Blir tvingad att jobba av oförstående psykiatri

Har varit inom psykiatrin sedan tonåren och är i sena 20 års åldern så ungefär ett decennium. Har diagnoserna ADD och Asperger. Har tidigare haft diagnosen bipolär sjukdom men efter att ha gnällt på läkare i två år om att jag aldrig blir hypoman/manisk/har blandad episod, att det inte finns ngt stöd för detta i journalen och att ingen i min närhet någonsin har ansett att jag har dessa diagnoser så antog sig äntligen min läkare att läsa min journal och vissa vad min diagnos ströks och man tänker att jag aldrig har varit bipolär, vilket jag redan visste. Kass vård utav bara helvete och då har jag haft läkare  som är doktor och professor i psykiatri (forskare i psykiatri). De är väldigt utbildade men har bara inte brytt sig om mig och försummat mig så jag har haft bättre koll på mina diagnoser än dem.

Är fortfarande försummad och vården agerar fortfarande inte trots att jag klart och tydligt förklarar hur läget är och har gjort så i år: jag går in och ur depressioner hela tiden (något jag oftast inte är behandlad för). Suicidtankar är inte ovanligt. Har sen september börjat skatta mig själv via madrs-s formulär och poängen jag får på formulären indikerar måttlig/svår depression. Ändå så händer ingenting, jag ska jobba och läkaren propsar på att det är rehabilitering men jag har haft sådana här depressioner sedan grundskolan det finns ingen rehabilitering och jag lider. Men de lyssnar inte! Jag måste ut på marknaden eller ha praktik eller studera trots att jag klappar ihop med jämna mellanrum. Har varit deprimerad typ 50% av tiden sedan jag var en unge. Just nu är jag mer eller mindre likgiltig inför mina anhöriga, jag känner emotionell smärta, har självmordstankar, har svårt att bry mig om något och har sjukanmält mig denna vecka och knappt orkat duscha. Och det är såhär för mig med jämna mellanrum! Typ lika ofta som jag mår ”helt okay”. Ändå så pressas jag till gränsen och jag känner att det inte är hållbart. Jag måste ut på marknaden enl läkare och min familj behandlar mig som smuts när jag inte orkar så mitt liv går ut på att låtsas. Men det räcker inte för att få vardagen att gå ihop och det är dränerande. Jag förstår inte hur jag ska klara detta i ens ett år till. Kanske skriva upp mig på en kurs för att kunna ha frånvaro och få csn för jag klarar inte att dyka upp och hålla god min och jobba blir helt tokig. Det gör ont. Jag önskar att vården skulle börja lyssna. Har tom försökt ta livet av mig. Skojar inte när jag säger att jag har haft praktik och skattat mig över 40 på madrs-s samtidigt flera gr. Har tom försökt ta livet av mig. Och efter det uttryckt självmordstankar men nä jag måste ut till praktikplats åtminstone. Alltså varför får andra vara sjukskrivna för djup depression men när jag enl formulär har det så måste jag ut och jobba ngnstans oavlönat. Det tar kraft inte tvärtom. Sorry för oklar rant men kan inte tänka klart och vården gör mig så förbannad att jag får tinnitus och får svårt att skriva. Jag pallar fan inte längre de tar död på mig

 

Är helt uppgiven. Jag är heller inte hyperaktiv så jag är så långt ifrån den uppvarvade delen av bipolaritet man kan komma och har alltid varit. Det fanns inga belägg i journalen för att jag led av detta utom typ 10 år gamla självskattningar. Det är det ultimata beviset på läkare som inte bryr sig. Har varit artig och vänlig, har tjatat, har provat att rakt ut säga att jag är deprimerad extremt ofta både när jag är det och inte.

vad ska jag göra? Har provat massor när det gäller hur jag ska bemöta vården men är öppen för förslag. Som det ser ut nu kan det bli fler självmordsförsök pga att de skiter i mig. Ska jag smickra min läkare så att han bryr sig om mig som källa till beröm och sedan försiktigt nämna mina problem med depressioner igen eller ska jag fortsätta klaga? vad ska jag göra?

