Hem > Forum > Corona > Vill bara dö men inte i Corona

Vill bara dö men inte i Corona

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 12 totalt)
11
  • I snart ett halvår har jag varit isolerad. Livrädd för att bli sjuk och dö! Livrädd för vad viruset kan göra. Jag är inte av dom som tänker ”det kan inte drabba mig så jag behöver inte vara försiktig” jag tänker istället ”det kan bara drabba mig och jah kommer dö” Varje dag i snart 6 månader har jag tänkt så. Jag började känna lite hopp efter att jag fyllt 28. Det var så viktigt för mig att hinna fylla ett år äldre innan jah dog. Och jag är tacksam för att jag fick fylla år och ha minifirande hemma med sambon istället för att spendera födelsedagen på IVA. Dock märkte jag sedan hur jag började slappna av mer och mer och blev lite väl bekväm. Jag har inte brutit mot några restriktioner från myndigheterna, dock mot ett flertal av mina egna hårda regler! Fick så dåligt samvete. Kändes som om jag gjort något fruktansvärt genom att vara utomhus idag och besökt en gård med djur för att försöka må bra. Det var så mycket folk däroch trots att jag och min sambo höll avstånd till andra så struntade andra i det fullständigt! Nu är jag livrädd att jag har smittats trots att vi varit så försiktiga. Är tillbaka i samma hemska ångesttankar! Känner att jag inte förtjänar att leva och bara vill dö, men jag vill inte dö i corona! Utan när jag själv bestämmer det. Dock har corona redan tagit död på mig. Jag kommer aldrig bli den jag var innan inte ens när och om corona försvinner en dag. Alla vännerna har lämnat mig och bara några få familjemedlemar finns kvar. Alla tycker jag överdriver och förstår inte varför jag är så försiktig! Detta kommer bli en lång och plågsam sommar. Ensamheten är värre än någonsin. Har min sambo men ingen annan! Jag vill bara försvinna från jorden. Alla andra forsätter sina liv som vanligt! De är inte rädda, de bryr sig inte! Bara jag…det är verkligen bara jag som är försiktig. Planerar att avsluta allt i kommande dagar. Vi planerar att göra det tillsammans. Jag hoppas jag kan se lite hopp igen. Eller att någon i hela världen kunde höra mig och hjälpa mig innan det är försent.

    Jag har oxå märkt att folk inte bryr sig längre. Tidigare åkte jag till en aktivitet en gång i veckan för att träffa lite folk. Det går inte längre. Det är proppfullt på bussar och tåg. Folk står jättenära. Bussen är full det går inte längre att sitta en meter ifrån..Sällan man ser någon med munskydd, är det något ställe man borde ha det så är det på bussen när man inte har något val att vara nära andra! Eftersom man inte visar färdbevis på bussar längre passar många på att åka gratis. Så massa folk som aldrig åker i vanliga fall, åker nu. I vanliga fall är är det hälften som åker! Jag har tvingats isolera mig och har ingen att umgås med eller prata med. Mår jättedåligt av att sitta ensam hemma eller alltid gå samma promenad ensam…Det är superfint väder, jag vill kunna göra utflykter. Men vi som inte har råd med bil är tvungna att vara hemma, eller riskera att få Corona…Det är helt sjukt! Det finns fler än du som är rädda, men dom syns inte för dom går inte ut. Jag är ”normalrädd”, trots att jag har luftvägsbesvär och är medelålders (är ju bara medelålders som ligger på IVA ) Jag kan tänka mig att åka någonstans om man sitter 1,5 meter ifrån varandra. Men det är bara en chansning, ofta måste jag kliva av eller ta nästa buss, senast stod alla packade som sillar… Ingen mer än jag sa något. Det förvånar mig enormt. Dom stänger restauranger där folk inte håller avstånd, men i kollektivtrafiken är det okej?

