Jag har mått dåligt så länge jag minns men har alltid varit “duktig” på att dölja det för omgivningen. Ser jag på mig själv utifrån kan jag förstå att folk inte förstår hur jag mår. Bra jobb, två fina barn som jag älskar över allt annat, separerad från barnens mamma men har fortfarande bra kontakt med henne, bor på ett ställe där många vill bo, bra ekonomi. De flesta uppfattar mig som glad och trevlig. Ändå mår jag dåligt. Vid två tillfällen har jag inte lyckats hålla fasaden uppe och kraschat, vilket ledde till sjukskrivning pga depression under två perioder.
I somras fick jag diagnosen ADD vilket gav en del förståelse varför jag inte klarar av vissa situationer. Problemet är att efter att jag väl fick diagnosen fick jag meddelandet av sjukvården i regionen där jag bor att de har minst ett års väntetid för att få behandling för min ADD.
Den sista tiden har varit en resa rakt utför. Blir stressad för ingenting, leverarar inte det jag förväntas göra på jobbet, får överhuvudtaget ingenting gjort mer än att sitta framför tv:n. Det värsta av allt är att jag inte kunnat finnas till för barnen och inte orkat ge dem uppmärksamhet de förtjänar. Jag märker att det plågar dem att jag inte mår bra.
I förra veckan sjukskrev jag mig från jobbet hela veckan. Till mitt ex sa jag att jag skulle iväg på skidresa med jobbet och kom överens med henne att hon skulle ta hand om barnen över helgen. Istället åkte jag till en stad vid kusten och tog in på ett hotell. Tanken jag hade var att jag inte skulle komma tillbaka igen. 3 kvällar i rad såg jag till bedöva mig med alkohol och gick ner till älven som rinner genom staden för att hoppa i och se till att hamna under isen så att jag inte tog mig upp igen. Varje gång fegade jag ur.
Nu är jag tillbaka hemma igen. På jobbet tror de att jag bara varit sjuk i influensan, barnen tror att jag varit och åkt skidor och själv har jag bara en ännu större ångest för att jag håller fasaden uppe. Det värsta är att jag ljuger för mina barn. Jag vet inte varför jag hoppade i vattnet, men nästa gång finns nog risken att jag genomför det.
Jag vet inte vad jag ska göra.
