Nu har det gått ungefär 5 år sedan pandemin startade och jag har fortfarande mardrömmar. Så fort människor går för nära, hostar, nyser osv så får jag obehagskänslor i hela kroppen. Jag bara stannar upp och aktar mig, vill inte att de ska komma nära mig. Jag har mardrömmar och får kalla kårar så fort jag blir påmind om corona och allt som har med lungor att göra. Jag har precis påbörjat en traumabehandling, men är rädd att jag föralltid kommer vara traumatiserad kring pandemin och corona. Jag arbetade under tiden på en infektionsavdelning, och såg människor dö dagligen under en tid. Och att jag själv blev svårt sjuk och inlagd är bara en del av hela traumat. Jag är rädd och orolig för framtiden, hur allt kommer bli, ytterligare sjukdomsutveckling i världen. Men samtidigt vet jag att det bara är att ta en dag i taget och vet att jag gör så gott jag kan för att må bra. Skönt att få skriva av sig. Undrar om fler också känner/ tänker som mig.
11 maj 2025 kl. 22:39
Trauma
-
-
Vad otroligt jobbigt för dig. Tack för den otroliga insatsen. Jag beklagar att den kostat dig så dyrt. Bär du med dig de här tankarna och känslorna överallt hela tiden, eller finns det någonstans du känner dig trygg, där du kan få återhämtning?
Håller mardrömmarna dig vaken om nätterna?
Det är helt förståeligt och naturligt att du rädd för att dina känslor inte kommer att förändras i framtiden, att du kommer bära dem med dig för alltid. Den rädslan delar jag med dig, även om min rädsla snarare är för ensamhet, än för ny sjukdomsutveckling i världen.
Hoppas du kan finna trygghet någonstans i vardagen, att du lyckas hålla fast vid den, uppleva den och glädjas åt den.
Du måste logga in för att kunna skapa nya trådar.