Hem > Forum > Depression > Behöver få sluta leva ett tag, var?

Behöver få sluta leva ett tag, var?

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Jag är en person som levt med djup depression i ca 8 år och för 4 år sedan bestämde jag mig för att äntligen få avsluta allting. Jag gjorde dock aldrig något försök då till omkring mig började ana vad jag planerade och höll då koll på mig konstant. Visst lever jag än idag i och med att jag andas och fortfarande finns fysiskt, men de senaste fyra åren har känts som övertid, liksom att det var menat att ta slut när jag planerade det. Jag lever men jag har inte känt mig levande på många år och detta finns konstant i huvudet hos mig. En stor del av min problematik är att jag har otroligt svårt för att tynga ner andra, jag har alltid klarat mig själv och blir snarare stressss över att ofiltrerat prata om mina tankar än att det hjälper, det slutar ofta med att jag lugnar den jag berättat för istället för att jag ska få bli omhändertagen. Jag har människor omkring mig som bryr sig och jag har en bra psykolog men judt nu mår jag så otroligt dåligt att det inte hjälper alls att prata med någon, det absolut enda jag vill är att få sluta lida så mycket som jag gör just nu. Jag kommer inte ta livet av mig själv, tanken av hur mycket skuldkänslor min familj och nära skulle plågas av får mig att hellre vilja lida istället för dem. Men det gör så ont. Nu blev detta delvis bara att jag skriver av mig helt ofiltrerat men det jag verkligen behöver råd om är ifall jag kan åka till något ställe och få ta en paus från att leva. Eftersom det ”bara” är tankat och känslor och inte en akut fara för mig själv kan jag inte med att kontakta sjukvården, och jag vill inte heller riskera att bli tvångsinlagd. Jag vill kunna få vara ofiltrerad någonstans, få må jättepiss utan att behöva förminska det för att inte oroa min omgivning allt för mycket. Jag har svårt att sätta ord på det själv exakt vad jag söker, men ett sätt att fråga är nog ifall jag kan ta mig till ett sjukhus även om jag inte har en plan för mitt självmord jag annars kommer genomgå liksom. Har ni några erfarenheter av att läggas in? Att söka efter hjälp någonstans även om det inte är helt skut, bara väldigt väldigt väldigt tufft? Har ni något tips på hur jag kan få ge upp ett tag utan att faktiskt försvinna från jorden föralltid?

    Avatar

    Kan verkligen relatera till det du skriver. Önskar en paus i “vardagen” där jag slipper hålla masken hela tiden.

    Vet inte vad ditt mående grundar sig i men AA, NA, ACA och liknande grupper brukar vara en fristad för ens mentala tillstånd. Sen finns det något som heter vuxna-barnveckan som är för personer som växt upp i missförhållanden bland annat. Borde finnas fler grupper som inriktar sig på andra orsaker.

    Trådstartaren

    Tusen tack för svar, och är ledsen att du kan relatera, tusen stor styrkekramar till dig. Grejen är att mitt mående inte grundar sig i en speciell händelse eller att jag haft en dålig barndom. Var ett väldigt ängsligt barn med dålig självkänsla och duktigflicka-syndrom på det ledde till att min omgivning inte såg att jag mådde hemskt bakom fasaden jag byggt upp sen jag var liten. Och att det idag när jag är i 20-årsåldern fortsatt utvecklas till en rad olika ångestdiagnoser samt ätstörningar förutom depression och självmordstankar. Jag menar givetvis inte att jag önskar något traumatiskt hänt mig eller att det skulle vara lättare på något sätt, men jag känner mig ofta vilsen och har lätt att förminska mitt mående när det inte finns någon ”riktig” anledning eller förklaring till varför jag mår son jag gör och det känns inte heller son jag har någon riktig plats att vända mig till

    Avatar

    Det är synd att det är så svårt att definiera den mentala ohälsan. Men förstår verkligen vad du säger.

    Har haft en riktigt illa barndom och livet efter men ändå svårt att få rätt hjälp. Vi reagerar och agerar så olika vilket gör det svårt antar jag. Sen gör det oss en otjänst i mötet med vården om vi är vältalade och ser “välfungerande” ut på grund av vårt resonerande. Riktigt skit som gör mig så jäkla förbannad. Gav också upp för några år sen, försöker hitta ett sätt att leva med känslan av resignation och ändå göra det som livet kräver av en. Svårt.. Vill mest ut i skogen och se på ekorrar i väntan på kremeringen.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.