    I snart ett halvår har jag varit isolerad. Livrädd för att bli sjuk och dö! Livrädd för vad viruset kan göra. Jag är inte av dom som tänker ”det kan inte drabba mig så jag behöver inte vara försiktig” jag tänker istället ”det kan bara drabba mig och jah kommer dö” Varje dag i snart 6 månader har jag tänkt så. Jag började känna lite hopp efter att jag fyllt 28. Det var så viktigt för mig att hinna fylla ett år äldre innan jah dog. Och jag är tacksam för att jag fick fylla år och ha minifirande hemma med sambon istället för att spendera födelsedagen på IVA. Dock märkte jag sedan hur jag började slappna av mer och mer och blev lite väl bekväm. Jag har inte brutit mot några restriktioner från myndigheterna, dock mot ett flertal av mina egna hårda regler! Fick så dåligt samvete. Kändes som om jag gjort något fruktansvärt genom att vara utomhus idag och besökt en gård med djur för att försöka må bra. Det var så mycket folk däroch trots att jag och min sambo höll avstånd till andra så struntade andra i det fullständigt! Nu är jag livrädd att jag har smittats trots att vi varit så försiktiga. Är tillbaka i samma hemska ångesttankar! Känner att jag inte förtjänar att leva och bara vill dö, men jag vill inte dö i corona! Utan när jag själv bestämmer det. Dock har corona redan tagit död på mig. Jag kommer aldrig bli den jag var innan inte ens när och om corona försvinner en dag. Alla vännerna har lämnat mig och bara några få familjemedlemar finns kvar. Alla tycker jag överdriver och förstår inte varför jag är så försiktig! Detta kommer bli en lång och plågsam sommar. Ensamheten är värre än någonsin. Har min sambo men ingen annan! Jag vill bara försvinna från jorden. Alla andra forsätter sina liv som vanligt! De är inte rädda, de bryr sig inte! Bara jag…det är verkligen bara jag som är försiktig. Planerar att avsluta allt i kommande dagar. Vi planerar att göra det tillsammans. Jag hoppas jag kan se lite hopp igen. Eller att någon i hela världen kunde höra mig och hjälpa mig innan det är försent.

    Håller med dig till viss del. Ganska många har nu släppt tankarna på corona och att det faktiskt fortfarande pågår en pandemi. Däremot är du långt ifrån ensam om att vara rädd och försiktig. De personerna möter du ju inte när du går ut. De sitter hemma och är rädd. Jag själv känner sådana. Själv är jag lite mittemellan. Jag har respekt för situationen, jag undviker de äldre inom släkten, o.s.v.  Men jag ser inga problem i att gå ut och handla, t.ex. Jag försöker hålla avstånd så gott det går.
    Är det pandemin som gör att du vill dö, eller fanns de tankarna redan innan? Jag förstår inte riktigt ditt inlägg sett till rubriken?

    Jag tror att hen inte vill dö av Corona. För det är ett hemskt sätt att dö på. Många som varit på IVA har berättat  om hur traumatiskt det var. Även om man inte dör av att ligga där kan man få men för livet. Det är inte som en vanlig influensa, det känns som man kvävs. Så säkert det hen oxå är rädd för. Men jag bara gissar ( rätta mig om jag har fel )

    Hoppas jag inte skrämde dig, men du är inte i riskgruppen ( om du inte har någon kronisk sjukdom. )  Din försiktighet gör att du klarar dig bättre ifrån att bli smittad än dom flesta. Lägg oxå till din ålder, det är ovanligt att bli riktigt sjuk i covid 19 i din ålder.

    Jag tror att hen inte vill dö av Corona. För det är ett hemskt sätt att dö på. Många som varit på IVA har berättat om hur traumatiskt det var. Även om man inte dör av att ligga där kan man få men för livet. Det är inte som en vanlig influensa, det känns som man kvävs. Så säkert det hen oxå är rädd för. Men jag bara gissar ( rätta mig om jag har fel )

    Jag tolkade rubriken som att personen vill dö (nu), men inte av corona. Jag kanske tolkade fel.

    Jag tolkade rubriken som att personen vill dö (nu), men inte av corona. Jag kanske tolkade fel.

    Många som redan mår dåligt mår sämre nu med corona. Har man redan hälsoångest kan det bli ohållbart att ständigt tro att man kommer dö eller hamna på IVA för att man går utanför dörren. Detta har vi aldrig ställts inför tidigare!  För mig är det värst att inte ens kunna träffa folk längre. Jag kan t.ex inte åka till en aktivitet längre pga trängsel, som jag precis skrev om. Den andra aktiviteten där jag kunde få lite social kontakt med andra ( och som är lite lättare att åka till ) är inställd sedan flera månader. Jag är isolerad och det gör mig mer benägen till självmordstankar och planer. Jag har verkligen funderat på metoder den senaste veckan…Särskilt då jag märker hur mitt ex klarar sig fint på egen hand och inte har någon större önskan om att träffa mig. Känns som allt jag gör ändå inte hjälper. Att ingen ser mig. Att jag inte har någon närstående. Vad finns det då för anledning att fortsätta?

    Många som redan mår dåligt mår sämre nu med corona. Har man redan hälsoångest kan det bli ohållbart att ständigt tro att man kommer dö eller hamna på IVA för att man går utanför dörren. Detta har vi aldrig ställts inför tidigare! För mig är det värst att inte ens kunna träffa folk längre. Jag kan t.ex inte åka till en aktivitet längre pga trängsel, som jag precis skrev om. Den andra aktiviteten där jag kunde få lite social kontakt med andra ( och som är lite lättare att åka till ) är inställd sedan flera månader. Jag är isolerad och det gör mig mer benägen till självmordstankar och planer. Jag har verkligen funderat på metoder den senaste veckan…Särskilt då jag märker hur mitt ex klarar sig fint på egen hand och inte har någon större önskan om att träffa mig. Känns som allt jag gör ändå inte hjälper. Att ingen ser mig. Att jag inte har någon närstående. Vad finns det då för anledning att fortsätta?

