Bitter arg uppgiven ledsen

Ja jo jag lever ju ett helt okej liv MEN. Jag förlorade en son och i sviterna av det föll ganska mycket eller allt det jag/vi byggt i form av liv ihop, massa obesvarade frågor om varför, hur och återigen varför raserade inom några år vår familj till smulor, frun jag älskade över allt annat och hängde upp min sista känsla av lycka och framtidstro på tyckte inte längre att vi skulle fortsätta vår resa och beslutade kort och gott att skilsmässa var utvägen för henne. Så inom loppet av några år som sagt blev min identitet som familjefar tillintetgjord, kanske inte helt om man skall vara lite objektiv men ändå, jag har min dotter kvar och hon är fantastisk, hon är kanske min enda orsak att faktiskt alls gå upp om dagarna men här kommer ju ytterligare svårigheter med att bli bortvald och frånskild,även om jag har det bra förspänt och får träffa min dotter på halvtid är det kanske mest där skon ändå klämmer. Hälften av rätten till sin egen dotter räcker liksom inte, missförstå mig rätt, jag är jätteglad för den tid jag får men sörjer likt när jag förlorade min son den tid jag med henne går miste om. Jag blir som överskriften säger bitter, arg, ledsen och uppgiven så till den grad att jag varannan vecka befinner mig på randen mot suicidala tankar och en gränslös sorg där jag inte kan se ett värde i någonting för att veckan hon åter kommer hem vara så lycklig jag idag kan vara. Slitsamt och fruktansvärt smärtsamt och jag kan inte lyckas med bedriften att vända varken tankesätt eller mitt känslomässiga läge. Jag försöker fylla mitt liv idag med saker och upplevelser jag ändå tycker om, umgås med människor jag håller av och jobbar på men ändå, det vill inte vända eller lyfta. Med allt detta kommer känslan av att ingenting spelar roll åter, i stort och smått, känner samma likgiltighet inför värdsliga tragedier som inför lokala petitesser. Har inte längre åsikter eller kanske mer ingen iver att dela med mig av dom då det ändå inte spelar någon roll i sista änden, nästan till den grad att jag hejar på när elaka och onda makter tar mer och mer av kakan för att skit ska komma till vägs ände på något vis, tex vill nu nästan 40% av Sveriges befolkning inte ha ngn mer invandring och slänga ut alla dom som redan kommit ja men visst gör det då om det nu är så viktigt. Nä det är inte min uppfattning men jag orkar inte bry mig eller engagera mig. Allt det här blir ju j-ligt flummigt jag fattar det men summa summarum är väl ändå att jag inte vill känna så här, att jag vill kunna säga emot vid fikabordet när någon hasplar ur sig att det är invandrarnas fel, att jag vill kunna känna glädje den veckan jag inte träffar min dotter, att jag vill sluta vara arg, känna hopp, och lycka. Jag vet inte längre, det här är väl att kanske gripa efter halmstrån men wtf, könns inte som att jag har nått bra alternativ så jag slänger ut mig den här texten och kanske finns du som orkat läsa som känner att här kanske jag kan komma med en annan infallsvinkel eller kanske rent av få ut ngt själv av att ”snacka” lite med mig över den här problematiken eller ngn annat vad vet jag??

