I maj 2020 fick jag covid. Det var relativt lätta, om än udda, symptom, som avbytte varandra i fyra veckors tid. Sedan var jag symptomfri i tre dygn innan jag blev förkyld i en vecka. Sedan frisk över sommaren och allt var som vanligt, tills mitten av oktober då jag började känna mig ”off”. Det varken bröt ut eller gick över och nu har jag varit sjuk i ett år och tio månader.
Givetvis fick jag covid en gång till, i februari 2022, trots vaccin, och det gjorde postcoviden värre.
Varje skov för med sig mörka tankar om hur jag är en börda, en skitförälder, världens lataste partner, och att min familj skulle ha det bättre utan mig. Jag vet inte hur jag ska hantera de tankarna, trots att jag är medveten om att de försvinner när skovet är över.
Jag får hjälp via covidkliniken och jag är numera sjukskriven på 50 %, vilket har hjälpt en hel del, men jag är så rädd för att dras med det här hela livet. Allt jag vill är att bli frisk och kunna leva som jag gjorde innan och som jag faktiskt vill leva! Jag vill inte vara trött och orkeslös och ha ett huvud som känns tungt som ett bowlingklot! Jag vill kunna cykla, styrketräna, vara med mina barn, ta långa promenader, åka på utflykter. Jag vill inte behöva planera min semester utifrån vila och sängliggande återhämtningsdagar!
Jag skriver här för att jag vill få till ett samtal med andra drabbade. Jag vet att vi är många men jag känner mig ändå så ensam i det här. Min omgivning är förstående men de kan inte sätta sig in i hur det är eftersom de inte är sjuka själva.