    Och för mig har det blivit tvärtom. Att samhället stängts ner har fått mig att må bättre rent psykiskt. Däremot är jag naturligtvis inte glad åt själva pandemin.  Och jag förstår att detta är för jävligt för de som är ensamma och kanske bara har enstaka sociala aktiviteter att se fram emot. Det enda de har tas bort ifrån dom. Det är riktigt tragiskt.

    Trådstartaren

    Jag tror att hen inte vill dö av Corona. För det är ett hemskt sätt att dö på. Många som varit på IVA har berättat om hur traumatiskt det var. Även om man inte dör av att ligga där kan man få men för livet. Det är inte som en vanlig influensa, det känns som man kvävs. Så säkert det hen oxå är rädd för. Men jag bara gissar ( rätta mig om jag har fel )

     

    ”hen” är ganska tydlig i sin text! Klart jag inte vill kvävas till döds!! Det är ju det jag inte vill utan ska jag dö så är det jag som ska avsluta det. Jag vet att det INTE är slom en vanlig influensa. Jag vet precis hur det är att ligga ensam och döende på sjukhus! Det är just därför jag inte vill hamna där igen. Isoleringen gör mig galen och jag vill inget hellre än att försvinna men då ska det ske när jag vill och på mitt sätt. Förresten är ”hen” JAG alltså en hon. En tjej på 28 år. Som bara fick uppleva att få vara glad och lycklig en månad innan corona kom. Innan levt med tankar om självmord varje dag. Nu är dom tankarna tillbaka. Och vid tanke på hur mitt liv förändrats och inte till det bättre är det väl inte konstigt jag inte orkar mer.

    Trådstartaren

    I snart ett halvår har jag varit isolerad. Livrädd för att bli sjuk och dö! Livrädd för vad viruset kan göra. Jag är inte av dom som tänker ”det kan inte drabba mig så jag behöver inte vara försiktig” jag tänker istället ”det kan BARA drabba mig och jag kommer dö” Varje dag i snart 6 månader har jag tänkt så. Jag började känna lite hopp precis efter min födelsedag. Det var så viktigt för mig att hinna fylla ett år äldre innan jag dog. Fick för mig någon konstig grej att jag måste hinna hålla mig frisk fram tills dess och sen kan jag släppa lite på rädslan. Mycket riktigt började jag slappna av och så fram emot att börja leva. Och jag är tacksam för att jag fick fylla år och ha minifirande hemma med sambon istället för att spendera födelsedagen på IVA. Dock märkte jag sedan hur jag började slappna av mer och mer och blev lite väl bekväm. Jag har inte brutit mot några restriktioner från myndigheterna, dock mot ett flertal av MINA egna hårda regler! Fick så dåligt samvete. Kändes som om jag gjort något fruktansvärt genom att vara utomhus idag och besökt en gård med djur för att försöka må bra. Det var så mycket folk däroch trots att jag och min sambo höll avstånd till andra så struntade andra i det fullständigt! Nu är jag livrädd att jag har smittats trots att vi varit så försiktiga. Är tillbaka i samma hemska ångesttankar! Känner att jag inte förtjänar att leva efter detta dagen och jag vill dö, men jag vill INTE dö i corona! Utan när jag själv bestämmer det. Det ska vada jag som avslutar mitt liv, inget jävla virus! Jag kommer ändå aldrig bli den jag var innan inte ens när och om corona försvinner en dag. Alla vännerna har lämnat mig och bara några få familjemedlemar finns kvar. Alla tycker jag överdriver och förstår inte varför jag är så försiktig! Men faktum är att jag har mina själ till detta och jag vet hur det är att ligga ensam och döende på ett sjukhus. Det är inget jag vill behöva uppleva igen.

    Detta kommer bli en lång och plågsam sommar. Ensamheten är värre än någonsin. Har min sambo men ingen annan! Jag vill bara försvinna från jorden. Alla andra forsätter sina liv som vanligt! De är inte rädda, de bryr sig inte! Bara jag…det är verkligen bara jag som är försiktig. Planerar att avsluta allt i kommande dagar. Vi planerar att göra det tillsammans. Jag hoppas jag kan se lite hopp igen. Eller att någon i hela världen kunde höra mig och hjälpa mig innan det är försent.

    Jag skrev hon förut i forumrt till en person  och då var det någon som rättade mig och skrev att jag är ingen hon…därför jag skrev hen för säkerhets skull… Ja då verkade det ju som jag hade uppfattade dig rätt då?

    Du. Det jobbiga med ångest och tvångstankar just nu är att på sätt och vis är på riktigt. Ändå gäller samma sak. Ångesten och tvånget äter upp en om man inte gör motstånd. Du behöver hjälp att göra motstånd! Har du en treapeft just nu? Annars ska du söka hjälp!

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 12 totalt)
11

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.