Ja…
Jag har samma diagnos. Vilket jag inte vet om jag tror på.
Men sanningen är att jag återkommande hamnar i mörka tankar. Och någon gång efter 20 års återkommande skit så blir man rätt uppgiven. Ska det fortsätta såhär?
Utåt sett ser allt bra ut.
Men inombords är jag så trött och uppgiven.
Vill bara fly.
Ska vi fly till en söderhavsö ihop?
Problemet är att man som mamma inte lämnar sina barn. Så jag känner mig inträngd och tvungen att kämpa på. Jäkla bergochdalbana.