I dag 60 år.
Så långt tillbaka när jag var bara tre år och låg under en filt och bara ville att oro skulle upphöra. Ville sova och vakna glad!
Denna känsla har jag levt med hela mitt! Kavlat upp armarna och ”nu ska det bli bättre”.
gifter mig och får tre barn. Skiljer mig som nykter alkoholist och exmannen håller på att supa ihjäl sig.
kommit i konflikt, blivit ovänner med allt och alla, kritiserad, förödmjukad, mobbad, allt från förflyttning till tvingad uppsägning på jobbet.
Stark utåt, verbal, dominant, omtänksam, hjälpsam, kreativ..,,
tidigare utåtriktad och social men numera så bränd av sociala kontakter.
Vad hjälper det när jag har ett sådant kontrollbehov och ställer så stora krav på mig och andra.
ingen står ut med mig och lever totalt isolerad med min hund.
jag vågar inte heller tala om att jag har ADHD vilket jag gjorde för ett år sedan till min chef efter konflikt på jobbet. Chefen slutade då att bry sig och tvingade mig att skriva på en uppsägning som sjuksköterska.
Nu inga referenser, skulder, inga kontakter ens med barnen.
Läser på nätet ”hur gör jag för att bli av med min ofrivilliga ensamhet”?
Finns ingen, sökt hjälp hela mitt liv. ADHD diagnos för drygt 2 år sedan. Bekräftelse ja men också insikten att det finns inget mer att göra för mig på denna jord. Jag passar inte in och aldrig gjort.
