Är mycket men vet inget

Denna berättelsen handlar om mig som är 35år och har högfungerande autism och söker svar på mina egna olösta gåtor. “Vet inte vart jag ska börjar men kan ta från barndomen när jag föddes i Polen att jag fick diagnosen vid 2 års åldern och kunde inte ha socialt kontakt varken ögonkontakt eller verbalt, kunde inte prata förrän 8års åldern på den tiden var man inte särskilt populär av samhället fick inte gå i skolan eller knappt ens gå ut, mådde dåligt av att inte bli omtyckt och enda vän jag hade var min lillebror eftersom mina halvsystrar inte gillade mig och avskydde mig sen flyttade vi till sverige när jag var 14 blev flera gånger avstängd eller blev utkastad från skolan för jag ofta kom i konflikter med eleverna och mobbarna som gick på min lillebror fick flytta flera gånger tills vi kom till en stad som kunde förstå och acceptera men sen började min bror gå på droger och blev utslängd av vår far och några år senare blev han indragen i skuld av en langare och jag avrådde han från att gå till honom men vägrade lyssna så följde jag efter honom och blev vittne till min bror avrättades av langaren sprang fram och fsmnade om min brors döende kropp med sista ord förlåt min bror att jag inte lyssnade på dig och dog i min famn blev helt förkrossad och langaren blev arresterad några dagar senare blev rättegång men mitt vittnesmål blev inte godkänd och de trodde jag var mer shockad än klar fast jag såg hela händelsen i mina egna ögon och fallet lagdes ner och langaren fick gå fri men blev åtalad sen för annat mord några månader senare blev så jävla kränkt varför straffade de inte honom för min bror för? Blev postraumatisk stressad sen skiljdes mina föräldrar något år efter sen bodde jag hos min mor ett tag men flyttade hem till pappa för jag inte kunde komma överens med min mors nya kille. Sen träffade min far en ny kvinna som faktiskt var polis blev först lite invänd på det eftersom jag tappat förtroende för poliser och mynfigheter, började sen i särgymnasie som jag faktiskt trivdes hade på den tiden lite japanmani och identifierade mig själv som adopterad japan men kom ofta i konflikter men var inte så farliga var mer de tyckte jag var löjlig med vara nåt som jag inte var, men jag fick nog världens bästa vän där ssmt också en flickvän när jag var på ett disko för funktionshindrade tack vare honom kändes som livet började vända, sen flyttade jag ut från min far till egen lägenhet innan jag tog studenten, men sen började min vän bli sjuk och fick diagnosen hjärntumör och dog några månader efter, min bästa vän som jag någonsin haft bara försvann som min bror gjorde blev helt väck av det och så jag flyttade till japan och läste till hjärt och lung sjukvård i tre år på tokyo universitet tror eller ej lyckades komma in via inträdesprovet vilket oftas är det svåraste och leder ofta japanska studenter som misslyckats att begå självmord, läraren/sensei var imponerad att jag som gaijin/utlänning kunde komma in utan problem men så kunde jag grundlig japanska med så jag förstog provet, hade jätte roligt och fick fina vänner med men fick åka hem igen till sverige pga hemlängtan och saknad av min flickvän som var då min fästmö. Några år senare blev det strul med mitt förhållande pga hennes föräldrar var rasister och avskydde mig för mitt ursprung men försökte stå ut eftersom min fästmö älskade mig men sen klarade jag inte av det mer och blev otrogen och åkte till thailand och började ragga hittade en tjej så jag gjorde slut med min fästmö men året efter gjorde tjejen slut med mig när hon var i mellanöstern och jobbade och träffade annan kille. Blev helt nere ett tag men sen dök en filippinska som älskade mig som jag är och inte hur jag var men var svårt först att åka eftersom mina systrar och min far inte trodde på henne och hade för sig hon var s.k golddigger de trodde hon skulle dumpa mig som min förra gjorde och tanken ursäkta glömde skriva efter japanstuderingen blev jag tillkallad av polska armen för tjänstpliktighet eftersom när man fyllt 20 måste man ta värvning inom militära och blev sen en Nato soldat efter skickligt prickskytte fick tjänstgöra i Afghanistan var där i 6 månader men blev hemskickad efter en krigskada under ett bskhåll som gjorde mina ben fick frätskador av granatexplosion samt nedsatt hörsel i högerörat av tryckvågorna. I vilket fall tillbaka till filippinskan att filippinerna var känd för kriminalitet och korruption