Är man fattig kan man lika gärna inte existera

Är pissförbannad på hur samhället behandlar de som har det allra svårast. Det jobbar väldigt hårt på att få en att känna sig värdelös verkar det som. Antagligen för att det är ett väldigt bra sätt att hindra folk från att protestera och tvinga de ansvariga att ta ansvar.

Du är absolut inte värdelös. Du har bara pissiga livsförutsättningar. Det är inte ditt fel och det är bara de som ska skämmas.

Hej,

Kan relatera till det du skriver även om jag har ett jobb.

Alltså även om jag inte går på socialbidrag så är känslan ganska snarlik.. Vad är poängen med att leva? Vad har jag bidragit med på mitt arbete som rättfärdigar en lön? Är inte nästan alla arbeten som utförs ganska meningslösa också ärligt talat? Hela kapitalismen är så omodern och inte alls uppdaterad för dess verkliga behov.. Upplever att det ofta är själsdödande att vara på arbetsplatser och få in de där pengarna för hyra och mat. Det får mig att känna mig värdelös.

När jag varit arbetslös har jag bidragit betydligt mer till det här samhället, som jämförelse. Jag har haft tid att hjälpa folk i min omgivning. Ställt upp. Varit en trevligare person att vara nära. Hela jag lyser upp bättre om jag slipper lönearbeta och förhålla mig till alla dessa osynliga regler på arbetsplatsen och dess märkliga hierarkier. Folk är ofta mycket, mycket aggressiva ute i arbetslivet och anledningen till det tror jag ofta bottnar i att det för många saknas en poäng med att vara där. De mår dåligt och tar ut det på andra – oftast den närmaste kollegan som finns tillhands. Och hur rättvist är det egentligen?

Så ja, ofta kanske man tänker att det mest problematiska man kan råka ut för på ett ungefär är att gå utan jobb många år och leva fattigt. Stigmatiseringen att gå på bidrag är utbredd. Men jag får snarare insikter i att den verkliga faran för massan verkar ju vara att spendera tid och sitt liv på själva arbetsplatsen i stället för exempelvis familjen. Folk tenderar ju att bli helt fucked up av det. Kanske har de pengar på sina konton, men som personer gör de ju inget vidare avtryck på andra och det här samhället. Om själva poängen med att jobba just är att bidra och göra “rätt för sig”?

Så det verkar alltså vara ett högt pris många får betala för att få in den här lönen att arbeta. Mina mest utvecklande perioder i livet har skett när jag inte jobbat och blivit distraherad. Det är också vad jag tror de flesta människor snarare behöver- utvecklas. Inte mer pengar i plånboken eller på banken. Tänk vilken annorlunda värld vi skulle få då.

Det sjuka med att stigmatisera de som går på bidrag är att det inte finns tillräckligt med jobb i Sverige för att kunna anställa alla jobbsökande och med mer automation och AI på arbetsplatsen så kommer arbetslösheten att öka ännu mer.

Är du inte privilegrad nog så får du det svårt att klara dig i samhället utan att bli spottad på. Detta är en samhällsfråga där politikerna och den rika eliten bär ansvaret men det är de utsatta arbetslösa/arbetssökande som får skulden. Vi skapar helt enkelt en syndabock av helt oskyldiga människor.

Samma händelseförlopp har vi tidigare sett i andra länder och det är inget som tyder på att sverige inte kommer gå lika illa till mötes om vi fortsätter i samma riktning.

Ja men precis. Det är så otroligt märkligt hur man å ena sidan kan vurma för nedläggningar av “effektiviseringsskäl” och i den andra spotta på folk som av en eller annan anledning inte har ett jobb…

Håller också med grön fläder om att det är helt vansinnigt att likställa jobb med nytta. Det finns det ju väldigt mycket samhällsviktig verksamhet som inte räknas som jobb. Det kan vara alltifrån att vara en närvarande förälder till att engagera sig i någon förening eller erbjuda högläsning för barn och gamla osv. Av någon anledning verkar vi ha blandat ihop begreppet nytta med jobb. Sedan är det ju också helt galet att bestämma någons värde utefter deras prestationsförmåga. Alla kan inte jobba och göra alla ovan listade saker. Det betyder inte att man är mindre värdefull. Man förtjänar exakt samma nivå av respekt och välstånd som alla andra.

Och det till trots… så sitter man där och mår dåligt över att inte kunna. Nej – det är verkligen svårt. Självkänslan tar rejält med stryk av att vara i en beroendesituation och kanske därtill inte bli behandlad särskilt väl.

Det du skriver får mig att tänka på en barndomskompis brorsa som är 45 år och arbetslös.

Skulle han få ett okvalificerat arbeta eftersom han inte gått ut gymnasiet, så hade han ju med största sannolikhet mått sämre av det. Eftersom det är så dåliga arbetsvillkor därute. Vad är då poängen med att arbeta, tänker ju förstås han.

Pengar för hyra och mat får han också från sina föräldrar och fått under alla många år periodsvis. Men det tycker jag är ett jävla underbetyg att arbetsgivare inte kan skapa arbetsmiljöer så folk kan vistas där. Han mår ju inte bättre av att börja arbeta på typ lager där det är stressigt och allmänt jävligt utan istället då står ju livet still på den fronten.

Varför tvinga sig till en arbetsplats och då må sämre – det klarar ju sällan folk med psykisk ohälsa av. Det finns inte de marginalerna.

Gällande AI hoppas jag vi snart börjar förstå att vi kan arbeta mindre. Att vi bygger samhällen där vi arbetar mindre eftersom vi inte behövs i lika god utsträckning längre. Vi kan odla, umgås, ta hand om varandra.