Hem > Forum > Depression > Autism

Autism

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 14 totalt)
13
  • Min diagnos begränsar mitt liv. Kan inte göra sånt som jag vill göra. Önskar att jag också kunde fungera som många andra och kunna uppleva allt av ungdomslivet, men det kan jag inte. Vad är det för mening med att leva om jag hela tiden mår psykiskt dåligt av att begränsas av min diagnos? Har provat att följa med på allt möjligt och göra det mesta men 99% av tiden mår jag dåligt av det. Ska jag må dåligt och följa med på allt och känna mig värdelös efteråt för att jag är annorlunda eller ska jag må dåligt för att jag sitter ensam? Vad jag än väljer så mår jag dåligt. Det är inte heller något jag kan jobba på då det inte är en diagnos som kan försvinna. Har två val, antingen att dö eller att acceptera att jag inte har det livet jag vill ha. Ska jag leva olycklig eller dö? Hur gör ni för att man ska känna att livet inte är så dåligt?

    Känner verkligen igen mig i det du skriver om att vilja följa med på roliga saker men upptäcka att de inte alls är kul. Jag medicinerar just nu sedan ca 2 år troligtvis på grund av depression och social ångest. Jag försökte hela högstadiet och halva gymnasiet att umgås med dem i min ålder, men det var alltid med ganska hög ångest. Till och med när jag umgås med de som ska vara mina vänner nu blir jag supernervös. Har haft jättesvårt att känna kontakt med folk och har inte tyckt att någonting är kul eftersom jag haft en överhängande ångest i alla former av sammanhang där jag möter andra. Skolan var rena helvetet. Läser distans nu så det funkar mycket bättre.

    Jag har en syster och en vän med autism. Min syster fungerar måendevis bättre än mig, som inte har en diagnos, men vet att min vän har mått väldigt dåligt. Hen läser också på distans nu, har anpassningar och pratar med någon regelbundet och verkar må mycket bättre av det. Jag vet inte exakt vad med din diagnos som får dig att må dåligt, men det finns mycket hjälp att få om man har autism.

     

    Trådstartaren

    Känner verkligen igen mig i det du skriver om att vilja följa med på roliga saker men upptäcka att de inte alls är kul. Jag medicinerar just nu sedan ca 2 år troligtvis på grund av depression och social ångest. Jag försökte hela högstadiet och halva gymnasiet att umgås med dem i min ålder, men det var alltid med ganska hög ångest. Till och med när jag umgås med de som ska vara mina vänner nu blir jag supernervös. Har haft jättesvårt att känna kontakt med folk och har inte tyckt att någonting är kul eftersom jag haft en överhängande ångest i alla former av sammanhang där jag möter andra. Skolan var rena helvetet. Läser distans nu så det funkar mycket bättre. Jag har en syster och en vän med autism. Min syster fungerar måendevis bättre än mig, som inte har en diagnos, men vet att min vän har mått väldigt dåligt. Hen läser också på distans nu, har anpassningar och pratar med någon regelbundet och verkar må mycket bättre av det. Jag vet inte exakt vad med din diagnos som får dig att må dåligt, men det finns mycket hjälp att få om man har autism.

    Jag har inte fått så mycket hjälp mer än en diagnoskunskap.. ingen har riktigt sagt mina rättigheter och orkar inte kämpa för att få veta dem heller. Inte som det ser ut just nu iallafall.

    Vad pluggar du till? Jag gick omvårdnads, Så är undersköterska i botten men nu är jag sjukskriven. Hade också väldigt problem i skolan, hade inte min diagnos förrän 2 året i gymnasiet så fick inte några direkta anpassningar tyvärr.

    Pluggar kurser på komvux just nu för att söka in till en utbildning till hösten, kan inte säga konkret vad jag ska plugga till sen för har tittat på massa olika utbildningar. Har en tendens till att ha höga krav på mig själv så försöker titta på alltmöjligt jag tror att jag skulle klara av och kunna ägna tid åt utan att tappa motivationen för att det är svårt eller känns meningslöst för mig.

    Tråkigt att du inte fick några anpassningar. Vet att min syster ibland kan ha problem med att få det också. Mina föräldrar måste dra i det när skolan inte ger henne anpassat material (typ när de byter lärare och uppenbarligen inte delger dem informationen att min syster ska ha en anpassad lärobok, hon fick underkänt i terminsbetyg pga det).

    Har du kontakt med en psykolog eller någon annan du kan prata med om hur du känner?

    Trådstartaren

    Pluggar kurser på komvux just nu för att söka in till en utbildning till hösten, kan inte säga konkret vad jag ska plugga till sen för har tittat på massa olika utbildningar. Har en tendens till att ha höga krav på mig själv så försöker titta på alltmöjligt jag tror att jag skulle klara av och kunna ägna tid åt utan att tappa motivationen för att det är svårt eller känns meningslöst för mig. Tråkigt att du inte fick några anpassningar. Vet att min syster ibland kan ha problem med att få det också. Mina föräldrar måste dra i det när skolan inte ger henne anpassat material (typ när de byter lärare och uppenbarligen inte delger dem informationen att min syster ska ha en anpassad lärobok, hon fick underkänt i terminsbetyg pga det). Har du kontakt med en psykolog eller någon annan du kan prata med om hur du känner?

    Hoppas du hittar någon bra utbildning du trivs med! 🙂

    Jo jag har en kurator jag pratar med varje vecka, men ska kanske byta igen.. suck.

    Hoppas du hittar någon bra utbildning du trivs med! 🙂 Jo jag har en kurator jag pratar med varje vecka, men ska kanske byta igen.. suck.

