Hem > Forum > Depression > Behöver du snabb hjälp? Skriv till mig.

Behöver du snabb hjälp? Skriv till mig.

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8
  • Trådstartaren

    Hej allihopa.

    Vad fint att ni som är här, har kommit hit. Jag blev själv nyligen medlem. Jag har svarat på det jag läst nyligen.. Jag har lång erfarenhet av depression, trauman och förlorad livslust.

    Men har hittat vägen tillbaka. Nästan.
    Det är inte enkelt. Och det tar längre tid än man tror. Men dela med dig till mig så skall jag försöka stärka dig.

     

    Väl mött
    kram /L.

    Hej L! Vad fint att du skriver

    Jag lider just nu av en depression och utmattning. Jag går mitt sista år på gymnasiet men orkar inte gå till skolan längre. Det har hänt väldigt mycket i skolan som jag upplevt som jobbigt. Vänskapsrelationer som jag har behövt bryta och varje dag känns som en jakt på någon form av trygghet. Jag har dagligen ångest, yrsel och mitt huvud känns som att det ska sprängas. Jag kan inte plugga längre då min hjärna inte vill ta in någon information, eller orkar för den delen. Jag ville bara skriva av mig här och kanske få lite rådgivning av någon med erfarenhet. Jag känner verkligen att jag är i behov av en sjukskrivning då det varje dag jag går till skolan känns som att jag sviker mig själv och går emot min kropps signaler och mitt sanna jag. Jag trivs egentligen inte så jättebra i skolan men försöker varje dag att trycka bort denna känsla eftersom att det är mindre än 1 år kvar av skolan nu. Jag vill ju såklart ta studenten men tvekar starkt på om jag kommer klara mig dit i nuläget. Med dina erfarenheter av depression hur ser du på sjukskrivning (om du har varit det) och vad är dina bästa tips för att bli bättre?

     

    Trådstartaren

    God förmiddag vackra du!

    Jag läser och tar in… Jag hör att du genomgår en extremt tuff period i ditt liv. också en väldigt lärorik. Du skriver att du känner dig utmattad och deprimerad, jag har varit där.. i omgångar, det började faktiskt mitt sista år i gymnasiet.. idag är jag 26år och är för tillfället sjukskriven. Har du fått sjukdomen fastställt av läkare? tar du någon form av medicin för detta?

    Idag tar jag 100mg Sertralin (för depression). För vissa hjälper det, för andra inte. För mig hjälper det till att få en mer balanserad vardag. Har du berättat för någon hur du mår? föräldrar? vänner? utomstående?

    Första gången jag blev sjukskriven var jag 24 år gammal.. Jag hade jobbat som butikschef i två år först på Gotland sedan i Stockholm. Jag drev två av våra största butiker i Stockholm, utbildade mig samtidigt till regionchef inom företaget. Jag arbetade 6-7 dagar i veckan från morgon till sen kväll. Mitt i detta fann jag min dåvarande pojkvän, som jag trodde var fantastisk.

    Jag glömde stänga av spisen. Jag försökte låsa upp fel dörr när jag skulle gå hem. Jag tog fel tunnelbana. Jag glömde strykjärnet på. Jag glömde höra av mig. Jag glömde vad jag hade sagt. Allt blev svart. Jag jobbade ihjäl mig trodde jag. Min kollega körde mig till S:t Göran (psykakuten) i Stockholm… Jag fick en direkt remiss till vårdcentral och blev sjukskriven på dagen.. Mot min vilja. Jag ville absolut inte bli sjukskriven… Jag ville jobba!… Läkaren bedömde att jag hade medelsvår depression. Jag förstod ingenting. Han gav mig Sertralin. När jag började ta medicinen blev jag sängliggandes i 5 veckor. Det var den värsta tiden i mitt liv. Efter dessa veckor vände det. Jag började gå upp på morgonen. äta. duscha. promenera.

    Efter att ha gått hos en psykolog i 6 månader (jag var sjukskriven 10 månader 100%, det var värre än jag trodde..) kom vi fram till att jag blev psykiskt misshandlad av min pojkvän. Han hade ett sjukligt kontrollbehov. Jag förlorade kontakten med alla mina vänner och min familj. Jag fick inte svara i telefon. Han skulle ha mina lösenord till allt. Jag fick inte gå ut själv. När han jobbade ringde han minst en gång i timmen och frågade vad jag gjorde..

    Detta blev resultatet av mitt mående. Jag lappade ihop mig. Flyttade från Sthlm, dumpade min ”pojkvän”. och slutade äta min medicin.

    Det kan man inte, man kan inte bara en dag sluta äta sin medicin. Det fick förödande konsekvenser. jag mådde dåligt ändå, kunde inte springa ifrån mina problem.

     

    Min största och viktigaste råd: våga ta hjälp. .

