Hem > Forum > Depression > Behöver vägledning

Behöver vägledning

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8
  • Hej

    Jag vill gärna ha era tips och råd hur jag ska bemöta och stötta min vuxne son med svår depression och självmordstankar till och från. Jag känner att situationen är ohållbar och vet inte hur jag ska nå fram till honom. Själv känner jag mig slutkörd vilket inte är bra då jag inte vet hur länge jag kommer orka.

    Sonen är 24 år och har fastnat i negativa tankemönster som han inte kan komma ur. För ca ett halvår sedan hade han allvarliga planer på att ta sitt liv. Min sambo och jag fick honom tvångsinlagd mot hans vilja. Där proppade dem i honom massa tabletter men ingen annan hjälp. Efter ett par dagar fick han komma hem (han bor hemma hos sambon och mig) om han gick med på att ta sömnmedel och antidepressiva samt prata med en psykolog. Han tog sina mediciner i början men har vägrat prata med någon.

    Sedan ett par månader tar han ingen medicin, han vägrar. Nu har han ingen dygnsrytm alls. Sover då och då och väldigt få timmar. Han kastas mellan hopp och förtvivlan. Han tycker att han misslyckats med livet och räknar upp många saker som andra i hans ålder uppnått men inte han. Kan tillägga att han inte gått klart gymnasiet då han hade det tufft då, bla en nära vän som dog, bror som var svårt sjuk och sömnproblem. Det är efter det han fastnat och inte kommer vidare i livet.

    Han har på senaste tid fått panikattacker och svår ångest. Han har kloka tankar om vad han vill förändra i livet men tror inte att han kan något, har låg självkänsla. Han har ingen framtidstro.

    Vi lyssnar på honom, skriver ner det han vill ändra och ger honom vägledning kring hur han kan göra. I dessa stunder är han positiv men de är inte långa stunder. Han svänger snabbt till att det inte är någon idé, att hans liv är kört, har varit det hela tiden och det inte går att ändra. Att det bästa är att han försvinner. Han tycker inget är roligt och säger att han inte har några intressen.

     

    Han vill ofta prata på kvällarna/nätterna vilket gör att jag är trött. När han har ångest, vilket är dagligen, klara han inte av att vara ensam.

    Jag tar tacksamt emot tips på hur jag kan göra eller vad jag inte ska göra för att det ska bli en förändring. Vad ska jag säga till honom? Kan jag ställa några krav och hur göra det på bästa sätt? Vilken hjälp kan jag som anhörig få? Vilken hjälp kan han få?

    Han har kompisar som haft depression som erbjudit sin hjälp men han vägrar lyssna på dem.

     

    Hej Jag vill gärna ha era tips och råd hur jag ska bemöta och stötta min vuxne son med svår depression och självmordstankar till och från. Jag känner att situationen är ohållbar och vet inte hur jag ska nå fram till honom. Själv känner jag mig slutkörd vilket inte är bra då jag inte vet hur länge jag kommer orka. Sonen är 24 år och har fastnat i negativa tankemönster som han inte kan komma ur. För ca ett halvår sedan hade han allvarliga planer på att ta sitt liv. Min sambo och jag fick honom tvångsinlagd mot hans vilja. Där proppade dem i honom massa tabletter men ingen annan hjälp. Efter ett par dagar fick han komma hem (han bor hemma hos sambon och mig) om han gick med på att ta sömnmedel och antidepressiva samt prata med en psykolog. Han tog sina mediciner i början men har vägrat prata med någon. Sedan ett par månader tar han ingen medicin, han vägrar. Nu har han ingen dygnsrytm alls. Sover då och då och väldigt få timmar. Han kastas mellan hopp och förtvivlan. Han tycker att han misslyckats med livet och räknar upp många saker som andra i hans ålder uppnått men inte han. Kan tillägga att han inte gått klart gymnasiet då han hade det tufft då, bla en nära vän som dog, bror som var svårt sjuk och sömnproblem. Det är efter det han fastnat och inte kommer vidare i livet. Han har på senaste tid fått panikattacker och svår ångest. Han har kloka tankar om vad han vill förändra i livet men tror inte att han kan något, har låg självkänsla. Han har ingen framtidstro. Vi lyssnar på honom, skriver ner det han vill ändra och ger honom vägledning kring hur han kan göra. I dessa stunder är han positiv men de är inte långa stunder. Han svänger snabbt till att det inte är någon idé, att hans liv är kört, har varit det hela tiden och det inte går att ändra. Att det bästa är att han försvinner. Han tycker inget är roligt och säger att han inte har några intressen. Han vill ofta prata på kvällarna/nätterna vilket gör att jag är trött. När han har ångest, vilket är dagligen, klara han inte av att vara ensam. Jag tar tacksamt emot tips på hur jag kan göra eller vad jag inte ska göra för att det ska bli en förändring. Vad ska jag säga till honom? Kan jag ställa några krav och hur göra det på bästa sätt? Vilken hjälp kan jag som anhörig få? Vilken hjälp kan han få? Han har kompisar som haft depression som erbjudit sin hjälp men han vägrar lyssna på dem.

