Att drunkna på torra land

Hej. Jag antar att det här är mer av en monolog än en dialog, men dela gärna med er om ni har några tankar.

Nåväl, vart börjar man? Kort och gott – mitt liv har gått i en stadig nedförsbacke sätt tillbaks i maj månad. I april började jag med att praktisera i samband med min utbildning, något som gått förvånansvärt bra. Men, kände en enorm tyng i from av prestationsångest och mer social ångest då jag även flyttade städer i samband med detta. Gjorde det även värre för mig själv och tog mig an arbetsuppgifter jag inte var helt kvalificerad för, vilket ledde till mycket övertid samt extraplugg på kvällar och helger. Mitt i denna smet insjuknade även min mor i covid och gick bort inom spannet av ett par veckor, något som fullkomligt raserat mig, då vi haft dålig kontakt på senaste, samt att allt de skedde utomlands så att jag hade absolut 0 möjligheter till att göra något åt det.

Jag tror att dessa händelser är de som mest påverkat mitt mående, men det kan säkert vara övriga mindre händelser som jag inte lagt märke till. Så hur mår jag då? Som titeln säger så drunknar jag. Tror det sammanfattar det hela rätt väl, men om jag ska vara mer specifik så är jag så sinnesfördärvat deprimerad och ångestfylld att jag inte klarar av vardagen längre. Praktiken är över, men är anställd deltid utöver sommaren. Ett jobb som jag knappt dyker upp till, främst för att jag får många kraftiga panikattacker utöver dagarna, som gör att jag inte vågar sätta mig bakom ratten. Det känns som att jag håller på att tappa det helt, som att jag håller på att bli galen. Som att allt saknar betydelse, är annorlunda, och färgat i grått. Som att min kropp, sinne och själ kommer att brista om en dålig sak till inträffar. Något som även stör mig till en ofantlig mängd är att vi är många syskon i familjen, men bara jag lider till denna grad. Inte för att säga att andra känner mindre sorg än jag, är fullt medveten om att alla känner av och hanterar sorg annorlunda, men för i hela helvete vad jobbigt det är.

Har konstant ont i kroppen, nedsatt syn, domningar, yr, svimfärdig, illamående, hör röster och framför allt är jag helt apatisk. Känner varken glädje, sorg eller ilska. Jag vet inte längre vem jag är. Jag orkar inte mer.

Så smärtsamt att du förlorade din mamma. Beklagar verkligen. Förstår att det är och har varit overkligt och omöjligt att helt ta in, greppa. Det du upplever tycker jag låter som en krisreaktion som bottnar i förlusten av din mamma. Hade jag varit dig skulle jag googla fram en privat psykolog som du kan komma till omgående och där få prata om det här och de här reaktionerna. Det finns psykologer därute som är inriktade på sorghantering. När jag upplevt sorg (vet att du skriver att du inte känner det. Ett symtom vid krisreaktioner tror jag just är avstängdhet, ett form av försvar) har jag varit i stort behov av trygghet, stabila personer, av att personer orkat lyssna, och om att få vara “liten” i andras sällskap. Känner du också så – om du vill säga? Alltså att det kan finnas rädsloreaktioner under allt det här och att det är det som gör att det mynnar ut i panikångestattacker.