     

    Jag äter också sertralin. Har gjort det i över 15 år, i olika doser. Har väldigt svårt att säga hur mycket det hjälper, men de gånger jag trappat ner och slutat så har jag börjat mått dåligt till slut. Men det gör jag även med medicinen, så det är svårt att veta hur mycket den ”verkar”.

    Jag jobbar nu halvtid för jag orkar inte mer. De gånger jag ökat arbetstiden så har jag rasat ganska snabbt, så nu har jag bestämt mig för att stanna på halvtid.

     

    Trådstartaren

    Hej Green D!

    Tack för att du delar med dig. Jag tycker det låter väldigt klokt att du nu lyssnar på din kropp och gör det som går. Får jag lov att fråga vad du har för arbetsuppgifter? eller vad ditt jobb är? Är jobbet någonting i sig som du mår dåligt över eller handlar det inte alls om det?

    Jag håller med dig att det är svårt att veta hur mycket medicinen ”hjälper”. Det var samma för mig när jag bestämde mig för att en dag sluta ta den (alltså ej trappa ner) Jag slutade tvärt och mådde sämre än jag någonsin gjort tidigare… och då kände jag att medicinen förmodligen hjälpte mig till en mer balanserad vardag även – trots medicin – kände mig väldigt nedstämd. Det är svårt att veta.. men gör det du mår bra av, jag önskar att det fanns ett magiskt sätt att trolla bort allt sammans.. men det har jag inte hittat ännu..

    Däremot…. Så har jag nyligen börjat med yoga vilket jag finner otroligt skönt.. trodde aldrig jag skulle kunna ”sitta still”. Vilket visade sig inte vara alls det yoga handlade om!

    Det handlar om att hitta sig själv, sina svagheter och styrkor – I KROPPEN – jag blir förvånad över varje yoga pass jag går… sanningen är att jag har blivit så tagen av resultaten för mig själv att jag nu under min sjukskrivning går 5-6 gånger i veckan.. Tips kanske .. att testa röra sin kropp.. det är fantastiskt hur man inser att hur man behandlar kroppen har med det psykiska att göra..

     

    Hej, L.

    Jag mår själv inte dåligt men behöver tips på hur man kan hjälpa någon som är deprimerad och självmordsbenägen över sitt förflutna.

    Trådstartaren

    Hej Green C!

    Vad fint att du skriver här. Det kan vara otroligt tungt att veta att en närstående (eller bekant) är självmordsbenägen.. Man känner sig lätt hjälplös.. man kanske testar allt och inget funkar. Jag har själv varit självmordsbenägen. Det bästa rådet jag kan ge dig är, att bara finnas där, nära till hands.. alltid. Man vill inte alltid prata, man vill inte förklara sig, man vill inte berätta vad man tänker på.. Jag har alltid varit otroligt mån om att inte ”tynga” andra med mina problem, som jag trodde att jag gjorde. Men sanningen är: Det är precis det man gör när man ”inte tynger”. Nära anhöriga vill ju veta hur man mår, på riktigt, jag vet det nu.. Ofta kan sådana grova tankar om självmord, skamlig självbild ha en ytterligare faktor: depression. Mycket grov, vid dessa sinnestillstånd.

    Var bara där, känn efter när magen säger att nu kan jag prata..fråga.. ställ inga krav.

    Stötta, vill personen i fråga dricka en kopp té, se en speciell film eller gråta timmavis; stötta besutet. Håll med, visa dig delaktig oavsett aktivitet – eller icke aktivitet.

    Att prata med någon utomstående har ofta positiv effekt. Ett proffs. En psykolog eller kurator. Eller kanske vill personen bara chatta med någon hen inte känner?

     

    Styrkekram

    /L

    Hej.

    Jag vill tacka dig att du startade tråden.

    Jag vet inte vart jag ska vända mig. Jag har kämpat en tid med en massa tunga känslor. Lite bakgrund är att de senaste åren så har jag förlorat mina föräldrar och andra som stått mig mkt nära ( de har dött) och nu sista tiden så är det en nära släkting till mig som har ett tungt missbruk som jag har försökt att hjälpa tidigare men den personen började hota mig så jag bröt kontakten men personen har inte slutat hota mig och jag är så rädd och jag mår så fruktansvärt dåligt att jag allt oftare har tankar att jag inte orkar längre.
    Jag har tappat glädjen och min inre frid. Det känns som om all sorg och detta ständiga hot har gjort mig trasig.

    Du ska ju inte behöva vara rädd även om hen är din släkting.

    Har du kontaktat polisen runt hoten från din släkting? Det är förbjudet att hota någon och det kan leda till fängelse eller en dom för vård mot missbruket samt kontaktförbud.

    Hur skulle det vara att kontakta brottsofferjouren för att få hjälp att tänka vad som är bäst i den här situationen. Brottsofferjouren brukar hjälpa personer som ska upp i rättegång men alla som utsatts för brott är välkomna att kontakta dem. Du hittar deras hemsida i den här länken.

    MIND moderator

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.