    God Lördags e.m. på Mind Forumet.

    * Jag har läst hela ditt inlägg / tråd här ovanstående och ska försöka på bästa sätt komma med tips/råd/vägledning.

    * Du som anhörig kan också använda dig av MiND;s Självmordslinje och prata med MiNDs Volontärer antingen via MiND.se Självmordslinjen chatten eller ringa in till MiND;s Självmordslinje telefonnr: 90101 och har öppet alla dagar mellan kl: 06:00 – 24:00.

    * Du som anhörig ska kunna använda dig av Anhörigkonsulent i Kommunen och kunna få s.k. ”Stödsamtalsessioner”, som behöver prata ut med en oberoende person om ditt välmående och tips / råd om hur du ska orka hjälpa din vuxna son.

    * Har Din son någon form av professionella vårdkontakter inom Psykiatrivården så som t.ex. psykiatrisk sjuksköterska eller leg. psykolog eller läkare/Överläkare?

    * Jag tror att ni behöver gå tillsammans (ihop) till en öppenvårdsmottagning och få s.k. ”lufta lungorna” en form av prat-ventil med en leg. psykolog och ta upp dina frågor som Du nämner här ovan.

    * Har Du som anhörig någon nära anhörig/a eller nära vänner som du kan bolla tankar med / prata ut med eller få ”hjälp” / ”avlastning” etc ?

    * Jag tror också att din vuxne son behöver sina kompisar/vänner som är oerhört viktigt att behålla även fast man mår dåligt i sitt hälsotillstånd av t.ex. självmordstankar eller andra anledningar.

    * Hoppas mina tips/råd/vägledning kan vara till hjälp för dig som anhörig för både dig och din vuxne son.

    * Du får mer än gärna återkomma till mig här på Mind Forumet.

    Var rädd om dig och ta hand om dig också.

    På återseende…

    Trådstartaren

    Hej

    Tack för ditt svar, det ger tröst och hopp. Precis som du skriver behöver han kontakt med öppen psykiatrin. Han är inskriven där men vägrar kontakt. Jag har försökt få följa honom dit men får bara svaret av sonen att de inte kommer hjälpa utan bara ge honom tabletter, vilka han vägrar ta, han tror inte på tabletter.

    För egen del var jag kontakt med sjukvården för att prata om vilken hjälp jag kan få och på vilket vis jag kan hjälpa honom. Svaret jag fick är att han måste själv vilja ha hjälp och att det är hans ansvar att söka. Likaså säger öppen psykiatrin, men hur ska någon som saknar förmåga kunna söka själv? Han har dessutom generell språkstörning som gör att kommunikationen inte fungerar så bra med de han inte känner.

     

    Hej Tack för ditt svar, det ger tröst och hopp. Precis som du skriver behöver han kontakt med öppen psykiatrin. Han är inskriven där men vägrar kontakt. Jag har försökt få följa honom dit men får bara svaret av sonen att de inte kommer hjälpa utan bara ge honom tabletter, vilka han vägrar ta, han tror inte på tabletter. För egen del var jag kontakt med sjukvården för att prata om vilken hjälp jag kan få och på vilket vis jag kan hjälpa honom. Svaret jag fick är att han måste själv vilja ha hjälp och att det är hans ansvar att söka. Likaså säger öppen psykiatrin, men hur ska någon som saknar förmåga kunna söka själv? Han har dessutom generell språkstörning som gör att kommunikationen inte fungerar så bra med de han inte känner.

    God sen Lördags e.m. här på Mind Forumet.

