Börjar bli galen

Hej.

Jag har inte vart glad på riktigt 10 år. Jag är fortfarande ung(20+).

Den tidigare depression jag hade i tonåren var nog mest bara en tonårs-fas. Jag hade en del självskadebeteenden och “ville dö”. Hormoner. Men jag var inte glad.

Nu är jag äldre och själva depressionen har växt med mig. Den har utvecklats och mitt mående ter sig helt annorlunda än förut.

Jag har blivit paranoid bland annat. “Tänk om min mamma mördar mig när jag sover”, “tänk om bilen kör på mig”, “tänk om jag är en mördare/pedofil/framtida terrorist-allting jag hatar-“, “tänk om jag gjorde fel den gången och sårade denna person”. Jag vill knappt gå ut längre för jag blir så lätt triggad av allt, jag vill inte uppleva saker för det kan bli en framtida ångest-trigger. Jag vill knappt vara vaken för jag hatar dessa tankar. Får panik av att jag inte kan stänga av skiten, utan att döda mig själv.

Min hjärna måste ju vara fantastisk också eftersom jag kan fokusera på flera tankar samtidigt och komma ihåg allt dåligt som händer. Även om det är minimalt. Detta älskar min hjärna att reflektera över för att understryka vilken äcklig människa jag är.

Samtidigt så är “jaget” där mitt i kaoset. Jag är ingen äcklig människa. Jag är ingen dålig människa. Jag är sjuk. Men de andra rösterna är högre.

Vill kunna leva utan att fantisera om hur jag ska dö. Typ att jag måste köpa en vuxenblöja så det inte blir jobbigt att städa. Känner mig så jävla sjuk.

Du ser ut att må riktigt dåligt. Du verkar behöva hjälp med dina tvångstankar och du behöver ju komma ihåg det som är bra oxå. Du behöver få hjälp att reda ut ditt kaos och dina fantasier om döden på olika sätt är inte så ovanliga.

Tror du inte att du skulle ta kontakt med din vårdcentral eller om du har någon psykakut på din ort?

Fortsätt att skriva här på forumet – här finns många som läsande som kan ta del av dina tankar.

Behöver du prata om dina självmordstankar specifikt så har vi en självmordslinje på telefonnr 90101 eller en chat som du kan kontakta via den här länken.

 

Anonym skrev:

Du ser ut att må riktigt dåligt. Du verkar behöva hjälp med dina tvångstankar och du behöver ju komma ihåg det som är bra oxå. Du behöver få hjälp att reda ut ditt kaos och dina fantasier om döden på olika sätt är inte så ovanliga. Tror du inte att du skulle ta kontakt med din vårdcentral eller om du har någon psykakut på din ort? Fortsätt att skriva här på forumet – här finns många som läsande som kan ta del av dina tankar. Behöver du prata om dina självmordstankar specifikt så har vi en självmordslinje på telefonnr 90101 eller en chat som du kan kontakta via den här länken.

 

Hej, tack för svar.

Jag har lyft fram att jag vill ha psykolog/terapeutkontakt med min kurator ett flertal gånger sedan förrförra året. Och med andra kuratorer under tonåren. Jag står nu på kö sedan förra året.

Det har väl tagit tid då jag är väldigt dålig på att formulera hur dåligt jag faktiskt mår verbalt. Jag kan säga “jag är deprimerad, jag har ångest, jag upplever att jag har tvångstankar.” Men jag får tunghäfta om jag försöker säga mer än så. Kanske dels för att jag skäms över mina tvångstankar och är rädd för vad mina vårdkontakter kommer att tycka. Jag är själv rädd för mina tvångstankar och vill helst ignorera dom. Jag vet själv att de inte är sanna, men tänk om dom tror att de är sanna liksom. Om mitt liv kanske drabbas negativt om jag berättar. Eller tänk om de blir verkliga om jag säger de högt? Det tar emot jävligt mycket att säga “jag får ångest, för tänk om jag är pedofil” för jag blir så äcklad av det. Äcklad av att jag ens tänker så, men jag kan inte sluta oroa mig för jag vill ju inte vara ett peddo. Det känns som om jag satt mig i mitt personliga helvete där jag plågar mig själv med saker jag finner högst omoraliska.