Jag drabbades av covid 2020, sen flertalet gånger efter, fastän vaccinerad (sämre efter varje dos och nyinfektion). Jag hade bra fysisk förmåga innan. Cykelpendlade till arbetet året runt 45 km enkel väg, sprang långa lopp, vandrade långt, plockade svamp och bär hela dagar, umgicks med vänner och familj, var allmänt en glad skit. Alltid varit peppnade för andra och alltid ställt upp. Älskade fysisk ansträngning, oavsett arbete eller träning.
Utvecklades i mitt yrke, kände jag var på väg nånstans, älskar mitt yrke än idag, men har inte samma ork fysiskt som kognitivt.
Sen covid började ökade besvären allt mer. Hittats lungemboli av oklar natur. Men vården lyssnade aldrig, fick diagnosen sent… jag orkade allt mer inte träna eller vara alert, blev värre oktober 2020, sen dess allt mer. Varje år som gått har besvären blivit värre. Men vården kallar.mig för simulant, allt är ångest. Följs för adhd och autism via psykiatrin, de hittar inget som talar för primärt psykiatriskt. Får kämpa än idag. Får mer besvär. Kommer nog aldrig kunna leva ens i närheten av förr… jag är 37. 33 när allt började. Men fick höra hur allt var ångest… alltså.. anmält till patientnämnden och Ivo, men sen då? Gör det mig bättre? Nej, jag blir ju inte det.
Bor ensam. Mycket har hänt under åren när jag varit dålig. Mamma som gått bort plötsligt utan att jag visste, fick reda på det veckor efter hon gått bort pga bråk med syskon. Aja… känner inte nåt intresse av att leva. Har konstant smärtor, dyspne, orkeslöshet och kognitiva besvär. Jag vill inte leva, men samtidigt inte dö.
Men tänker på det varje dag. Varje vecka balanserar jag allt på en våg. Är det tyngre åt ena hållet, så väljer jag det. Känns som vågen börjar gå åt andra hållet allt mer.