    * Tackar ödmjukast för dina trevliga ordformuleringar här i ditt andra inlägg / tråd här ovanstående.

    * Jag vill starkt rekommendera att Du provar att söka upp den närmaste  Öppenvårdsmottagningens enhetschef och helst en som brinner för medmänsklighet och den mottagning som han eller hon är chef för och förklara hur svårt Du har det med din son och att Du är oerhört bekymmersam med hans hälsotillstånd etc och behöver hjälp på flera olika plan som jag ser det ifrån mitt  perspektiv.

    * OBS!!! En psykiatrisk öppenvårdsmottagning får inte ENBART ge ut farma / mediciner till Patienten, det är OERHÖRT viktigt att ge samtalsstöd till sina patienter och övriga stödinsatser etc…

    * Din vuxne son behöver en leg. psykolog som han får som jag skrev i mitt föregående inlägg / tråd här ovan, alltså prata ut, ”lufta lungorna med” om hur han mår i sitt hälsotillstånd, ev. självmordstankar, om hans liv ser ut, har några intressen, osv.

    * Ge inte upp hoppet än och försök få din son att se ljuset ur den mörka tunneln till den ljusa sidan och att ta steget till förändringar så som att börja bli patient hos Öppenvårdsmottagningen.

    * Det finns något som heter; ”Fri inläggning” till psykiatriska avdelningar. Detta görs via sin öppna psykiatriska öppenvårdsmottagningen i de län och kommun man hör till.

    * Om det blir totalt ohållbart för din vuxne sonen så funderar jag på något som heter ”LPT-vård” och läggas in på tvångsvård, kan behövas om människan inte vet sitt bästa och förstår sitt hälsotillstånd just då i situationen. Då får man farma / mediciner under tiden man är inlagd på vårdavd under vårdpersonal uppsikt.

    Var rädd om dig och ta hand om dig också.

    På återseende…

    Hej Indigo Somava!

    Jag kan relatera till din sons situation. Jag befann mig i en liknande situation mellan 16 och 19 års ålder. Jag gick från att vara en driven person med många intressen, till en person utan vilja och drömmar. I likhet med din son upplevde jag att allt var hopplöst, att jag inte hade några intressen o.s.v. Jag gick inte i skolan, och när ett jobb och en praktikplats inte fungerade så vägrade jag söka något annat.

    Min mamma kände samma frustration som du verkar känna nu. Hon såg hur åren gick medan jag mest satt hemma på mitt rum och lyssnade på musik. Mamma försökte få mig att söka hjälp, men jag vägrade. En gång, när hon blev väldigt orolig, ringde hon till BUP och lyckades få en snabb tid. Hon fick dit mig med nöd och näppe, men sedan vägrade jag gå dit fler gånger.

    I mitt fall handlade oviljan att ta emot hjälp om att jag var så fruktansvärt vilsen. Jag var så vilsen att jag knappt ens visste vad jag själv kände, eller varför, så tanken på att få hjälp kändes väldigt skrämmande- För vad skulle jag få hjälp med?

    Dock pratade jag väldigt mycket med min mamma. Eller det var nog inte så mycket dialog, utan jag minns det som att jag ältade samma sak om och om igen. Precis som din son så ville jag ofta prata på kvällar och nätter, för då hade jag varit ensam hela dagen. Detta gjorde att mamma, liksom du, blev väldigt trött. Hon hade ju jobbat hela dagen och behövde vila. Hon försökte kommunicera detta till mig, men jag mådde alldeles för dåligt för att kunna ta in det. Jag pratade nästan tvångsmässigt och loopade allting hundra gånger om.

    Detta tog min mamma upp under besöket på BUP, och då tyckte personalen att vi skulle bestämma hur länge vi skulle prata (precis som man gör när man går till en psykolog eller annan samtalskontakt) och när tiden var ute så skulle vi avsluta och prata mer nästa dag. Tyvärr fungerade inte det i mitt fall, då jag nästan pratade tvångsmässigt, men därmed inte sagt att det inte kan fungera för din son. Det kanske kan vara värt att prova?

