Hem > Forum > Depression > Ångest och apati med en nypa självhat

Ångest och apati med en nypa självhat

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Hej. Vet ärligt inte vart jag ska börja. Jag är 27 år gammal, blev precis klar med min lärarutbildning men sökte aldrig jobb. Ljög för mina föräldrar att jag hade ett jobb för jag ville inte att de skulle oroa sig över mig och lämna mig ifred. Dock är det så att denna lögn lär spricka den närmaste veckan varav att jag inte vet om jag själv ska säga det nu eller bara låta det spricka. För mig spelar det egentligen ingen roll hur det kommer fram, jag vågar mest inte säga det själv, men det är allt annat bagage som jag aldrig yttrat mig över som jag är rädd för.

    Jag har aldrig pratat om det. Har aldrig nämnt det för någon. Jag är en kameleont som bara vill se ut som alla andra, agera som alla andra, tänka som alla andra för att hålla mina egna tankar i schack.

    Jag började studera för att komma hemifrån samt för att alla andra gör ju det och jag har inga egna drömmar, så varför inte? När jag började min lärarutbildning så önskar jag att det var för jag verkligen ville bli lärare. Sanningen är den att jag hata utbildningen. Hatar jobbet. Hatar att studera. Hatar det sociala student livet. Hatar fester, droger och sprit. Varav att jag tog aldrig några studie lån. För jag tror inte på utbildningen eller mig själv. På något sätt så tog jag mig igenom det, jag är nästan klar har en omtenta men det är allt. Jag klarade mig genom att leva extremt fattigt, jobba extra på helgerna samt jag festar sällan. Jag vet inte varför men jag har alltid sett det som mitt fängelse. Mitt straff. Något jag måste göra. Vad var alternativet liksom? Den enda drömmen jag haft / har är självmord. Nu när jag nästan är klar vet jag dock inte vad jag ska ta mig till. Jag orkar inte gå runt med dessa tankar i mig men jag vågar heller inte yttra mig över dem.

    Jag är inte social. Jag trivs i min ensamhet. Men jag är inte helt ensam. Jag spelar en hel del datorspel och har en del vänner via datorspelen. Jag skulle tom värdera deras vänskap högre än den jag har mellan de personer jag har träffat medans jag studerat. Mycket är för, även om jag inte har sagt något om mitt psyke, har kunnat vara mig själv med dem jämnt emot mina kurskamrater där jag anser att jag anpassar mig för att passa in. Jag är en dålig vän som inte vill ha någon nära. För jag vill inte göra en till person besviken. Jag undviker kvinnor för jag vill inte vill inte riskera att föra in mer liv in i en värld som jag anser är rutten.

    Mina föräldrar är inte dåliga människor. De är bara usla föräldrar som bara ger mig skam och ångest över hur jag lever och agerar varav att jag tänjer på sanningen för dem så de inte ska ge mig lika mycket skam och ångest. Allt de har, och allt de har att erbjuda är pengar. Dock är det det sista jag skulle vilja ha från dem, varje gång de ger mig något känner jag mig smutsig. Min mor är en arbetsterapeut som varje dag vid matsals bordet gick igenom någon av hennes patienters bekymmer medans min far mer eller mindre gjorde narr av dem. Han är väldigt konservativ och har bara en moral i livet ”arbeta eller dö”, mer eller mindre. Men jag tror mycket till varför jag inte säger något till dem är för jag inte känner mig trygg hos dem samt har sett hur min far ser på psykiska sjukdomar. I hans värld finns de inte. Vi är inte osams på några sätt, men jag undviker dem gärna ifall jag kan för att slippa all ångest de kommer med.

    Jag hatar mig själv. På riktigt, verkligen hatar mig själv. Det är allt jag tänker på, det enda som snurrar i mitt huvud de senaste 10 åren. Fasen vad jag önska jag vågade dö. Jag sa till mig själv när jag gick i mellanstadiet ”jag passar inte in, jag är inte som alla andra”. Jag sa till mig själv när jag gick i högstadiet ”ifall du inte har något att leva för vid 30, varför ens fortsätta?”. Jag är 27 nu och har mer eller mindre ersatt detta med ”detta är sista gången jag gör detta för vid nästa tillfällighet så är jag död”. Den enda tanken som snurrar i mitt huvud när det är tyst är hur pass mycket jag hatar mig själv. Det bara snurrar runt och jag blir alldeles trött på allt. Jag blir dock inte ledsen när jag tänker dessa tankar. Det är mitt ”normala” tillstånd. Visst det händer att man kan bryta ihop någon gång om året men det är bakom stängda dörrar. Någonstans där ingen ser.

    Jag har försökt göra självmord via hängning. Eller jag vill påstå att jag har försökt. Jag har stått på en stol med en snara runt halsen men inte vågat sparka undan stolen. Jag har även försökt hänga mig med ett bälte över en dörr men då jag är lång så nådde jag fortfarande golvet när jag stod på tårna. Jag har skrivit ett självmordsbrev där jag mer eller mindre skrev att jag hatar er alla av en eller annan anledning, men framförallt mig själv. Om detta räknas som självmords försök eller inte vet jag inte. I mitt huvud försöker jag nog spela ner det… men riktigt bra är det nog inte.

    Jag känner mig alldeles apatisk. Inget av det jag precis skrivit får mig att känna något. Inget i detta liv får mig att känna mig genuint glad. Jag gör det som min omgivning kräver av mig för de kräver det av mig. Jag har ingen vilja. Inga drömmar. Inga mål. Inget att se fram emot. Världen är bara en nyans av grått och gråa blobbar till personer. Mat är bränsle och pengar är heroin som alla jagar. Jag ser inget, känner inget, äter inget. Allt jag gör är andas och hatar mig själv.

    Hur pratar man om sitt psyke?
    Hur pratar man om sitt psyke?

    Som sagt, detta är första gången jag ”offentligt” lagt ut mina egna tankar. Hur söker man hjälp när man hatar att be om hjälp och när ens bekymmer känns så meningslösa.

    Jag tycker att du ska söka experthjälp om du inte redan har gjort det. Du hittar på nätet var den psykiatriska öppenvården finns. Kanske ska du söka akut. Det behöver inte var så dramatiskt som det kan låta för den som aldrig gjort det. Det går bara snabbare att träffa en specialist. Tänk så. Om du söker dit får du prata med en psykiater. Tror det är kortare väntetider dagtid. Fundera redan innan du går dit på om du vill lägga in dig eller inte. (De kommer inte att tvångsinta dig, det krävs väldigt mycket för att det ska hända, typ polisingripande eller att någon är långt borta i en psykos och farlig på ett eller annat sätt. Om du oroar dig för det, så kan du släppa det.)

    Trådstartaren

    Saken är den att jag verkligen, verkligen, verkligen inte vill ringa. Jag vill inte prata. Finns det inga andra sätt? Jag orkar inte ringa.

    Jag kan inte prata om det.

    Vill du ringa och prata? Jag är i samma sitts 😔

    Jag är själv 25 år och har 1 år kvar av mina studier, jag börjar känna samma sak som dig om utbildning situation. Jag har inga särskilda drömmar eller mål, vill bara plugga klart för att bli klar. Mest känner jag mig ensam, jag spelar också datorspel som hjälper lite, men jag känner att det inte är tillräckligt vet inte vad jag ska göra.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.