Jag hade inte en vidare bra uppväxt, men jag lever. Idag är jag 18 år och bor med mina föräldrar. När jag är ensam med pappa får jag så mycket ångest att jag inte vågar gå ut ur mitt rum, knappt röra mig, inte för att han gjort något särskilt eller så, men jag hatar sättet han behandlar mig. Ibland som att jag är luft, inte finns där och ibland som att allt jag gör är fel. Jag har otaliga gånger blivit utsatt för olika övergrepp, av släktingar, de jag kallat vänner och av främlingar.
Jag har under ett tag nu haft tankar på att begå självmord, vilket jag försökte för 3 år sedan. Jag går nu i samma skola som en som mobbat mig 10 år, de som mobbade mig var extrema. Jag går även i samma skola som den jag förlorade oskulden med, mot min vilja. Idag blev det för mycket jag läste min journal och såg en läkaren anteckning. I oktober 2016 blev jag allvarligt misshandlad och våldtagen, mina kotor och en nerv blev ganska förstörda och har därför problem i vardagen. Läkaren skrev att jag inte ska opereras eftersom mina skador beror på mitt psykiska mående och konstaterade att jag hade massa ärr och ett plåster. Men grejen var att jag hade slutat självskada och såret under plåstret var när jag föll och slog mig på en träbit.
Jag är trött att alla dömer mig, ingen bryr sig och jag vet ärligt inte vad jag ska göra. Har haft kontakt med polis, socialen, psykiatrin osv, jag ville må bättre, men alla bara dömer mig och sätter ord i min mun. Jag orkar inte.
