Igår tog jag till ett sjäkvskadebeteendet jag inte använt på 12 år. Jag började skära mig själv, jag ska inte ljuga men det kändes lättare att se och känna det rinna längst med armen. Planen var att jag skulle stanna där men plötsligt bestämde jag mig för att göra det, att ta mitt liv och avsluta allt skit. Precis det jag funderat på varje dag i flera veckor.
Jag försökte skära djupt, jag kände efter artären men lyckades ändå inte få till det. Jag vill inte ha ont, jag vill bara inte leva. Jag skar nog inte djupt nog eller tillräckligt mycket men jag misslyckades. Jag blev mer och mer förtvivlad, jag vill inte känna mig mer misslyckad. Jag började googla, jag satt nog i en timme och försökte forska i olika sätt att ta sig själv av daga. Men ångesten och paniken över att jag inte verkar klara av ens det gjorde att jag inte kunde tänka och jag blev bara mer och mer frustrerad.
Jag ringer självmordslinjen- ingen svarar. Deras chatt är dessutom också oåtkomlig. Jag ringer flera gånger, jag vet inte vad jag ska göra. Tillslut lämnar jag hemmet för att hitta något sätt.
Tillslut möter jag en kompis och jag måste bita ihop för att inte visa vad jag gjort och hur jag mår. Nu har jag stängt in mig i mitt skal igen. Nu sitter jag här med känslor om total misslyckande, värdelöshet, och med ett fult sår på armen och på det en fingerspets som domnat.