Ledsen att höra om din son och allt annat du går igenom. Jag har själv inga barn, men upplever som om att det är enda som håller mig vid liv. Att jag ska fortsätta kämpa och en vacker dag träffa en partner och förhoppningsvis bli far. Du har blivit det två gånger och förlorat en son samt som du inte får träffa din dotter på heltid samt skilsmässan. Det är för mycket för någon person att hantera. Att du känner att din identitet inte är detsamma är ju helt normalt. Se till att berätta så som du gjort här för någon som du anser är din bästa vän och du litar på. Detta är trots allt skillnad på att få hjälp av någon man känner och från kommentarer från nätet. Du har inget att skämmas för och att gå igenom detta ensam blir bara jobbigare som du säkert märkt. Många frågor men så få svar. Att du känner att du inte bryr dig om viktiga saker som sker eller sägs är helt normalt för många här. Betyder bara du befinner dig i en situation där du måste fokusera mera på dig och din dotter och mindre på allt annat. Har du sökt professionell hjälp? Har du kollat eller läst om hur andra människor har “kommit över” en sådan förlust? Jag vet att det finns en dokumentär om detta. Såg en snutt när jag letade efter något annat. Jag försöker säga något du redan vet. Du är inte ensam. Även om det inte gör att allting blir bra hos dig bara för det, så betyder det att det finns människor som vänt på sina tankar och känslor och hittat mer lycka i livet och ett sätt att leva med en fruktansvärd förlust. Du är välkommen att skriva så som du känner. Inget är meningslöst. Vi andra bidrar med det lilla vi kan. Små steg!

Hej!

För mig låter det som att du har en solklar depression. Just att inte kunna förändra sitt mående med “hurtiga positiva tankar” eller vända sitt mående på egen hand är just symptom på depression. Att det inte lyfter oavsett ansträngningar. Hade jag varit dig skulle jag söka professionell hjälp för det!

Tänker på dig!

Stor kram

Tipsen om proffesionell hjälp är bra och givet, jag är inte ny i de här känslorna, det har gått nästan 8år sedan min son dog och nästan fyra sedan min familj blev splittrad. Jag har under hela den här tiden, till och från vädrat mina tankar med både terapeuter och psykologer vilket oftast slutar i kommentaren att jag sitter på alla nycklar för att ta mig vidare. Uppenbarligen är inte fallet så för känslan är i stort sett konstant och mina framsteg är inga eller om man mäter på ett positivt sätt, minimala.
Jag har ett socialt nät där det vädras hej vilt åt alla håll men inte heller det är ngt som hjälpt, än. Jag vet inte vad jag trodde med det här inlägget, det var nog mest ytterligare en ventil kanske men jag uppskattar de två svar som hittills inkommit.

Jag förstår vad du menar med att gå till mängder av terapeuter och psykologer men att det ändå inte hjälper. Ber om ursäkt för det tipset! Kan det vara en livspartner som du behöver? Någon att dela närhet med? Som du har sällskap med under de veckorna då dottern inte bor hemma hos dig?

 

Ni behöver verkligen inte be om ursäkt jag är väl insatt i vad jag som ”sjuk” förväntas men det finns ju dom som kan behöva orden som en sista push för att komma iväg så tipset är i sig bra.
Visst avsaknaden av ngn är stor men det är ju kanske inte heller en bra lösning på problemet, absolut socialisera sig och träffa människor men att skaffa en partner är ju inte direkt ngt man kan få på recept och inte heller på beställning. Jag söker en lösning för mig och mitt mående, det är säkert så att en partner är av godo men jag vill nog må bättre innan jag lägger mina problem i knät på en eventuell partner. Jag hör resonemanget och det är inte heller här i sig fel, kanske som en del av en helhetslösning men inte en lösning i sig.

Jag tänker att det kanske finns ett samband mellan de här känslorna av att vara arg och uppgiven, heja på mörka krafter och just förlusten av din son de veckorna som din dotter inte är med dig? Att du blir smärtsamt påmind hela tiden om orättvisan att detta har drabbat dig! Kanske är det något speciellt du behöver göra för att kanalisera den här ilskan? Liksom bli av med den på något sätt? Känns det som att det kan vara något sånt som är kärnan i det här?

Värme

Ja men verkligen!! Jag hyser ett fruktansvärt agg emot min före detta fru och massor av de beslut hon fattat efter vår separation, hon är till stor del roten och grunden till min ilska och det faktum att jag blir bitter och uppgiven. En lösning för att jag skulle må bättre vore väl om hon upphörde existera efter att ha gjort rätt för sig, då hon om inte annat är skyldig mig en del. Det är ju dock inte ens realistiskt så återigen tillbaka på ruta ett, jag måste hitta vägar förbi problemet och framåt men skit står i vägen.