Det är så viktigt med en second opinion och det finns tyvärr inte inom psykiatrin. Du kan vara fast i minst 10 år med fel vård och fel mediciner, må skit, klaga väldigt öppet och frekvent på detta och samtidigt ha läkare som är mer utbildade än de flesta psykiatriker, som är ansett smarta av andra psykiatriker men samtidigt orkar de inte ens läsa journalen och har inte koll på vad som står där

 

undrar om systemet gör läkare loja. Börjar bli cynisk. De kanske behöver mer rörliga löner. Vi kanske behöver konkurrens. Börjar bli cynisk och krass.

 

men iaf vad ska jag göra?

Om ngn som är självmordsbenägen orkar läsa detta och begriper vad som står (är lite komplext och orkar inte förklara just nu) — bara för att min vårdsituation är och har varit helt hopplös så behöver inte allas vara det. Sök vård om du mår dåligt och ge det några månader eller år, prova allt, du har inget att förlora om du mår så dåligt.

Jag har kanske bara haft extremt otur som inte känner att jag blir hjälpt trots lång vårdkontakt och nu är jag pga skitsystemet fast i gyttjan där jag kan må hur dåligt som helst men inte få samma hjälp som andra.

Psykvården kanske inte funkat för alla som provat den ngra år men för många har den det. Såklart, det är en vetenskap. Sök hjälp om du mår dåligt

Är bara förbannat bitter att jag måste klaga i månader och år innan de tog bort min felaktiga diagnos och att de inte kan lindra mina depressioner. De har kastat så mycket av min tid i papperskorgen och jag har lidit så oerhört mycket. Jag lider och inget händer men jag hoppas på att de ska börja lyssna men jag orkar inte 10 år till med felbehandling eller ingen behandling, smärta och dödslängtan

Okay finns ingen som kan lösa problemet med att min läkare inte är särskilt lyhörd utom min läkare och det är det som är problemet (som tyvärr kan leda till min död). Förstår om ingen här kan hjälpa mig med det. Go-to svaret här är väl ”sök hjälp” men har redan varit på akutpsyk typ 70 gr och haft en massa läkarsamtal så… kan inte få ngn hjälp här antar jag

Har försökt få tag i privatläkare sporadiskt, gör nog bäst i att göra fler försök. Det är ett tips om ni är fast i en trög vårdsituation som jag

[Red Menive]

Känner igen mig i mycket i det du skriver! Jag har också blivit nekad sjukskrivning av både läkare och försäkringskasan trots  noll arbetsförmåga.

Har tvingats ut på jobb för att kunna betala mina räkningar. Men jag har inte fått vara kvar, de har märkt att jag mår för dåligt även när jag gjort mitt yttersta för att verka “normal”. Ändå har psykiatrin menat att sjukskrivning inte kommer lösa något.

Det som är så märkligt är att personer i min omgivning som klarar av livet och tar hand om sig själva, d.v.s lever ett aktivt hälsosamt liv (långt ifrån vad jag skulle orka), får sjukintyg utan problem om de t.e.x säger att de lider av utmattning. Jag har märkt att vissa människor får mer respekt än andra.

Man är naiv om man tror att alla behandlas lika i vårdapparaten. Den är fruktansvärt orättvis.

Jag lider med dig, jag hoppas en privatläkare kan hjälpa dig! Jag har tyvärr ingen idé just nu vad du kan göra mer än att kontakta patientnämnden och påtala att du inte blivit tagen på allvar. Jag vet inte om de lyssnar på dig, jag är luttrad och har försökt själv, men var ett bra tag sedan nu. Så jag kanske är fel person att svara. Men vill iaf säga att du inte är ensam.