    Trådstartaren

    Hej Indigo Somava! Jag kan relatera till din sons situation. Jag befann mig i en liknande situation mellan 16 och 19 års ålder. Jag gick från att vara en driven person med många intressen, till en person utan vilja och drömmar. I likhet med din son upplevde jag att allt var hopplöst, att jag inte hade några intressen o.s.v. Jag gick inte i skolan, och när ett jobb och en praktikplats inte fungerade så vägrade jag söka något annat. Min mamma kände samma frustration som du verkar känna nu. Hon såg hur åren gick medan jag mest satt hemma på mitt rum och lyssnade på musik. Mamma försökte få mig att söka hjälp, men jag vägrade. En gång, när hon blev väldigt orolig, ringde hon till BUP och lyckades få en snabb tid. Hon fick dit mig med nöd och näppe, men sedan vägrade jag gå dit fler gånger. I mitt fall handlade oviljan att ta emot hjälp om att jag var så fruktansvärt vilsen. Jag var så vilsen att jag knappt ens visste vad jag själv kände, eller varför, så tanken på att få hjälp kändes väldigt skrämmande- För vad skulle jag få hjälp med? Dock pratade jag väldigt mycket med min mamma. Eller det var nog inte så mycket dialog, utan jag minns det som att jag ältade samma sak om och om igen. Precis som din son så ville jag ofta prata på kvällar och nätter, för då hade jag varit ensam hela dagen. Detta gjorde att mamma, liksom du, blev väldigt trött. Hon hade ju jobbat hela dagen och behövde vila. Hon försökte kommunicera detta till mig, men jag mådde alldeles för dåligt för att kunna ta in det. Jag pratade nästan tvångsmässigt och loopade allting hundra gånger om. Detta tog min mamma upp under besöket på BUP, och då tyckte personalen att vi skulle bestämma hur länge vi skulle prata (precis som man gör när man går till en psykolog eller annan samtalskontakt) och när tiden var ute så skulle vi avsluta och prata mer nästa dag. Tyvärr fungerade inte det i mitt fall, då jag nästan pratade tvångsmässigt, men därmed inte sagt att det inte kan fungera för din son. Det kanske kan vara värt att prova?

    Hej

    Tack för att du delar med dig hur det har varit för dig. Tipset att begränsa samtalstiden och ge en förklaring till varför ska jag prova. Det är något jag kan tänka mig fungera då han vet och accepterar att jag behöver jobba. Jag vet inte om du följer tråden men om du gör det får du gärna berätta hur du gjorde för att komma ur din depression, tänker att den vägen kanske kan vara något för min son att prova. Eller om du har fler tips på vad som kan vara bra att göra eller vad jag ska undvika.

    Trådstartaren

    God sen Lördags e.m. här på Mind Forumet. * Tackar ödmjukast för dina trevliga ordformuleringar här i ditt andra inlägg / tråd här ovanstående. * Jag vill starkt rekommendera att Du provar att söka upp den närmaste Öppenvårdsmottagningens enhetschef och helst en som brinner för medmänsklighet och den mottagning som han eller hon är chef för och förklara hur svårt Du har det med din son och att Du är oerhört bekymmersam med hans hälsotillstånd etc och behöver hjälp på flera olika plan som jag ser det ifrån mitt perspektiv. * OBS!!! En psykiatrisk öppenvårdsmottagning får inte ENBART ge ut farma / mediciner till Patienten, det är OERHÖRT viktigt att ge samtalsstöd till sina patienter och övriga stödinsatser etc… * Din vuxne son behöver en leg. psykolog som han får som jag skrev i mitt föregående inlägg / tråd här ovan, alltså prata ut, ”lufta lungorna med” om hur han mår i sitt hälsotillstånd, ev. självmordstankar, om hans liv ser ut, har några intressen, osv. * Ge inte upp hoppet än och försök få din son att se ljuset ur den mörka tunneln till den ljusa sidan och att ta steget till förändringar så som att börja bli patient hos Öppenvårdsmottagningen. * Det finns något som heter; ”Fri inläggning” till psykiatriska avdelningar. Detta görs via sin öppna psykiatriska öppenvårdsmottagningen i de län och kommun man hör till. * Om det blir totalt ohållbart för din vuxne sonen så funderar jag på något som heter ”LPT-vård” och läggas in på tvångsvård, kan behövas om människan inte vet sitt bästa och förstår sitt hälsotillstånd just då i situationen. Då får man farma / mediciner under tiden man är inlagd på vårdavd under vårdpersonal uppsikt. Var rädd om dig och ta hand om dig också. På återseende…

    Hej igen

    Tack för ditt utförliga svar kring hur jag kan gå vidare i kontakter för hjälp till sonen. Du är den första som gett mig så konkreta svar, vilket jag inte fått vare sig av sjukvården eller kommunen. Jag uppskattar verkligen det.

