Är jag trans eller vad är det med mej?

Under hela mitt liv har jag då och då känt att något är fel med mej, som om jag var född i fel kropp. Min första kompis var en tjej jag gick i skolan med och vi lekte ofta med hennes dockor och liknade, tyckte det var jätte roligt. Har även vid flera tillfällen önskat att jag var en tjej istället för en kille då det har känt som mitt riktiga jag ibland. Dom här tankarna och känslorna har funnits med mej i hela mitt liv och jag är fortfarande osäker hur det är, men jag misstänker att jag är en trans tjej då tankarna om att vara en tjej känns så rätt.

Varje gång när vi kläde ut oss i skolan så valde ofta klänningarna eller andra tjej kläder, och det kändes rätt att ha på mej det.

Jag har pratat med mina föräldrar om att jag tror jag är trans, något som dom inte tog väl och vägrar prata mer om det, något som sårar mej, dom värkar inte kunna acceptera att jag kanske är trans.

Men när jag skulle gå till en psykolog för första gången om det, så följde min mor med och tjatade på att jag skulle få göra en utredning för Asperger och inte för om jag är trans, min mor värkar tro att jag har Asperger och inget annat. Då jag väntar på en utredning så vill inte vårdcentralen låta mej komma dit och prata om mina tankar och jag blir bara mer deprimerad då ingen vill prata med mej om det och jag mår skit för det, har även haft tankar senaste tiden att det skulle vara bättre om jag inte fanns, då allt det här får mej att må så dåligt, då jag inte har något svar på något alls.

jag har även haft problem med tjejer, tror nog det kan vara för jag är osäker i mej själv, men jag vet att jag är attraherad av tjejer.

Endas min bästis lyssnar och accepterar att det kan vara så, men känns som hen börjar bli trött på det med, utan att säga det.

Jag mår väldigt dåligt just nu och har svårt att sova p.g.a mina tankar och känslor, vad är det med mej?

Anonym skrev:

Under hela mitt liv har jag då och då känt att något är fel med mej, som om jag var född i fel kropp. Min första kompis var en tjej jag gick i skolan med och vi lekte ofta med hennes dockor och liknade, tyckte det var jätte roligt. Har även vid flera tillfällen önskat att jag var en tjej istället för en kille då det har känt som mitt riktiga jag ibland. Dom här tankarna och känslorna har funnits med mej i hela mitt liv och jag är fortfarande osäker hur det är, men jag misstänker att jag är en trans tjej då tankarna om att vara en tjej känns så rätt. Varje gång när vi kläde ut oss i skolan så valde ofta klänningarna eller andra tjej kläder, och det kändes rätt att ha på mej det. Jag har pratat med mina föräldrar om att jag tror jag är trans, något som dom inte tog väl och vägrar prata mer om det, något som sårar mej, dom värkar inte kunna acceptera att jag kanske är trans. Men när jag skulle gå till en psykolog för första gången om det, så följde min mor med och tjatade på att jag skulle få göra en utredning för Asperger och inte för om jag är trans, min mor värkar tro att jag har Asperger och inget annat. Då jag väntar på en utredning så vill inte vårdcentralen låta mej komma dit och prata om mina tankar och jag blir bara mer deprimerad då ingen vill prata med mej om det och jag mår skit för det, har även haft tankar senaste tiden att det skulle vara bättre om jag inte fanns, då allt det här får mej att må så dåligt, då jag inte har något svar på något alls. jag har även haft problem med tjejer, tror nog det kan vara för jag är osäker i mej själv, men jag vet att jag är attraherad av tjejer. Endas min bästis lyssnar och accepterar att det kan vara så, men känns som hen börjar bli trött på det med, utan att säga det. Jag mår väldigt dåligt just nu och har svårt att sova p.g.a mina tankar och känslor, vad är det med mej?

Hej Red Tutama!

Vad tråkigt att dina föräldrar inte ville prata om att du känner dig som en tjej. Om du gillar tjejiga kläder så fortsätt med det. Finns ju inget som säger hur man måste klä sig, det är ett fritt val.

Jag tycker det är mer en skarpare gräns mellan vad som är tjejigt killigt idag än när jag växte upp. Då fanns det killar som sminkade sig, t ex glamrockare och synthare. Jag kände massor av killar som sminkade sig och hade tjejiga kläder.

Kan du tänka dig att du är androgyn eller är det ett måste för dig att byta kön? Detta är kanske något du kan prata med en psykolog om. Det kan finnas skäl till könskorrigering om du verkligen känner att det är tjej du vill vara. Sedan tycker jag du ska försöka hitta andra i liknande situation. Då kan du byta ideer och tankar kring hur det känns at vara annorlunda mot andra killar.

Jag tror det finns många som skulle vilja klä sig som tjej men inte vågar. Du är modig tycker jag.

Anonym skrev:

Hej Red Tutama! Vad tråkigt att dina föräldrar inte ville prata om att du känner dig som en tjej. Om du gillar tjejiga kläder så fortsätt med det. Finns ju inget som säger hur man måste klä sig, det är ett fritt val. Jag tycker det är mer en skarpare gräns mellan vad som är tjejigt killigt idag än när jag växte upp. Då fanns det killar som sminkade sig, t ex glamrockare och synthare. Jag kände massor av killar som sminkade sig och hade tjejiga kläder. Kan du tänka dig att du är androgyn eller är det ett måste för dig att byta kön? Detta är kanske något du kan prata med en psykolog om. Det kan finnas skäl till könskorrigering om du verkligen känner att det är tjej du vill vara. Sedan tycker jag du ska försöka hitta andra i liknande situation. Då kan du byta ideer och tankar kring hur det känns at vara annorlunda mot andra killar. Jag tror det finns många som skulle vilja klä sig som tjej men inte vågar. Du är modig tycker jag.

tack för du svarade och för du kallade mej modig, kläde ut mej när jag gick i grundskolan, men efter det har jag inte haft någon möjlighet att kunna göra det, då jag inte har någon tjej vän i närheten som kan köpa ut kläder åt mej

Jag känner igen mig i det du skriver, är själv transperson.
Jag kände mig ofta annorlunda när jag var yngre men kunde dock aldrig sätta fingret på vad det var. När jag blev tonåring så upplevde jag mig som kille korta stunder då och då, men sen gick tillbaka till att inte känna nånting. Gick igenom faser relaterade till sexuella läggningar, (bi och sen gay) men nånting kändes fel. Blev deprimerad pga att min pappa hade svårt att acceptera faktum att jag var Hbtq.
Senare så fattade jag att jag kanske var trans. Det tog en stund för mig att bli säker men jag har till slut blivit mer säker på min identitet. Har mått skit emellanåt men mår bra oftast numera eftersom jag går på antidepressiva. Hoppas du kommer må bättre och att du hittar någon som accepterar dig helt och hållet. 🙂