Hoppas du inte tar ditt liv, du är värdefull!

 

 

[Red Menive]

Det jag har lärt mig efter många år i psykiatrin är att det är en viss typ av människor som utbildar sig till psykiatriker och det är ofta kyliga och beräknande personer. När det borde vara tvärtom såklart.

Det jag saknat mest i psykiatrin är värme och medkänsla.

 

Red Menive skrev:

Känner igen mig i mycket i det du skriver! Jag har också blivit nekad sjukskrivning av både läkare och försäkringskasan trots noll arbetsförmåga. Har tvingats ut på jobb för att kunna betala mina räkningar. Men jag har inte fått vara kvar, de har märkt att jag mår för dåligt även när jag gjort mitt yttersta för att verka ”normal”. Ändå har psykiatrin menat att sjukskrivning inte kommer lösa något. Det som är så märkligt är att personer i min omgivning som klarar av livet och tar hand om sig själva, d.v.s lever ett aktivt hälsosamt liv (långt ifrån vad jag skulle orka), får sjukintyg utan problem om de t.e.x säger att de lider av utmattning. Jag har märkt att vissa människor får mer respekt än andra. Man är naiv om man tror att alla behandlas lika i vårdapparaten. Den är fruktansvärt orättvis. Jag lider med dig, jag hoppas en privatläkare kan hjälpa dig! Jag har tyvärr ingen idé just nu vad du kan göra mer än att kontakta patientnämnden och påtala att du inte blivit tagen på allvar. Jag vet inte om de lyssnar på dig, jag är luttrad och har försökt själv, men var ett bra tag sedan nu. Så jag kanske är fel person att svara. Men vill iaf säga att du inte är ensam. Hoppas du inte tar ditt liv, du är värdefull!

 

Tack för svaret. Jag fann tröst i det.

Har lite svårt att skriva om just detta för jag är så arg för att jag exempelvis blivit nekad behandling för svåra depressioner för att det är kontraindikerat med antidepressiva för bipolära och jag har vetat att jag inte är bipolär men det tog över 10 år innan de tog bort diagnosen och det fanns inga uppvarvade episoder dokumenterade. De bara sket i mig när jag kämpade mig igenom depressioner och de hade bara behövt läsa min journal och prata med anhöriga och fråga om jag verkligen blir uppvarvad (det tycker inte det men har typ inställningen att psykiatrin är ett skämt pga detta men förstår inte hur det drabbar mig negativt fullt ut). Har blivit utsatt för så sjukt mkt gaslighting att vårdkontakten jag har haft känns som ett trauma

Hur ska man komma över det? Är lite meta liksom… Ska man söka vård för att vården felbehandlat en så att man mår dåligt för det i sig?

inte så att jag tänker på detta ofta men när jag gör det så tjuter det i öronen och tycker själv att jag skriver osammanhängande om det och gör språkliga fel jag inte gör så ofta när jag skriver om det (har även skrivit om det förut till andra). Prata om det går inte där tar det tvärstopp. Tror att jag är traumatiserad av vården…

Min vårdcentral pushar på att jag ska jobba, idag gick min sjukskrivning ut, och jag gick till läkaren för att diskutera framtiden, läkaren ville att jag i det minsta skulle börja på 25% nu, fastän min psykolog bedömt att jag har utmattningsdepression och borde få en längre sjukskrivning för att hinna återhämta mig

Jag svarade att just nu vill jag bokstavligen ta livet av mig bara jag tappar ett glas, alla små missöden eller misslyckanden ger mig panikångest och dödslängtan

Jag har varit hemma sedan 20 september, men över en månad gick på att vänta på läkartid och bråka med vårdcentralen, bytte vårdcentral efter ett tag, och fick lägga massor energi på att de skulle lyssna på MIG inte bara förra läkarens felaktiga bedömning

