Att vilja dö varje dag men man är mamma

Alla säger jämt, livet blir bättre, vänta får du se.

Jag är 32 år, väntat och väntat och varje år blir livet bara värre och värre. Jag har redan dött inombord för många år sen men mina 4 barn får mig att fortsätta överleva dagarna. Jag lever för deras skull men varje dag lider jag inombords.

Jag är skild sen 1 år tillbaka med personen jag varit tillsammans med i 14 år. Vi var 17 år när vi träffades. Jag kan inget annat liv.

Jag har inga vänner direkt, fått gå igenom skiljsssan helt själv, ekonomin räcker enbart till mat och räkningar och allt jag behöver köpa till barnen får jag införskaffa på avbrtalningar som bara växer och växer. Jag har även varit sjukskriven i 2 år för psykisk ohälsa som även den bara blir värre och värre och har adhd som gör mig så fruktansvärt rädd för livet och att ständigt misslyckas. Försökt ta livet av mig flera gånger innan jag fick barn.

Jag kan inte känna glädje och lycka längre. Och börjar fundera på om de kanske är de värt att ta livet av sig endå fast jag gör barnen illa. Men jag orkar verkligen inte mer. 2 av barnen har dessutom grov adhd och torrets och jag är mer eller mindre ensam i de med. Deras pappa har dom 6 dagar i månaden för jag klarar mig inte ekonomiskt annars och han har inte direkt tid för dom då han värdesätter sin egen tid ganska högt.

När man lider så pass mycket i livet varje eviga dag och de finns liksom ingen framtid för mig pga att jag kmr aldrig kunna träffa någon ny pga min dåliga ekonomi och det extrema med mina barns diagnoser.

Jag kommer va ensam i resten av mitt liv.

Vill bara checka ut och bli av med lidandet.

 

 

Hej,

Det är ju helt sjukt att du ska behöva stå med det där nästan helt själv! Förstår att det känns övermäktigt. Man tycker det borde finnas folk som kan tänka sig stötta, men kanske inte så lätt att hitta, om du inte har så mycket kontakter heller. Och att ditt ex borde stötta mer kan man också tycka. Jag vet att i min kyrka var det en mamma som kom fram och bad församlingen om hjälp med barnen, hon var inte ensamstående men tror hennes man var borta mycket. Hon har tre barn, är frisk och barnen har inga diagnoser eller så, men hon kände ändå det var nära att brista tydligen. Hoppas och ber verkligen du ska få den hjälp du behöver. Du förtjänar bättre.

Sorgligt att ni behövde skiljas åt. Man önskar så klart att ni kunde försonas, men förstår om den dörren känns stängd. Men tänk inte att du ska vara ensam resten av livet, inget är omöjligt, även om jag förstår det kan kännas så.

Finns det ingen organisation eller kyrka eller något du kan fråga? Även rent ekonomiskt menar jag. Det är ju så många nu som engagerar sig för Ukraina och flyktingarna därifrån, så det verkar ju finnas folk som har hjärta, även för såna de inte liksom känner sen innan.

Ber som sagt att det ska vända för dig. Du ska inte behöva stå ensam i detta, det finns en lösning!