Jag undrar om fler av er känner igen detta. Jag brukar få en chock då och då där jag inser att livet har förändrats. Som igår när jag firade jul hos min bror och sen tänkte att snart ska jag hem till min sambo, men sen inser i panik att Nej…… vi är inte tillsammans längre. Jag bor själv sen i somras. Ibland är de som att jag förtränger något jag tycker är hemskt och tror att det fortfarande är så som jag är van. Att den sorg jag känt bara varit en lång mardröm 😥
Godkväll här på MiND Forum;et.
* Jag har inte upplevt det Du är inne på pga ALDRIG vågat ha ett förhållande alls även fast jag är man. Kort sammanfattning: Blev gruppsexvåldtagen i flera år under DÖDSHOT av mina egna manliga lärare (Mestadels MEN, kunde vara några enstaka kvinnliga lärare också) som liten pojke under lågstadietiden…
* Är fast hos Urologmottagningsvärlden och är enbart / endast 36 år…
* Hjälpen väntar jag ännu på…
* Enda sedan ungdomstiden fått gå hela tiden på massor av urologimottagningar.
* Jag som man har saknat en partner hela tiden, men ALDRIG vågat ta första steget, av flera anledningar / orsaker…
* Den enda manliga läraren jag såg upp till av 110 % finns inte längre pga gick bort i cancer år 2014… Saknar honom MASSOR!!!
* Åter till ditt ämne; Jag har avvecklat min mammas hyreslägenhet i somras pga hon gick och bar på dubbla cancersjukdomar… Hon gick bort nu i början av November månad… Jag var tvungen att åka med en mindre försändelse som inte Postnord klarade och åkte under natten för att komma fram till denna mindre ort…Att gå förbi bårhus, kaféer, hus man växt upp i osv… Var en väldigt tung känsla i bröstet kan jag intyga…
* Har inte alls haft ork ens till sorg…
* Kort och gott har detta år varit för mörkt.
* Jag tar en dag i sänder numera planerar inte flera veckor i förväg överhuvudtaget ALLS…
* Det var mina reflektioner m.m. från mig.
På återseende…
