Jag blev gravid och redan från början hade jag en svår graviditet som tillslut bröt ner mig både fysiskt (var högaktiv före graviditeten) och tillslut psykiskt.
Jag fick ingen förståelse från sambon eller sjukvården tills jag var i svält. Under denna tiden blev jag självmordsbenägen och mådde extremt dåligt. Sent i graviditeten ringde jag förlossningen då jag inte ville ha kvar barnet mer i magen. Kom in direkt och träffa en underbar läkare som sa att jag blivit felbehandlad och att jag är väldigt undernärd och i en svår depression. Förlossningen och graviditeten skapade ihop ptsd…
Med dietist och stadig läkarkontakt, samt psykolog blev jag friskförklarad efter 2.5 år. Men har kvar ptsd.
Tyvärr under den tiden utvecklade jag ett utåtagerande mot mig själv samt min partner. Vilket jag jobbade med i 2 år med min psykolog och beteendet försvann desto bättre jag mådde och kunde hantera det.
Min partner förstod fortfarande att det var så illa med mig.
Efter 3 år blev jag gravid igen och direkt slog ångesten på samt jag rasade i vikt och var inlagd i flertal omgångar. Min psykolog hade slutat så jag fick gå till en kurator. Men det hjälpte inte. Allt jag jobbat på kom tillbaka.
Total oförstående från sambon igen. Tyvärr kom också den fysiska biten tillbaka mot min sambo 3 ggr under graviditet nr 2 och barnet såg det aldrig.
Jag födde andra barnet och allt gick fint tills 1 v efter förlossningen då barnet blev sjukt och har blivit opererad fyra gånger under sin 3 månaders livstid. Jag var/är otroligt stressad och helt utmattad så jag blev sjukskriven. Sambon började att vara mer och mer oförstående och började skylla på min attityd förstör förhållandet men han kan inte säga vad det är för attityd som jag har.
Jag började må mer dåligt och tillslut visste jag inte vart jag skulle ta vägen och jag körde hemifrån för att träffa tåget… jag larma dock själv ambulans. Läkaren där sa att de var svår stress och utmattning samt en dissociation (Tillståndet ger den drabbade störningar i samspelet mellan minne, identitet, perception, känslor, motorik och beteende. Traumatisk stress är den vanligaste orsaken till dissociation)
Min sambo började också bli utmattad så vi berätta detta till BVC för att få hjälp och råd, samt kanske en psykolog till sambon och denna gjorde en orosanmälan. Ännu mer stress på stress.
Jag får inte så mycket egentid medans jag försöker skicka iväg sambon på saker så han ska få egentid men de är ingen som tänker på mig.
Nu har vi i en månads tid försökt få tag på socialen men det går inte få tag på dom så vi vet inte vad som sker i utredningen. Men vi har fått reda på att de enda som dom kan hjälpa oss med är att se till att vi får rätt vård. Men de har jag klarat bra själv.
Ikväll, var både jag och min sambo väldigt trötta och irriterade. Jag fråga om jag kunde hjälpa till på något sätt men då snäste han av mig rätt rejält. Jag blev klart ifrågasättande och sen tyvärr triggade han mig fruktansvärt mycket så jag slog till honom framför barnen….på armen om det egentligen spelar någon roll..
Jag visste inte vad jag skulle göra och var jag skulle söka stöd så jag ringde till socialtjänsten jour… men de känns som om jag gjort allt tio gånger värre nu.
Liksom hur mycket jag än arbetar på mig själv så duger det inte. Sambon har börjat gå till psykolog men det har fått motsatt effekt i form av att han anser sig vara tröttare än mig så det blir ”vem är tröttast match”. Jag ger upp. Känns som om jag inte duger för mina barn, jag blir så arg på min sambo att jag tar avstånd från mina barn…
Jag försöker alltid lösa saker och tror alltid att man kan lösa saker in i det sista. Jag är ingen person som lämnar människor jag tycker om men det känns som om jag måste ge upp detta. Så jag ska bara tacka ja till en lägenhet men de känns så fel. Men jag måste göra det. Sen om jag flyttar måste jag byta jobb då jag enbart jobbar kvällar och helger. Allt blir problem hur jag än vrider och vänder på mig.
Är jag så hemsk som det får mig att verka vara ? Tänk så tar socialen mina barn ? Med den nya lagen om barnfridbrott? Jag har åkt hemifrån för att jag inte anser att det är lönt att jag är hemma. Tänk så får jag bara ha umgänge med mina barn ? Riskerar jag att få böter eller fängelse ?
Kanske är det bättre att jag lämnar mina barn till min sambo ? Var det ett misstag att ringa socialen ?