Hem > Forum > Corona > Tungt

Tungt

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Suttit i karantän sedan i mars. Går sällan ut för tröttnat på promenadstråken. Varje morgon när jag vaknar känner jag ”Å nej inte en dag till”. Det är som att jag med något magiskt trollspö inbillar mig att det snart kommer bli så att man vaknar upp i en annan miljö, lever ett annat liv, en ljusare och lyckligare tillvaro. Om jag bara blundar tillräckligt hårt så händer det snart. Vaknar upp från denna lite mardrömslika tillvaro. Besvikelsen på morgonen är sylvass.

    Tillhör dem som kommer chansa och ta ett eventuellt vaccin om det kommer ett. Värre än såhär kan det knappast bli, resonerar jag. Senast jag träffade någon jag känner var nog i februari tror jag. Har inte varit i mataffären. Eller i affärer överhuvudtaget. På ett cafe. En restaurang. En tunnelbana. En buss. Det här börjar tära på mig.

    Blev varslad från mitt nya jobb. Måste flytta för står inte ut med mina grannar. Min GAD har nåt helt nya nivåer av all denna oändliga tid av ensamhet. Jag har så mycket att ta tag i och här sitter jag med en ocean av tid jag inte vet längre vad jag ska fylla den med. Trots världens längsta lista på saker jag behöver ta tag i.

    Mina hjärnspöken löper amok utan att jag har minsta möjlighet till att reglera de. Varje dag är en kamp. Lever för nätterna. Älskar drömmarna. Få uppleva något annat än det här. Räknar ner dagarna till januari för att ge mig själv hopp om att bli utsläppt från detta fängelse då. Men tänk om vaccinet inte är klart då. Tänk om det är jordens risk att chansa. Kommer omöjligt kunna härda ut till sommaren eller liknande.

    Vet inte vad jag ska göra.

    Är karantänen helt självvald eller tillhör du en riskgrupp som gör det viktigt med isolering? Det låter nämligen som att du isolerar dig väldigt hårt, hårdare än de flesta behöver. Som du själv noterat tar isolering hårt på psyket och det är därför inte alltid bäst för kroppen med isolering.

    Listor fungerar jättebra för mig, men kan bli en mardröm om de är för långa och röriga. Om du vill ha ett råd så skriv en ny lista. Där skriver du endast upp saker som du kan göra på max en halvtimme. Om du har större saker så dela upp dem i småbitar. Ta inte bara med saker som du känner är måsten. Ta även med sånt som du känner att du borde eller vill. Kanske att försöka hitta nytt promenadstråk i din närhet, se en film du läst om eller gå till blomsteraffären och köp någonting.

    Ha det så bra!

     

    Trådstartaren

    Tack för ditt svar!

    Ja, jag tillhör en riskgrupp så det är lite knepigt med att våga chansa och ge sig ut i friheten, igen. Tycker jag mår lite bättre nu än när jag skrev inlägget ovan för ett par dagar sedan. Det var nästan som att jag behövde skriva ner det någonstans för att lättare se i vilken situation jag befinner mig i just nu. Är ute lite mer också. Försöker promenera på kvällarna istället för mitt på dagen för känner mig mer harmonisk under kvällstid.

    Lustigt det där med blommor! Har faktiskt köpt hem en blomma – hemleverans – och det blev så himla mycket mysigare i lägenheten efter det 🙂 Bra tips!

    Har börjat se ljuset lite i tunneln. Försöker åtminstone ge mig själv hopp och säga ”ok, 60 dagar till” sedan kanske det iaf är nära med ett vaccin.

    Det är väl det här att har man suttit så länge i karantän så är man inte riktigt intresserad av att börja lätta på några restriktioner (typ slarva) eftersom man kommit så långt nu, att det vore så otroligt olustigt att bli sjuk när det nästan är ”klart”. Finns ett ljus därframme så då kan man (läs jag) känna sig motiverad att stå ut lite, lite till. Dock inte till sommaren som sagt. Om det blir på det sättet kommer jag nog börja ge mig ut igen för annars går jag under.