ville de inte jag skulle ens åka och träffa henne men min mor trodde på henne och lät mig åka och hade ständigt kontakt hemma via skype, hon var en underbar kvinna som hade en liten dotter sen en tidigare relation och hennes familj tog emot mig som deras nya son i familjen och srn ansökte vi turistvisum några månader efter så åkte hon till sverige i 6 månader sen åkte vi tillsammans till filippinerna där jag stannade i 6 månader också men eftersom hon var gift med sin förra make så kunde vi inte söka om uppehållstillstånd då så vi fick gå igenom en dyr process med advokat för att annullera hennes äktenskap så hon kunde bli min fästmö och flytta till sverige. Gick över 16 månader och hon fick beviljat. Men 2014 fylldd jag 30 och blev direkt utförsäkrad av FK med tanken pp dagens nedskärningar var en jobbig period kändes som man var bara en belastning för samhället och klarade inte av praktikplatser men försörjningstödet hjälptd mig mycket med att komma till bra psykolog som kunde göra sjukintyg så hag kunde bli beviljad men FK återigen avslåg så det gick vidare till förvaltningsrätten. Under den tiden hann min fästmö få jobb så vi intd behövde vara beroende av bidrag men lönen var ändå för liten eftersom min föstmö hade en dotter vill hon hjälpa henne att kunna gå i skola så vi gjorde onödigt dumma lån som vi inte talade om familjen. Sen när hon fich Permanent uppehållstillstånd så gifte vi oss så vi blev make o fru vilket var en underbar tid trots omständigheterna. År 2017 gick inte ekonomin längre så fick jag erkänna min mor om lånen så hon fick hjälpa oss att lösa in det och hon stödje oss med pengar. Våren 2019 fick jag nog det glädjande besked att jag vann mot FK och blev beviljad sjukersättning i 30 år till 100%. Månaden efter fick min fru svensk medborgarskap och två månader efter det fick vi beviljat turistvisum så vår dotter kunde komma till Sverige och träffa min familj och vänner sen fick vi en ny lägenhet med större yta för vi tänker söka uppehållstillstånd till dottern en cacjer dag. Men trots av allt detta vändning ligger depressionen kvar inom mig trodde jag skulle bli gladare men istället kändes som jag bara blev mer ledsen, vet inte varför känns bara på nåt sätt jag är inte lycklig lottad eller komplett nörjade bråka mer med mina systrar och min fars sambo och min fru är mer frånvaro från mig som hon är lika deprimerad som jag, har inget sexliv fast jag har upprepat om vi inte har sex kan vi inte få några fler barn och vår dotter önskade en lillebror men storken knackar ju inte dörr längre allt är självbetjänt men få man inte in motivationen så blir det meningslöst. Min dröm var att bli familj men jag har förmodligen redan fått men jag vill samtidigt ha eget bafn jag själv skapat men det är det som saknas. Ekonomin känns tsjt eftersom migrationsverket har försörjningskrav och att tillöka innan dottern är kommen skulle bara vara misstag och göra processen längre långdraget. Vet inte vad mer jag skulle kunna skriva men jag har haft suicidala tankar men ofta dragit tillbaka för jag vill inte såra min mor, fru o dottern men det känns ändå ont och meningslöst att fortsätta fast man inte kan bara hoppa av allt efger all strid och mod man har lagt i livet. Jag är mycket men vet ändå inget om innebörden med mitt liv ena jag vill fortsätta tills allt är klart men mitt alter ego säger fuck this drop dead känns som jag långsamt dödar mig själv i tortyr o martyr ena stunden är jag harmonisk och glad men andra stunden utan förvarning destruktivt och nere. Har alltid kalkats för pojken med tusen masker man vet inte vem jag är hinner skifta snabbt innan man har lärt känna det första jaget. Jag vet inget mer och har inget som besvara mina egna gåtor. Jag är ensam inombords jag känner inte ens igen mig själv. Finns det nån här som har upplevt samma eller liknade som kanske vet svaret på min gåta som kan hjälpa mig hitta svaret skulle kunna lötta min oro och innre sorg varför jag aldrig kan vara nöjd med livet. Mvh en vilsen själ

Hej,

det är inte alltid så lätt!
Som människor är vi per definition aldrig nöjda, vi strävar alltid efter mer, större, bättre osv.

Du verkar ändå ha kommit en god bit på väg, stort grattis till dig!

Tror att det skulle vara till stor hjälp för dig att söka proffshjälp i form av terapi etc.

Önskar dig allt gott!

Kan tipsa om boken “En ny jord ditt inre syfte” av Eckhart Tolle. Finns även som ljudbok om du föredrar det.