Vården har under flertalet veckor bara gjort mig sjukare, och nu håller jag på att trappa upp medicin som gör mig mer nedstämd och ger mig mer ångest till en början, och så tycker läkaren ändå att det är en superbra idé att skicka tillbaka mig till en sjukt stressig arbetsmiljö med högt tempo och hög ansvarskrav (dvs gör jag fel är det mycket värre än om jag tappar ett glas)

Fick tillslut vidare sjukskrivning pga psykologens utlåtande och mina frekventa besök på psykakuten (3 på en vecka) men stressen att behöva övertala hela tiden är så utmattande

Anonym skrev:

Min vårdcentral pushar på att jag ska jobba, idag gick min sjukskrivning ut, och jag gick till läkaren för att diskutera framtiden, läkaren ville att jag i det minsta skulle börja på 25% nu, fastän min psykolog bedömt att jag har utmattningsdepression och borde få en längre sjukskrivning för att hinna återhämta mig Jag svarade att just nu vill jag bokstavligen ta livet av mig bara jag tappar ett glas, alla små missöden eller misslyckanden ger mig panikångest och dödslängtan Jag har varit hemma sedan 20 september, men över en månad gick på att vänta på läkartid och bråka med vårdcentralen, bytte vårdcentral efter ett tag, och fick lägga massor energi på att de skulle lyssna på MIG inte bara förra läkarens felaktiga bedömning Vården har under flertalet veckor bara gjort mig sjukare, och nu håller jag på att trappa upp medicin som gör mig mer nedstämd och ger mig mer ångest till en början, och så tycker läkaren ändå att det är en superbra idé att skicka tillbaka mig till en sjukt stressig arbetsmiljö med högt tempo och hög ansvarskrav (dvs gör jag fel är det mycket värre än om jag tappar ett glas) Fick tillslut vidare sjukskrivning pga psykologens utlåtande och mina frekventa besök på psykakuten (3 på en vecka) men stressen att behöva övertala hela tiden är så utmattande

Är ledsen över att du fick gå igenom det. Känner igen mig i hur dränerande det är att behöva upprepa saker inför en vård som inte lyssnar.

Orkar inte prata med vård längre känns meningslöst. Går segt och får inget gensvar (som i att jag söker läkare för intyg och det går några veckor och inget händer och så…)

 

Kanske bör söka privatläkare… Men då måste jag ta i tankar om att min läkare inte bryr sig och jag vill instinktivt inte känna att han inte gör det. Vill tro att han bryr sig. Skulle bli glad om han sa att han inte bryr sig för då skulle jag veta vad som gäller…

Mår bättre i övrigt men känns mest ångestframkallande att prsta med vården så jag tror inte att jag orkar prata. Det kan ha en demonstrativ effekt också haha. Man kanske reagerar mer på att jag inte säger något (helt tyst) än om jag säger ngt (vad det än må vara, för har provat en del strategier under lång tid nu…)

Mår annars bättre av mig själv utan läkemedel och så. Får ingen behandling

Du kan skriva av dig om du vill. Kanske skriva om något som ger dig energi. Vi kan syssla lite med positiv psykologi om du vill. Eller inte. Du kan välja

Är kanske annars precis vad en läkare som inte bryr sig vill. Att man håller käften.

Det har varit lite svårt att få ihop en inte helt oempatisk framtoning (att han t.ex ler när jag är inställsam osv) med att jag samtidigt behandlas som obetydlig (t.ex att ”jag är inte bipolär. Ingen anhörig anser det” möttes med ”då noterar jag det” och så följs detta upp med snack om att behandla mina (obefintliga) hypomanier för att jag skulle vara bipolär… nu är dock diagnosen borttagen men ett typiskt exempel)

Äh jag provar att söka privat 💔 Får göra det hemligt för annars så kanske jag sumpar chansen att få hjälp (kränkt läkare som fortsatt inte agerar) och ta det i omgångar. Söka en kvart varje dag eller något