Hem > Forum > Depression > 15-åring som gett upp

15-åring som gett upp

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 10 totalt)
9
  • Trådstartaren

    Hej!

    Ber om handfasta råd om hur jag på bästa sätt kan nå fram till min son och få honom att ta emot den hjälp som finns att få. Han vägrar att tex träffa kuratorn på skolan eller psykologen på BUP utan säger att han kan hjälpa sig själv.

    Kanske kan du försöka få honom att satsa på BUP. Vi har bra erfarenhet av BUP men litet sämre av kurator på en skola. Kanske tråkigt om skolkamraterna undrar vad han gör hos kuratorn. Fast det är ju väldigt personberoende, om kontakt uppstår. Försök säga att han kan göra ett prov, men inte måste gå och prata. Bara prova på och se vad han tycker om det.

    Trådstartaren

    Vi har varit i kontakt och är inskrivna där men han vägrar att gå dit. Det är vi föräldrar som träffat läkare och psykolog där. Det har hjälpt oss en del men det räcker inte att bara vi får hjälp.Tack för svar

    Avatar

    Som lärare funderar jag på om det finns någon ungdomsgrupp där ungdomar som har olika psykiska problem eller som haft sådana tidigare träffas – på nätet eller i verkligheten. Det skulle kunna vara en väg för er att få er son att ta emot hjälp.

    Jag vet oxå att en del behandlare utomlands arbetar via aktiviteter – genom att gå ut och fiska eller arbeta med datorer eller mecka med bilar så att situationer skapas där ungdomar kan öppna sig om sina tankar. Kanske kan ni hitta en sådan terapeut även här i Sverige. Kolla med BUP och kuratorn på er sons skola om de har tips på något. (Fast jag misstänker att ni uttömt alla som går att fråga)

    Kanske ska du tipsa om det här forumet – här är man ju helt anonym.

    Men jag vet att både tjejer och killar i den här åldern kan sluta sig och inte vilja ta emot hjälp så ni har inte så lätt situation.

     

    Vet inte om jag kan hjälpa så mycket men vill bara säga att du inte är ensam. Har också en tonårskille som inte mår bra och inte vill gå till BUP. Hjälplösheten är så förlamande. Skulle så gärna hjälpa och ta hans smärta. Ibland får man bara försöka andas och uppskatta korta ögonblick av skratt eller ett litet leende från dem, men jag vet….det är svårt ❤️

    Trådstartaren

    Hej! Ber om handfasta råd om hur jag på bästa sätt kan nå fram till min son och få honom att ta emot den hjälp som finns att få. Han vägrar att tex träffa kuratorn på skolan eller psykologen på BUP utan säger att han kan hjälpa sig själv.

    Ja men det hjälper om en bara lite grann. Det är förlamande och man känner sig så ensam. Så mitt i allt elände känns det skönt att inte vara ensam om dessa känslor och tankar. Hjälper så att man kämpar vidare för sitt barns skull.

    Har du provat föräldratelefonen här på Mind? Tror jag ska göra det….vet att det lättar lite bara att prata om det.

    Trådstartaren

    Nej ska nog samla mig och ringa dit! Tack!

    Hej,

    Jag själv har varit extremt deprimerad och är 19 år just nu. Depressionen började när jag gick i 7an och slutade när jag skulle börja ettan på gymnasiet men kom tillbaka efter jullovet i ettan p.g.a. mobbning. Jag har alltid viljat tro att jag kan hjälpa mig själv. Att det kommer gå över någon gång. Dels inte viljat söka hjälp för jag själv inte ville inse att jag mår dåligt och lägga mina problem hos någon annan. Men också för att varför skulle någon kunna hjälpa mig? Tillslut kom det till en punkt i 3an på sportlovet då jag hade druckit en del och allting rasade ihop. Min fasad sprack helt och hållet och ville begå självmord. Men ångesten stoppade mig och det slutade med att jag fick en panikattack ringde min kompis som bodde nära och hon hittade mig precis innan jag svimmade (jag hyperventilerade). Jag vaknar upp och hon gråter, ringt ambulansen och ringde min pappa. Då insåg både hon och min familj att jag verkligen var sjuk och behövde hjälp. Då min pappa själv har varit deprimerad berättade han om hur han hade det i hans mörka perioder. Detta skapade en lättnad inom mig att jag inte är ensam och att det går att bota. Mina kompisar stötte mig och faktiskt tvingade mig att söka in på NoA Akut vilket ledde till att jag fick direkt hjälp och fick mediciner och en psykolog. Medicinerna slutade jag däremot med då det gjorde mig ännu mer deprimerad. Jag gick dessutom till kuratorn på gymnasiet och hade turen med att han var bäst. Mina tips till dig som förälder är att snacka med någon psykolog för att kunna hantera situationen enklare. Dels hoppas jag att din son har lika fantastiska vänner som jag hade så att han kan få snacka ut. Att må dåligt är inget att skämmas över. Det är viktigt att få hjälp. Innan det är försent! Sjukdomen är inget att leka med utan behövs ta på allvar!

    Trådstartaren

    Tack för svar och tack för att du delar med dig. Det är jag som går till psykologen på BUP då jag inte får med mig min son. Har förresten tid om 2 timmar. Min son känner sig ensam och utan vänner, det är också ett problem. Han känner inte att han har några vänner utan är rätt så ensam med det här. I perioder talar han ganska mycket med oss föräldrar men jag känner och vet att det inte är tillräckligt.  Därför startade jag den här tråden. Hur kan jag motivera honom att gå till BUP?

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 10 totalt)
9

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.