Hem > Forum > Depression > Är det dags?

Är det dags?

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6
  • Frågan är om det är dags nu att avsluta allt bara. Slippa lidandet, ångesten. Jag är bara så jävla skitless på detta skitliv att jag kräks. Mått riktigt dåligt 10år, dåligt i 15år. Inte speciellt upplyftande när man endast är 22år och för det mesta bara minns smärta, svek och ilska från sina år på jorden. Har försökt göra ”det” och velat så många gånger men nu börjar jag känna mig mest less på denna situation, låt mig bara få försvinna så löser det sig för alla tänker jag? Slipper vara en börda för alla runtomkring som måste ta hand om denna patetiska person som jag är. Det hjälper ju inte heller att man är själv på 24kvm och inte får träffa någon, tror jag på riktigt håller på att bli helt galen, eller är detta så förnuftig jag någonsin kommer bli?

    Hej.. Har du ingen alls i din närhet? föräldrar? kompisar? grannar? Om så bara kassörskan på ica. Det finns alltid någon runt om en som älskar en lite extra, det är inte alltid man ser dom eller märker dom. Du vet innerst inne att hade du valt den vägen att släcka din låga skulle du såra många människor. Jag tycker även själv att begå självmord är ett fegt sätt. Det gäller att hitta saker värda att leva för. Varje människa har hamnat på jorden av någon anledning och varje person har en uppgift här på jorden. Ta vara på din chans till levnad här på jorden. Ta vara på din mat på bordet. Ta vara på dina andetag. Ta vara på det du har. Ta vara på ditt rinnande vatten du har. Ta vara på dina 24 kvadratmeter. Ta vara på det lilla extra. För nånstans där ute finns det någon som bönar och ber och önskar att den har det du har. Det finns alltid någon som har det värre än sig själv.
    Livet är pain in the as, väldigt mycket och ibland mer än vissa andra gånger. Men att avsluta sitt liv självmant, nja.. det ser jag inte som ett avslut. Varför vill man lägga den sorgen på andra människor. Varför vill man lägga den händelsen på någon annan..
    Ja visst att självmord får ju dig att sluta lida men istället för att du mår dåligt så kommer fler personer må dåligt. Tänk efter innan du gör något.
    Stay strong snälla. För min skull
    Känner du dig ensam? Försök tindra, hitta appar som får dig träffa folk. Chatta med folk. Att träffa folk är väll kanske inte det bästa just nu men är man den typen som skiter i rådande händelser så go for it. FÖRSÖK TRÄFFA NYTT FOLK. Ge dig ut i världen.. GÖR saker. Spräck denna mörka instängda hatiska tråkiga bubblan. Ens största fiende är än själv.
    Du måste börja sakta men säkert att ta dig ur denna situation. Och nummer 1 är att se förbi att du mår dåligt.. du måste släppa på att må dåligt är en vardags sak.
    Du måste ändra på saker som känns tungt, grått, dystert. Byt frukost, unna dig nått riktigt gott.. likandant med mellis lunch, middag, kvällsmat, nattkäk whatever. Börja träna? Börja ät hälsosammare. Böjra måla? Hitta din thing som du brinner för och som du mår bra av.. Jag vet vad du tänker, allt är en pest att göra, inget är kul bla bla bla. STOP IT NOW!! Det sitter bara i ditt huvud min vän. Du ska ur denna jävla bubbla. Kämpa, ge aldrig upp. Snälla snälla snälla

    Avatar

    Hej Red Pyvile. Förstår att det är jobbigt. Är det så att du är i riskgrupp och inte bör träffa folk eller helt enkelt inte kan av andra anledningar? Vet ju inte anledningen men att ta sig ut en liten stund varje dag kan hjälpa. Finns ju också digitala alternativ för samtalsstöd, kanske det kan vara något. I och med att du mått dåligt länge så har du nog känt att det går lite upp och ner och det kommer vända till det bättre även den här gången. Det tänker jag varje sämre period.

     

    Stor kram till dig 😊

    Hej!
    Låter inte som du har det lätt. Jag ville bara dela med mig av en sak som hjälpt mig mycket då jag tidigare varit ganska trasig. Jag har använt mig av mental träning och positiva affirmationer. Jag spelade in positiva stödjande fraser på band, som exempelvis jag är älskad, jag duger etc. Jag lyssnade sedan på detta om och om igen. Efter ett tag började det läka mitt inre och jag började tro på de positiva fraserna. Idag mår jag mycket bättre och ser betydligt positivare på livet. Det gäller bara att man inte ger upp för det är en process och det går inte över en natt. Varma kramar till dig från mig.

    Avatar

    Red Pyvile får intrycket att du haft en tuff uppväxt.

    Barndomen suger. I alla fall om den inte varit lycklig. Detta då man är så utelämnad som barn och inte väljer vilka man ska ha runt sig eller inte kan påverka sitt liv så mycket. Aldrig mer kommer du att vara lika utelämnad igen. Det kan bara bli bättre i det avseendet.

    Det är inte konstigt om barndomen fortfarande hänger efter dig som en skugga då du bara är 22 år och alltså relativt nyligen blivit vuxen. Och du har säkert mycket att bearbeta. Förstår att det inte är någon quick fix. Och så en pandemi på det. Men med största sannolikhet har du efter detta redan tagit dig igenom det tyngsta som du någonsin kommer att uppleva i livet.

    Kram.

     

    Förstår att du kämpat alldeles för länge och är extremt trött på detta lidande. Det är orättvist att du fått kämpa i uppförsbacke redan från start och fram till nu. Förstår också att ”dra sig själv i håret” kan vara för mycket begärt om man gjort det redan ett helt liv. Önskar med hela mitt hjärta att alla vi som fått starta med fasansfulla barndomar ska få upprättelse! Det är på tiden att även vi får leva och uppleva det vackra. Jag tänker att det är en tidsfråga med coronan och att tvingas förhålla sig till minimal med yta. Snart är vi ute på andra sidan! Jag vill att du ska få uppleva allt det där som du inte fått vara med om ännu.

    Håll ut vännen. Fortsätt skriv här.

    Vi tar oss igenom detta tillsammans ❤️

    Frågan är om det är dags nu att avsluta allt bara. Slippa lidandet, ångesten. Jag är bara så jävla skitless på detta skitliv att jag kräks. Mått riktigt dåligt 10år, dåligt i 15år. Inte speciellt upplyftande när man endast är 22år och för det mesta bara minns smärta, svek och ilska från sina år på jorden. Har försökt göra ”det” och velat så många gånger men nu börjar jag känna mig mest less på denna situation, låt mig bara få försvinna så löser det sig för alla tänker jag? Slipper vara en börda för alla runtomkring som måste ta hand om denna patetiska person som jag är. Det hjälper ju inte heller att man är själv på 24kvm och inte får träffa någon, tror jag på riktigt håller på att bli helt galen, eller är detta så förnuftig jag någonsin kommer bli?

    Det låter verkligen som du haft det tufft i din barndom och ungdom. Det smärtar mig o höra och jag förstår din tankegång. Livet kan vara helt mörkt, jag har varit på den mörka platsen ganska många gånger men man får va kvar ändå, det finns mycket kvar att uppleva.

    Jag tycker inte du ska känna att du behöver vara tacksam för det du har, om det hjälper dig så visst bra, men jag tycker inte om när man sätter folks problem och mående mot varandra ungefär som att det är en tävling. Alla utgår ifrån sig själva.

    Kram till dig TS, du är inte ensam i dina tankar. Har du några omkring dig du kan prata med?

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.