall en ADHD-medicin gör att livet känns lättare att hantera. Förstår jag det rätt att hon inte tidigare prövat en sådan medicin? Tänker att ADHD kanske inte automatiskt gör att precis alla mår förskräckligt av det men däremot ger det massor av problem, kan det göra, i att ha ett fungerande liv? Varför, i grund och botten, mår hon så dåligt tror jag är viktigt att förstå. Vet ni det? <3

Tror dottern att genom den medicinen så blir hon “mer normal” och har generellt svårt att acceptera, hitta sin plats i livet, med just sin diagnos? Isf tror jag på att arbeta utifrån det.

Skickar kramar

Tack för era svar. Jag tar gärna emot tips på appar o.dyl. Negativ spiral är det absolut, det snurrar bara upp och ner i densamma, som en hiss ungefär, men hissdörren öppnas inte på någon bestämd plats, man tar sig aldrig ur den känns det som. Skönt skriva av sig, för som jag nämnde så är ju bruket inget man talar högt om med någon eftersom det är straffbart i Sverige… Det blir inte lättare av det. Beroendeenhet är inte aktuellt för hon skulle kunna sluta och vill inte bli inlåst i den miljön, men vågar inte då det är det enda lilla ljuset i tillvaron, att få känna frid en stund, innan hon får någon medicinering som kan fungera. Hon är  livrädd att det bara svartnar om hon tvingas vara ren i kisset först och att hon i den stunden tar sitt liv. Jag hoppas det finns någon här inne med lite medicinsk kunskap som kan inge lite hopp. Kanske andra antidepressiva är bättre..så kan det vara, jag vet inte. Hopplösheten grundar sig i att hon inte kommer någonvart, ser på hur andra bygger sina liv, men ser själv ingen ljusning då hon ej passar in i detta liv. Svårt förklara och förstå vad hon menar. Vill ha ett jobb där hon får arbeta med intellektet, men har ingen kapacitet och motivation att ens kunna tänka hur de skulle gå till, alla andra är ju bättre, hon behövs inte, kan alltid ersättas osv. Det är så hennes tankar går. Jag usch, det är bara kaos, på riktigt. Man själv blir också handlingsförlamad för man vill alltid finnas nära till hands, för det vänder på en sekund..

<3 Kanske kan du pröva och ringa 1177 för rådgivning kring det medicinska (ifall ingen svarar här)? Förstår lite att det brinner i knutarna och behöver hittas en form av lösning inom väldigt kort. Det verkar ju absurt att bara för att dottern självmedicinerar så ska hon inte få pröva en ADHD-medicin. Förstår inte logiken från psykiatrin.