Hem > Forum > Depression > Behöver skriva av mig

Behöver skriva av mig

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0
  • Hej,

    Jag behöver skriva av mig lite. Kanske blir det långt, men jag ska försöka hålla mig kort.

    Det börjar kännas tungt nu. Jag är en man född -87. Jag har försökt komma någon vart i livet sedan typ 16-års ålder. Klarade mig dock igenom skolgången trots mycket upplevd mobbing, mest psykisk sådan.

    Sen… sket sig det mesta? Antar jag? Jag började uppleva att jag inte var som alla andra, men försökte låtsas, något som kostade mycket energi.

    Jag började ta kontakt med vården runt 17-18 års ålders, och fick depressionsdiagnos och möjligen någon medicin redan då – det är så länge sedan, minns inte så bra.

    Därifrån till typ vuxen ålder så försökte jag ändå komma någon vart i livet. Gick något program via Arbetsförmedlingen där någon av de som höll i kursen upplevde att jag var lite udda, i brist på annan beskrivning. Mycket riktigt dock, jag fick lite mer hjälp/stöd där ett tag. Kom dock ingen vart.

    Humöret gick upp- och ned vid denna tiden. Vissa dagar fanns det inga problem, jag skulle lätt kunna överta världen liksom. Andra dagar så var jag den sämsta människan i världshistorien, allt var bara fel. Fyfan vad värdelös och ful jag var. Ingen kommer någonsin kunna älska mig osv.

    Jaja, vart är vi? Nånstans här så ringer Arbetsförmedlingen och erbjuder en jobbintervju via Samhall här i stan. Samhall har under högstadiet varit ett skämt, ”om du misslyckas du hamnar du på Samhall!” gick jargongen. Det kändes inte kul, men jag gick på intervjun och fick jobbet.

    Det var ett relativt okej jobb, ganska avancerat för att vara Samhall, vi skulle hålla koll på sjukhusgraderad utrustning eller hur det nu hette. Var där i nästan 3 år, fick nog för mycket ansvar och gick in i väggen såhär i efteråt, samt den vanliga depressionen som gjorde sig påmind. Värt att nämna är kanske att jag aldrig lyckades ta min arbetsförmåga över 75%. Låg ofta på 25-50% men försökte i perioder mig på 75% genom att dela upp dagarna. Funkade ok ibland, funkade ibland alls i perioder. Tror aldrig jag hade en månadslön med 100% närvaro.

    Okej, Samhall skiter sig. De ska flytta lokaler, det funkar inte för mig. Jag sitter kvar på Samhalls ”huvudkontor” här i stan. Blir erbjuden diverse arbeten via dem, typ packa pepparkaksburkar och annan meningslös syssla. Funkar inte. Mår skit, gör inget.

    Det går många år, jag försöker mig på ditt och datt, jag orkar inte redogöra för allt. Jag har nog passerat 28-års ålderns i varje fall.

    Nånstans här begärs en neuropsykiatrisk utredning, typ 1-2 års väntetid. Den görs, jag hamnar på autismspektrumet. Jaha? Nu då? Begär samtalskontakt, som erbjuds.  Skit händer, det tar runt 3 år. Under dessa 3 år håller jag på att förstöras totalt mentalt. Tänk er de mest vedervärdiga tankar som finns, de hemskaste handlingar man kan göra mot en annan person – sånt snurrade i min hjärna nästa varje dag i 3 år.

    Skit samma. Nu är vi nog inne på år 2019. Jag tänker att det närmar sig hjälp. Jag vill ha hjälp.  Hur kan jag skynda på processen? Jag fixar dygnsrytmen, jag slutar dricka alkohol, jag börjar träna rent fysiskt (spinning), jag går ner i vikt (från 120kg till 90kg).

    Senaste åren är ren skit just nu. Men jag upplever det som att jag väntar och väntar på samtalskontakten. Jag får samtalskontakten vid ca början av 2021, jag vädrar alla hemska tankar. Vi kommer ingen vart, egentligen.

    Jag har under tiden börjat med yoga, något som faktiskt hjälper lite. Just ur ensamhetssynpunkt. Jag är åtminstone under en temporär vänskapsatmosfär. Jag är någon, jag blir sedd, jag får bekräftelse.

    Okej, jag kanske inte har kommit in så mycket på detaljproblemet? Jo, de är just att jag upplever mig vara så fruktansvärt ensam. Jag vet inte hur länge jag klara av ensamheten längre helt enkelt. Det gör så ont att se andra krama om vandra, ha en viss närhet osv, medan jag står här ensam men smärta i hjärtat.

    Nu är jag kanske åt det existentiellt nihilistiska hållet, med idéer om antinatalism. Mest sannolikt pga. projektering av mina egna problem. Men jag kan verkligen inte se en mening med livet så som det målats för mig nu.

    Tack för att du läst… kom ihåg att allt är meningslöst, det spelar ingen roll vad du gör med livet. Känn igen press. Om x miljoner år minns ingen någonting.

    Mvh

    O

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.