    Min son var som sagt tvångsinlagd tidigare och jag ser att vården har brustit rejält mot vad det står om LPT, så tack för den upplysningen så jag vet vad vi kan begära. Jag var nog så skärrad och uppe i varv när det hände så jag inte tänkte på att läsa på.

    Det här med fri inläggning ska jag undersöka närmare, tycker bara de är så svåra att få tag på öppenvårdspsykiatrin.

    Hej igen Tack för ditt utförliga svar kring hur jag kan gå vidare i kontakter för hjälp till sonen. Du är den första som gett mig så konkreta svar, vilket jag inte fått vare sig av sjukvården eller kommunen. Jag uppskattar verkligen det. Min son var som sagt tvångsinlagd tidigare och jag ser att vården har brustit rejält mot vad det står om LPT, så tack för den upplysningen så jag vet vad vi kan begära. Jag var nog så skärrad och uppe i varv när det hände så jag inte tänkte på att läsa på. Det här med fri inläggning ska jag undersöka närmare, tycker bara de är så svåra att få tag på öppenvårdspsykiatrin.

    God Söndagskväll här på Mind Forumet.

    * Jag tackar ödmjukast att Du skriver här ovanstående i ditt inlägg / tråd så fint till mig, blir rörd till tårar.

    * Mår själv inte alls bra men dina ord gick rakt i hjärtat på mig.

    * Försök att få kontakt med Öppenvårdsmottagningens enhetschef för din sons skull, som jag redan sagt plus mera information om både ”LPT-Vård” och ”Fri inläggning”.

    Du får mer än gärna höra av dig till mig här på Mind Forumet om du har mer frågor Du funderar över oavsett dig själv som anhörig / närstående eller din vuxne son.

    Var rädd om dig och ta hand om dig också.

    På återseende…

    Hej Tack för att du delar med dig hur det har varit för dig. Tipset att begränsa samtalstiden och ge en förklaring till varför ska jag prova. Det är något jag kan tänka mig fungera då han vet och accepterar att jag behöver jobba. Jag vet inte om du följer tråden men om du gör det får du gärna berätta hur du gjorde för att komma ur din depression, tänker att den vägen kanske kan vara något för min son att prova. Eller om du har fler tips på vad som kan vara bra att göra eller vad jag ska undvika.

    Jag följer tråden.

    Vad bra att din son accepterar att du behöver jobba. Då kanske det fungerar att begränsa samtalstiden. Hur mycket/hur länge brukar han vilja prata? Om han vill prata väldigt länge, så kan jag tänka mig att det innerst inne tar energi för honom också.

    Jag kom ur min depression tack vare att jag tog mig själv tid. Jag befann mig mitt ute på ett stormande hav, och jag behövde vänta ut stormen. Det gjorde jag genom att ta en paus från allt utom familjen. Jag slutade t.o.m. med mina intressen och hade inga vänner. Det kanske låter hemskt, och det var det, men för mig var det räddningen. Jag tror att om jag hade fortsatt att vara aktiv så hade det bara stormat ännu mer. Jag behövde en paus.

    Plötsligt började det storma lite mindre, och jag fick drömmar och mål igen. Jag började även längta efter mänsklig kontakt och blev aktiv på olika nätforum. Där träffade jag två personer som jag började umgås med. Jag började också läsa in gymnasiet på folkhögskola. Så småningom tog jag även upp mina intressen igen.

    De där tre åren som jag i princip slutade leva var verkligen hemska, men de var också väldigt viktiga. De var en läkeprocess.

    Jag tror att man kan behöva ta en paus från allt om man mår väldigt dåligt, och t.ex. bli sjukskriven så att man får läka och återhämta sig.

    Det som är väldigt oroväckande i din sons fall är att han har haft seriösa planer på att ta sitt liv. Då behöver han hjälp, så att han inte skadar sig själv. Om han inte själv vill söka hjälp så får ni som anhöriga helt enkelt fortsätta att se till att han blir inlagd när han är en fara för sig själv. Jag förstår dock att det måste vara väldigt jobbigt för er.

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.