    Bra att du har någon att prata med, men tråkigt att personen inte direkt verkar vara till så mycket hjälp. Har du tagit upp att du skulle vilja veta vad det mer finns för stöd om man har autism?

    Trådstartaren

    Jag har frågat men inte riktigt fått någon information.. känns som att vården inte riktigt är den bästa där jag bor

    Jag har frågat men inte riktigt fått någon information.. känns som att vården inte riktigt är den bästa där jag bor

    Fråga igen eller sök runt på internet? Det borde finnas något som du kan få hjälp med. Liksom det borde finnas hjälp om hur man hanterar situationer som kan kännas svåra pga diagnosen. Någon form av KBT eller känslohantering.

    Om du mår dåligt kan du också söka för det så kanske du kan få medicin utskrivet eller något, eller en remiss någonstans.

     

    Trådstartaren

    Fråga igen eller sök runt på internet? Det borde finnas något som du kan få hjälp med. Liksom det borde finnas hjälp om hur man hanterar situationer som kan kännas svåra pga diagnosen. Någon form av KBT eller känslohantering. Om du mår dåligt kan du också söka för det så kanske du kan få medicin utskrivet eller något, eller en remiss någonstans.

    Har försökt söka runt på internet men mitt dåliga psykiska mående hindrar mig.

    Jag går hos kurator regelbundet och äter en massa mediciner. Har varit på vuxenrehabiliteringen där vi hade diagnoskunskapen men fick inte mycket mer hjälp där än så, tyvärr.

    Har försökt söka runt på internet men mitt dåliga psykiska mående hindrar mig. Jag går hos kurator regelbundet och äter en massa mediciner. Har varit på vuxenrehabiliteringen där vi hade diagnoskunskapen men fick inte mycket mer hjälp där än så, tyvärr.

    Fan vad jobbigt. Har nog inte helt förstått hur det är för en del personer. Tar antidepressiva men ser att många på forumet som gör det ändå mår dåligt. Det är förjävligt när medicinerna inte räcker till.

    Är i en ganska skyddad situation just nu för bor hos mina föräldrar och studerar som sagt mestadels på distans så har avstånd från det som gör mig stressad och mår dåligt för tillfället.

    Har själv blivit erbjuden KBT men hade svårt att söka själv så min läkare sa att han skulle se om vårdcentralen kunde hjälpa mig att få en tid trots att jag egentligen behövde göra det själv, mejla runt och ringa runt och sånt.

    På vilket sätt hindrar ditt psykiska mående dig?

     

    Trådstartaren

    Fan vad jobbigt. Har nog inte helt förstått hur det är för en del personer. Tar antidepressiva men ser att många på forumet som gör det ändå mår dåligt. Det är förjävligt när medicinerna inte räcker till. Är i en ganska skyddad situation just nu för bor hos mina föräldrar och studerar som sagt mestadels på distans så har avstånd från det som gör mig stressad och mår dåligt för tillfället. Har själv blivit erbjuden KBT men hade svårt att söka själv så min läkare sa att han skulle se om vårdcentralen kunde hjälpa mig att få en tid trots att jag egentligen behövde göra det själv, mejla runt och ringa runt och sånt. På vilket sätt hindrar ditt psykiska mående dig?

    Bra att du känner att du är i en skyddad situation!

    Mitt mående påverkar mig på många sätt. Orkar och har inte motivationen till att göra det jag vill och brukar tycka är roligt. Min Autism blir värre när jag mår dåligt. Har svårt att sköta hemmet, städa osv. Klarar ej av att jobba vilket påverkar min ekonomi, har knappt pengar över efter alla räkningar. Detta gör att jag mår ännu sämre för kan inte följa med kompisar och fika osv.. Har märkt nu att det är viktigt att jag unnar mig saker, något som jag tagit för givet tidigare.

    Kommer inte på något mer just nu, men finns säkert fler sätt som mitt mående påverkar mig. Hur påverkar ditt mående dig?

    Bra att du känner att du är i en skyddad situation! Mitt mående påverkar mig på många sätt. Orkar och har inte motivationen till att göra det jag vill och brukar tycka är roligt. Min Autism blir värre när jag mår dåligt. Har svårt att sköta hemmet, städa osv. Klarar ej av att jobba vilket påverkar min ekonomi, har knappt pengar över efter alla räkningar. Detta gör att jag mår ännu sämre för kan inte följa med kompisar och fika osv.. Har märkt nu att det är viktigt att jag unnar mig saker, något som jag tagit för givet tidigare. Kommer inte på något mer just nu, men finns säkert fler sätt som mitt mående påverkar mig. Hur påverkar ditt mående dig?

    Jag vet inte riktigt egentligen… ångesten innan jag fick riktig hjälp blev så illa att jag nu extremt lätt blir stressad och påverkas mer av stress psykiskt och fysiskt. Jag har också blivit osäker på mina vänskaper eftersom jag tidigare flippade ut en del framför dem På ett sätt kunde jag inte ha vänner för var mestadels bara desperat över att känna någon form av samhörighet med någon. Antar att jag inte kunde känna det för att jag var deprimerad. En del av dem hjälpte mig mycket men börjar känna vissa skamkänslor nu. Dock tycker jag innerst inne att jag inte gjorde något fel jag var bara desperat och skadade egentligen aldrig någon mer än att jag drog ned dem i negativitet. Har fortfarande kontakt med mina gamla vänner men tenderar att få ångest kring dem eftersom jag känner mig så splittrad.

     

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 14 totalt)
13

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.