Det känns som jag borde vara läkt nu, efter alla dessa år av ett jobbigt liv tycker jag att jag inte längre lever på en tragisk barndom. Det är liksom okej det som hänt och jag har gått vidare och skapat mig ett fantastiskt lugnt och bra liv. Men någonstans så hänger alltid, fast jag kan vara lycklig ibland samtidigt, känslan av att om jag skulle dö så skulle det vara bättre. Att dö har funnits där så länge jag kan minnas, redan som ett väldigt litet barn. Jag längtade och hoppades på att få en dödlig diagnos så jag kunde få dö så jag slapp ta livet av mig. Barndomen var ju inget kul, men nu då.. Jag har ju kommit ifrån det. Jag är 27 nu och fram tills jag var 17 bodde jag hemma och det var tungt.. Efter det fram till 21 jobbade jag med allt som jag varit igenom och skulle vilja säga att jag mådde bra första vid 21. Jag hanterade det som varit. Men varför är inte livet kul nu då.. Stunder och människor kan vara underbara, men att dö vore ändå bättre..