    Jag tror jag lärt mig oerhört mycket av denna tid! Kan identifera mig mycket mer om hur det är att leva under ”krigsliknande former” eller hur jag ska uttrycka det. Det här har varit/är en enorm påfrestning. Förmodligen topp tre svåraste situationerna jag varit i under mitt liv (eftersom det håller på så länge). Men jag hoppas verkligen att belöningen kommer bli att njuta av det sk vanliga livet framöver. Aldrig mer kan jag komma och påstå att ”livet är ett fängelse” eller liknande. DETTA har varit det.

    Trådstartaren

    Problemet jag har är all denna tid som jag försöker få att passera. När jag inte kan sysselsätta mig själv med något så börjar jag snabbt få problem med min psykiska ohälsa. Går ner mig. Senast var för ett par veckor sedan då det blev riktigt, riktigt illa. Nu har jag tagit mig upp från det avgrundsdjupa hålet men jag kan trilla ner där igen om jag inte hittar något nytt att hänga upp min vardag på.

    Jag har spelat nästan 400 matcher wordfeud.

    Lyssnat på extremt många dokumentärer, podcast osv.

    Ett tag var jag inne på att bli religiös eftersom jag fick sån panik av all smärta och oro jag hade inom mig.

    Just  nu studerar jag litegrann för att vara redo i arbetslivet snart igen.

    Köper hem både mat och saker varje vecka för att ha något att se fram emot.

    Jag har fan gjort allt under de här månaderna. Tro mig.

    Är så less.

    Har själv haft en del besvär med GAD tidigare så kan känna igen mig i det du säger.

    Vet inte om det resonerar med dig, men vad jag kan avläsa så är COVID-pandemin och karantänen snarare ett uttryck för något djupare som behöver adresseras inom dig. Vi människor är inte särskilt bra på att leva i ovisshet, trots att vi i praktiken gör det hela tiden. Ingen av oss vet hur framtiden kommer se ut, vi vet inte hur länge pandemin kommer pågå. Vi vet i ärlighetens namn inte ens om vi kommer att leva imorgon. Om ett vaccin kommer den här veckan, den här månaden, det här året eller det här decenniet spelar inte så stor roll för ditt mående. För när pandemin har dragit förbi kommer något annat att dyka upp som ditt sinne kan klamra sig fast vid.

    Bara för att förtydliga, det här är inget att känna någon skuld över. Det ligger i människans natur att söka svar och komma bort från ovisshet och i stort sett alla gör det. Men det krävs träning för att kunna ge sig själv lite mer distans till det här. Annars är risken stor att du kanske kommer känna dig ännu mer otillfredsställd efter att pandemin dragit förbi och du börjar längta tillbaka till där du är idag.

    Trådstartaren

    Wow, tack för ditt inlägg – så otroligt klokt och pricksäkert! Det är exakt som du säger, sedan efter det här kommer det bytas ut till en ny ovisshet som jag krampaktigt kommer vilja kontrollera. Intressant också att du nämner att jag kommer längta tillbaka. Det har jag faktiskt gjort med tidigare kriser så det ligger något i det du säger. Har även känt nu under karantänen och pandemin att det här med GAD inte är att leka med, utan att jag håller på och förgör mig själv. Det är nog värre än någonsin. Jag ska göra så att jag tar kontakt med en ångestmottagning igen och försöker börja behandlas för det här mer på djupet. För det här går inte längre. Orkar inte hålla på. Och det är ju att leva i förnekelse att säga att det inte påverkar min tillvaro i så hög utsträckning. Sanningen är att det nog styr mig och mitt mående, i mer eller mindre allt jag gör. Jag har fått lite verktyg i terapi hur jag ska öva upp att leva i mer distans men jag måste verkligen ha mer hjälp i det. Min ena syster har också GAD så jag tror verkligen det här handlar om våran uppväxt i grund och botten. Det är väldigt djupt och verkar kräva mycket arbete för att få ordning på!

    Du ska ha ett stort tack igen för det du skrev! Oerhört uppskattat!

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.