Hem > Forum > Depression > Alla dömer mig, ingen bryr sig och allt känns hopplöst

Alla dömer mig, ingen bryr sig och allt känns hopplöst

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Jag hade inte en vidare bra uppväxt, men jag lever. Idag är jag 18 år och bor med mina föräldrar. När jag är ensam med pappa får jag så mycket ångest att jag inte vågar gå ut ur mitt rum, knappt röra mig, inte för att han gjort något särskilt eller så, men jag hatar sättet han behandlar mig. Ibland som att jag är luft, inte finns där och ibland som att allt jag gör är fel. Jag har otaliga gånger blivit utsatt för olika övergrepp, av släktingar, de jag kallat vänner och av främlingar.

     

    Jag har under ett tag nu haft tankar på att begå självmord, vilket jag försökte för 3 år sedan. Jag går nu i samma skola som en som mobbat mig 10 år, de som mobbade mig var extrema. Jag går även i samma skola som den jag förlorade oskulden med, mot min vilja. Idag blev det för mycket jag läste min journal och såg en läkaren anteckning. I oktober 2016 blev jag allvarligt misshandlad och våldtagen, mina kotor och en nerv blev ganska förstörda och har därför problem i vardagen. Läkaren skrev att jag inte ska opereras eftersom mina skador beror på mitt psykiska mående och konstaterade att jag hade massa ärr och ett plåster. Men grejen var att jag hade slutat självskada och såret under plåstret var när jag föll och slog mig på en träbit.

     

    Jag är trött att alla dömer mig, ingen bryr sig och jag vet ärligt inte vad jag ska göra. Har haft kontakt med polis, socialen, psykiatrin osv, jag ville må bättre, men alla bara dömer mig och sätter ord i min mun. Jag orkar inte.

    Hej. Det låter som att du har varit med om jättemånga svåra saker, känt dig missförstådd och inte fått rätt hjälp. Hur har din dag varit just idag när du läser, hur mår du just nu?

    Riktigt tråkigt att varken polis, socialen eller psykiatrin brytt sig. Ibland vill man bara ha någon som lyssnar och då kan jag tipsa om att prata med en präst fast jag inte är kristen. Gratis och jag har alltid blivit varmt bemött.

    En tanke jag hade var att, om du slutar gymnasiet nu, dra iväg på folkhögskola ett år. Då får du byta miljö, de anpassar efter dig och det är en lite smidigare övergång från att bo hemma och att flytta hemifrån – ofta finns internat och måltider mån-fre. Du kan till exempel läsa något kreativt och/eller om du behöver/vill läsa upp något gymnasieämne. Finns massor av kurser i lugn och lagom takt. Eller finns det något du drömmer om att göra?

    Jag skickar massa styrka till dig, håll ut – ta en dag i taget. Kramar

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.