Att tänka på döden gör jag varje dag. Det får mig att vara mer levande. Jag längtar väldigt sällan efter den numera, bara kortare stunder. Det är många år sedan jag verkligen hade planer och bara ville bort från allt. Slippa vara en börda och skada mina barn bara genom min existens, genom att andas och ta upp plats. Jag var djupt deprimerad med svår ångest och låg under en filt i soffan i stort sett varje dag i flera månader. Mina fyra barn var små och deras pappa fick ta allt. Jag hade så dåligt samvete, kände så stor skuld och skämdes över mig själv och att jag bara var till last. Det tog många år att komma tillbaka till ett liv där jag inte lastade mig själv för det som hände. Det handlade inte om att jag var (eller är) en dålig människa, en svag människa. Det handlade om så mycket mer, livet är komplext och ibland funkar det inte helt enkelt. Jag har numer hittat en ny tillvaro där jag accepterar att vila och återhämtning är A och O för att jag ska orka. Jag har förstått att ju mer jag skjuter framför mig av “jobbiga aktiviteter eller samtal” som att betala räkningar, boka tandläkare, stå upp för min åsikt i en diskussion eller what ever desto mer stress framkallar det. Jag har listor där jag skriver ned allt jag behöver göra, huller om buller, sen bockar jag för. Ingen strutsmentalitet längre. Jag ger mig själv Credit oftare – högt för mig själv kan jag säga: “X, bra gjort! Nu har du en tid hos tandläkaren!”.
När jag kom ur den svåraste tiden (med hjälp av psykvård och medicinering) insåg jag att öppenhet med min historia var en superviktig livlina för mig. Genom att prata öppet om det jag hade gått igenom fick min familj, vänner och kollegor se att det kan hända “vemsomhelst” och att det går att ta sig ur det. Jag fick höra mängder av berättelser om andra som upplevt liknande. Jag fick också grindvakter runt omkring mig som såg när jag började ta på mig för mycket igen.
Jag har fortfarande en del dippar som alla människor men jag accepterar att jag är den jag är med alla sidor. Värderar inte sorgen, ångesten och det tunga annorlunda än det ljusa, glada och hoppfulla. Känslor är som vädret – de finns där av en anledning. Numera är jag nyfiken. Jag hoppas du också hittar en väg ut, att du kan börja närma dig tanken att dela dina tankar och känslor med de som betyder mest för dig. I tystnaden blir allt så mycket svårare. Stor kram!
