Hem > Forum > Depression > Är livet värt att leva?

Är livet värt att leva?

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Jag är ung. Har bra betyg och en ljus framtid. Mina föräldrar är skilda, men jag har en familj som älskar mig + några kompisar. Har varit med om en del tuffa saker, men inget som sticker ut extremt mycket till skillnad från gemene man. Ingenting jag har räcker – jag hatar denna världen. Vill inte leva här nu och kan inte se mig själv ha någon framtid här heller. Vill inte ha barn, vill inte gifta mig, vill inte jobba. Ingenting intresserar mig längre. Jag brukade måla, skriva, träna, spela musik, vara ute – men nu vill jag bara ingenting. Att göra saker som får mig att må bra för stunden (ex. träffa kompisar) tar så mycket av min energi och får mig att må skit efteråt/innan. Har skurit mig själv i ca fyra år nu (on and off) och jag kan inte sluta fastän jag inte vet varför jag ens gör det. Har funderat på självmord i fem år – men aldrig såhär. Innan har tanken skrämt mig. Jag har förträngt den. Men nu är jag lugn, bara lite sorgsen. Det känns som det enda rätta. Livet gör bara för ont. Jag har bra dagar ibland. Då mår jag riktigt bra – jag lever som man ska 🙂 Men så länge jag fortsätter ha tankar som dessa, sömnlösa nätter, blodiga ärmar.. då är de få ”bra” dagar inte tillräckligt. Har försökt skaffa hjälp hit och dit. Psykologer, läkare, vänner, föräldrar osv… Men ingenting räcker långsiktigt.

    Det är jobbigt att gå och vela. Kan jag dö idag? Men jag gör aldrig det. Vill inte dö – men att inte finnas är bättre än att finnas i smärta. Jag lider. Det finns inget annat sätt. Jag är alltid en sådan som tänker jättelänge – men när jag väl bestämt mig så gör jag bara det. Nu känns det så nära. Jag är så besviken på mig själv. Att jag inte bara kan leva precis som så många andra… Är stressad, ledsen, helt jävla vettskrämd… Men det känns skönt också, liksom att tänka tanken. Är här för att se om där finns något mer jag inte tänkt på. Har inte gett upp än, men det krävs inte mycket längre. Har varit påväg ett antal gånger men då har sånna ”magiska” tecken kommit. Som att mamma ringer mig eller något. Då går det bara inte.

    Finns där någon som har känt som mig, men som inte gör det längre? Eller är alla ni som har känt så döda? Snälla hjälp. Jag vill vilja leva.

    Hej . Jag känner igen mig i mycket av det du beskriver .  jag växte upp i Finland med en manodepressiv , gravt alkoholiserat mor vars helgnöjen bestod i att bryta ner mig , både psykiskt och fysiskt . Jag började själv med benzo redan i 7 års åldern , dricka alkohol i 12 års åldern . Jag mådde dåligt i så många år och såg ingen väg ur det .  När jag var 17 så flyttade jag hit ensam och trodde att allt skulle bli bra bara jag kom hemifrån . Men det blev inte så .. Jag träffade en kille som jag blev jättekär i och snart var jag gravid , min kille var amfetamin missbrukare och han dog 3 månader efter våran dotter föddes . två år senare träffade jag en kille som jag gifte mig med och fick en son med . Båda barnen hade stora problem från dag ett , min son föddes med astma och allergi och senare fick han diagnos för autism och lindrig utvecklingsstörning , min dotter för GAD . pts och borderline . Under hela deras tuffa uppväxt höll jag mitt eget missbruk under någorlunda kontroll men jag var aldrig utan det . Jag var missbrukare i över 30 år . Levde med ständig ångest och en förlamande depression och växande självförakt . Varje gång jag sökte hjälp på allvar så fick jag bara mera och tyngre mediciner och ytterligare diagnoser .

    2014 befann jag mig på ett behandlingshem och försökte på allvar ta tag i mitt liv . Jag hade varit där i 6 veckor och började gradvis må lite bättre när jag fick ett samtal om att min dotter låg på sjukhuset . hon avled 4 dagar senare . Hon lämnade efter sig 2 barn , tjejer . Den stora var 10 år och mådde väldigt dåligt och blev i princip mitt ansvar .

    Jag var säker att mitt liv var över då . Jag orkade inte mera .

    Än idag vet jag inte vart jag fann styrkan att fortsätta . Den kanske alltid hade funnits i mig , jag visste bara inte det . Jag var för upptagen med att hata mig själv och livet .

    Idag har jag varit nykter i 16 år . Helt medicin fri i snart 5 år samt diagnosfri och 5 år utan självskadebeteende . Till råga på allt så har jag lärt mig att älska mig själv och att vända mitt negativa tänkande . Jag mår bra idag .Jag är levande bevis på att det är aldrig för sent . Ge inte upp hjärtat . Det finns hopp ……stora kramen

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.

Vissa användare kan för närvarande uppleva att inloggningen tar lång tid. Vi jobbar på problemet och hoppas att kunna åtgärda detta inom kort.