Är det bara jag som känner uppgivenhet och rädsla? Har inga problem med att vara mindre social, men börjar känna uppgivenhet och frustrerad att det aldrig vänder och att vaccineringen går så långsamt.
Har haft några kämpiga år och den mentala hälsan var inte i bästa skick heller innan pandemin.
Idag har jag svårt att se att det finns en framtid efter detta och min motivering att gå upp och arbeta blir allt tyngre. Allt känns mörkare och mörkare. Dagarna går och inget händer till det bättre. Mer mutationer, ökande och skenande smittor. Folk som måste till exempel till fjällen etc.
Är väldigt rädd för att bli sjuk och min rädsla ställer till det för mig i vardagen och försämrar både hälsa, livslust och gör det jobbigt för mina anhöriga.
Finna det någon som är i liknande situation eller har varit där och lyckats ta sig vidare?
Eller är jag ensam?
Kan tillägga att det finns anhöriga som behöver min hjälp vilket försvårar situationen ytterligare och pressar mig ännu mer.
Någon som har goda råd att ge eller bara lite “tröst”?