Att känna hopplöshet

1 år har gått sen jag gjorde ett val att avsluta det här. Har gått 12 stegs men mår nu ännu värre. Känner att strax är det över. Jag förstår att jag är är deprimerad och egentligen skulle behöva hjälp. Men som personer har sagt i min närhet.. du som har fått så mycket hjälp..

Jag har planerat avslutet så länge att det känns som jag har tänkt på det i flera år..

Jag vågar inte ringa o h prata med någon då jag är livrädd att bli tvångsintagen. VARFÖR VARFÖR ska det vara så här.

Hej kära du! Tycker inte att det är schysst att säga “Men du som fått så mycket hjälp”. De som säger det vet ju inte hur att det är att vara i dina skor. Kanske har du tex inte fått rätt sorts hjälp än eller råkat ur för andra försvårande omständigheter? Många kramar.

[Yellow Bojoto]

Många kramar.

Det finns fysiska symtom som behöver behandlas om och om igen.

Så varför skulle det ej finnas psykiska symptom som behöver behandlas om och om igen.

Du är värd all hjälp du behöver!

Och livet, måendet, känslor och tankar är föränderligt. Nya situationer och händelser uppstår. Och dem påverkar oss alla. Mer eller mindre.

Du behöver samtala live med någon om detta. Så du hamnar i ett sunt utgångsläge. Detta för att du även behöver hjälp. Och bör få rätt hjälp.

Har du någon aning vem nära dig som faktiskt känner dig och förstår hur du menar när du beskriver måendet?

Kämpa på! Du är så värd att må bra!

Jag kan nog inte prata med någon i min närhet och vågar verkligen inte ringa till vården. Jag är egentligen inte rädd men har en konstant ångest över mina barn. Är just den ångesten som gjorde att jag hamnade här inne. Är samma sak som hände vid det tidigare försöket. Hade då telefonkontakt med psyk som på något vis lyckades lura ur mig namn mm så polisen hann fram. Jag vill/kan verkligen inte fortsätta leva så här. Det är lite mer än 1 år sen min tidigare försök och det här året är endast fullt med ångest. Först över mitt tidigare försök och sen runt min firma som jag samtidigt försöker hålla flytande. Men har nu börjat inse att DET FINNS INGEN MER ORK. Den är helt slut….

Hej.

Det du skriver om dina barn, att du känner en konstans ångest. Vill du försöka förklara lite mer kring den? Det är nämligen en av anledningarna till att jag mår dåligt. Att jag har ångest över mina barn. Att jag är orolig för att något ska hända dem. Att de skall bli utsatta för något.

Jag har kämpat i flera år för att försöka bygga en trygghet och ett liv som de förtjänar. Jobbat ihjäl mig i perioder. Så till den grad att jag blivit deprimerad, slutkörd och inte orkat va med dem. En balans hela tiden mellan att försörja familjen och försöka vara en pappa som orkar.

Förlåt om jag är fel ut, men känner du lite likadant?

Hej. Min största ångest är att jag vet hur illa jag kommer att göra dem med självmord. Är den enda anledningen till att jag fortfarande är här. Men vacklar imellan känslan att de skulle ha det bättre utan mig eller med mig och alla brister jag har. Svårt att förklara… har en egen firma så att i perioder jobba mycket förstår jag verkligen. Man känner   verkligen att man inte räcker till någonstans. Tänk att få vakna en morgon utan denna jävla ångest… att bara vakna och ligga kvar i sängen o h njuta av det. Istället för att direkt rusa upp och försöka släcka bränder. (Som man själv oftast har anlagt)

Jag tror du och jag lider av samma sak. Att vi har för högt ställda krav på oss själva som vi aldrig kommer nå upp till. Nu vet jag inte hur gamla dina barn är men mina är så pass små att de är ganska nöjda vad man än gör. Äldre barn, tonåringar kräver mer. Men jag jobbar och sliter hela jävla tiden, har aldrig någon energi kvar till att ta hand om hemmet, fixa med bilen, handla osv osv. Men det är inte viktigt. Familjen, barnen är viktigast. Och de är nöjda om vi är ute i skogen och grillar korv över en öppen eld och tittar på småkryp, och jag känner mig nöjd. Lugn. De behöver inte ett fancy hus, massor av saker, semestrar till Thailand eller annat som man bara jagar hela tiden, för man tror att det är så livet skall vara.

Vad jobbar du för? Vad är ditt mål? Ditt mål borde i livet borde vara att få vakna i sängen utan att behöva känna ångest. Säg fuck it till allt som får dig att må dåligt innan du säger fuck it till ditt liv. Dina barn, eller mina kommer aldrig må bättre utan oss, oavsett hur dåliga vi känner oss, eller vilka brister vi har. Det kommer vara en traumatisk upplevelse som kommer påverka dem hela livet.

Förlåt om jag går på för hårt eller blir för personlig. Inget illa menat.