Hem > Forum > Depression > Att existera, men inte leva

Att existera, men inte leva

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Avatar

    Just nu känns allt så fruktansvärt tungt. Har mått riktigt dåligt i två veckors tid nu, med vissa stunder då jag har mått helt ok. Men generellt har det varit skit. Det har varit ångest, en förskräcklig panikattack i skolans korridor, och en genomgripande tomhet. Jag klarar inte av att vara i skolan för allt jag känner där är ångest, och jag klarar inte längre av att sitta i min ensamhet och genomborras av denna tomhet. Jag orkar inte leva såhär, men jag vill verkligen inte dö. Jag klandrar samhället för att de har tagit mitt liv, just nu är jag bara en vampyrliknande varelse som bor i skuggorna. Ständigt kall, bor i mörkret och tyngs ned av den här bördan av att leva, förlåt – existera i ett liv jag inte valde.

    Den här kvällen har varit tuff. Allt jag känner att jag orkar är att sitta och stirra ut i tomma intet, med musik i öronen för något måste hålla mig sällskap för att jag inte ska tappa det helt. Men allt jag har velat göra är att skrika och gråta, men jag är så tom. Inga tårar finns, ingen röst, bara ett stort hål. Jag känner mig fast i mitt eget huvud, och fast på jorden. Jag befinner mig i en box, och det finns ingen väg ut. Fångad i en box med tillräckligt mycket utrymme att övertänka. Vad är verkligt? Vad finns i min kropp? Finns det ens något i min kropp? Lever jag? Är världen utanför mitt fönster verklig? Blir jag övervakad just nu? Är folk ute efter mig? Och tillslut finns det inte längre tillräckligt med utrymme. Boxen krymper, syret tar slut. Panik. Jag drunknar i min egen hjärna. Men jag dör aldrig. Kan ingen komma och göra slut på mitt lidande, så jag slipper ta ett beslut jag inte kan ta?

    Hej fina du!

    vilken jobbig kväll du verkar ha! Kom ihåg att du är otroligt stark som frågar skriva här och som kämpar trots alla dessa känslor! Har du ingen i din närhet att vända dig till? Jag hjälper dig gärna om du skulle vilja prata eller skriva med någon!

    Just nu känns allt så fruktansvärt tungt. Har mått riktigt dåligt i två veckors tid nu, med vissa stunder då jag har mått helt ok. Men generellt har det varit skit. Det har varit ångest, en förskräcklig panikattack i skolans korridor, och en genomgripande tomhet. Jag klarar inte av att vara i skolan för allt jag känner där är ångest, och jag klarar inte längre av att sitta i min ensamhet och genomborras av denna tomhet. Jag orkar inte leva såhär, men jag vill verkligen inte dö. Jag klandrar samhället för att de har tagit mitt liv, just nu är jag bara en vampyrliknande varelse som bor i skuggorna. Ständigt kall, bor i mörkret och tyngs ned av den här bördan av att leva, förlåt – existera i ett liv jag inte valde. Den här kvällen har varit tuff. Allt jag känner att jag orkar är att sitta och stirra ut i tomma intet, med musik i öronen för något måste hålla mig sällskap för att jag inte ska tappa det helt. Men allt jag har velat göra är att skrika och gråta, men jag är så tom. Inga tårar finns, ingen röst, bara ett stort hål. Jag känner mig fast i mitt eget huvud, och fast på jorden. Jag befinner mig i en box, och det finns ingen väg ut. Fångad i en box med tillräckligt mycket utrymme att övertänka. Vad är verkligt? Vad finns i min kropp? Finns det ens något i min kropp? Lever jag? Är världen utanför mitt fönster verklig? Blir jag övervakad just nu? Är folk ute efter mig? Och tillslut finns det inte längre tillräckligt med utrymme. Boxen krymper, syret tar slut. Panik. Jag drunknar i min egen hjärna. Men jag dör aldrig. Kan ingen komma och göra slut på mitt lidande, så jag slipper ta ett beslut jag inte kan ta?

    God Lördags e.m. här på MiND Forumet.

    * Har läst hela ditt inlägg / skrivelse…

    * Av dina textrader så hör man genomgående att Du INTE / EJ på långa vägar mår bra både fysiskt och psykiskt…

    * FRÅGA-1: Har Du provat eller funderat på att samtala med legitimerad psykolog via nätet / internet eller Appar via en Smartphone / Mobiltelefon som är på uppdrag av landstingen / regionerna i hela vårt avlånga land Sverige 🤔 ?

    * FRÅGA-2: Har Du provat annars BRIS / Barnens rätt i samhället som är upp till 18 års åldern, innan man blir myndig?

    * FRÅGA-3: Du har flertalet frågor som hör till att jag hör på dig att Du bär på väldigt mycket ångest, ensamhet, panikattack, m.m. och undrar om Du har haft kontakt med någon form av vård den senaste tiden eller har kontakt med psykiatrivården?

    * FRÅGA-4: Har Du möjligtvis en läkarkontakt?

    * FRÅGA-5: Går Du på antidepressiva läkemedel?

    * Ytterligare fråga: Har Du eventuellt provat att ta kontakt med MiND;s Självmordslinjen som också går utmärkt att samtala om psykisk ohälsa via telefon 90 101, eller Chatten eller anonymt skicka in ett mailbrev via mind.se ?

    * Du är mer än gärna varmt välkommen att återkomma till mig och svara på ovannämnda frågeställningar från mig som anonyma medmänniska här på anonyma MiND Forum så ska jag så gott jag kan vägleda dig om Du behöver hjälp till vårdapparaten eller vill enbart ventilera av dig allt mellan himmel och jord…

    På återseende…

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.