Nu är jag ingen kvinnohatare eller så och min exfru är inte hela orsaken till mitt dåliga mående men bidrar till stor del, beslut hon tagit bidrar till min ilska och hon vägrar göra rätt för sig gentemot mig, inte bara i ett fall utan snarare i många små och ngt gigantiskt.

Ok då är jag med! Antar att du redan av psykologer och terapeuter har fått stöd och bekräftelse i din verklighet/erfarenheter/upplevelser gällande ilskan mot exet? Kvar är då vad du kan göra för att den här ilskan ska försvinna eller åtminstone lätta. Det känns ju lite löjligt om jag ger tips som “boxning”, “springa”, “skriva brev men inte posta det” osv. eftersom du med största sannolikhet själv vet de här självhjälpstipsen det fullständigt kryllar av i böcker. Så jag frågar istället: Vad tror du själv skulle göra att ilskan började blekna? Har du varit arg i alla de här åren efter separationen och där ilskan har växt med tiden, eller är det en ny känsla som tillkommit ganska nyligen – om du vill säga? Tänker att det kanske kan vara hjälpsamt att se om det är en “fryst ilska” eller ifall den är mer färsk?

Jag är och har varit arg mer eller mindre hela tiden, bitter för att jag blivit av med ngt jag verkligen tyckte var bra och som tagit i stort sett hela mitt liv att bygga. Bitter för att jag aldrig kommer kunna bygga ngt liknande, eller ngt jag verkligen önskar. Jag vet att vad jag bör göra i form av självhjälp och motion mm mm, jag gör åxå just de men det vill ändå inte riktigt lyfta, däri ligger väl mycket av den frustration som nu på något vis bubblar upp och gör mig än mer arg, bitter och uppgiven. Jag strävar efter vad som numera är en utopi, en familj jag aldrig kommer få, allt bagage sänker mig och de drömmar jag en efter en faktiskt ändå uppfyllt. Jag vet inte riktigt vad som skulle få mig att må bättre så svaret på den frågan är väl ändå nej. Jag kan verkligen inte se ngt som får mig att tro på en bättre morgondag längre och med det sagt vill jag ändå säga att jag försöker fylla mina dagar och min tid med sånt jag åtminstone förut tyckt var viktigt. Jag såg mig själv just mycket som en familjefar, pappa och make, har alltid prioriterat min familj och framförallt mina ungar, tänkte well om jag nu tycker att ungar är det viktigaste som finns visa det då, tog initiativ till att via SOC bli stödfamilj åt en kille som är 4pr vars mamma lider av psykisk ohälsa och det var och är fortfarande ngt som jag ser som ett rätt och riktigt beslut, älskar att hänga med honom och se honom utvecklas och upptäcka, men återigen det lyfter inte, jag gör det och jag gör det med glädje men det lyfter inte och jag känner mig inte ett dugg helare av det även om det skänker tillfällig glädje. Nej det lyfter inte trots ansträngningar och försök att förnya eller bygga vidare……

Nu skriver jag det här med välvilja: Kanske behöver du bestämma dig för att tränga undan de här känslorna? Tänker eftersom de påverkat dig i flera år och trots ansträngningar och förändringar i det yttre så sker ingen förbättring. Om du övar på att tillåta de själv känna de här negativa känslorna max en viss tid per dag och sedan i övrigt försöka stänga utom dem. Så har jag behövt göra med mina negativa tankar som malt i säkert tio år. Tillslut var jag tvungen att tvinga mig själv att släppa det hela, för jag märkte att det förintade hela mitt inre. Sluta tänka på allt jag önskade jag hade och alla orättvisor jag varit med om (befogade sådana, precis som för dig).

💗