Mördande ensamhet

Anonym skrev:

Till alla Er som skrivit här. Skulle ni ha lust o utrymme att komma hem till oss på en drink/ AW / snacks? Vore otroligt givande att prata med några av Er, då vår son har ADD och inga som helst behov av umgänge…. Det funkar för oss nästa vecka….torsdag,fredag. Bor på Lidingö. Varm kram❤️

Väldigt fint av er att bjuda in andra till ert hem. Jag är alldeles ny här på sidan, ska se om det går att skicka privata meddelanden. Jag skulle kunna komma förbi på fredag. Ganska lång resebit men kan vara värt det.

Edit: Jag hittar ingen väg att skicka PM, går det att göra här och i så fall hur?

Kram

Hej, vill säga att jag efter separation hamnat i en bedövande ensamhet. Med coronan på det känns tillvaron väldigt tung stundtals. Har tappat kontakten med gamla vänner och de gemensamma vänner och bekanta som vi umgicks med i relationen var mitt ex vänner sedan tidigare. Har ingen familj utöver mitt barn och som jag träffar varannan vecka. Vi har en fin relation men hen är ung vuxen och jag inser att hens liv kretsar kring sina vänner, arbete och studier. Frigörelsen från mig som förädrar är påtaglig. Inser att man har en rejäl uppförsbacke på den sociala sidan. Tur att man har ett jobb, men även där är man isolerad i hemkarantän pga coronaepidemin. Efter snart 2 månaders karantän börjar det kännas jobbigt. Har sökt professionell hjälp via vårdcentral för samtalsterapi med psykolog men väntetiden är oerhört lång. Har en del bagage i livet som jag måste bearbeta för att hitta mig själv. Försöker tänka positivt och se framåt men framtiden känns osäker. Hur bygger man upp ett socialt nätverk? Hela mitt nätverk har varit knutet till min tidigare sambo och hens familj? När man ser på nu är det inget annat än tragiskt egentligen. Är en social person men tycker det är svårt att hitta nya vänner, i synnerhet när man kommir upp i medelåldern. Något som slår mig är att vi är så många som befinner oss i samma utsatta situation av ensamhet. Det här forumet är jättebra att skriva av sig på men mänskliga möten är trots allt livsavgörande i längden. Det skulle betyda så mycket i livet om vi ensamma vågade ta chansen att mötas i vardagen. På många plan delar vi samma känslor av utsatthet och längtan efter att finnas med i ett socialt sammanhang oavsett bakgrund och erfarenheter i livet. Blir glad att se hur man i denna tråd  tagit initiativ att bjuda in till personligt möte. Jättefint initiativ, vi behöver verkligen göra mer av detta runt omkring i Sverige. Det låter kanske naivt men: Varför ska det vara så svårt?

Jag håller med, förstår inte hur något så enkelt som att umgås med andra ska vara så svårt. Sen ser jag dagligen folk som pratar med någon i telefon så det verkar ju normalt att ha någon att ringa….Eller att dom har med sig någon när dom handlar i mataffären. Antingen har dom en familj som bryr sig om dom och som gärna hör av sig eller så har de slumpmässigt hittat vänner? Vi kanske bara haft otur? Jag har inget jobb eller familj, Umgås bara med exet ibland när tillfälle ges. Men i normala fall hade vi inte träffats eftersom det inte funkar mellan oss. Jag orkar bara inte vara ensam. Inte han heller. Så då får man stå ut med allt det dåliga, för att få lite social kontakt. Men man ser ju andra som inte behöver göra såna uppoffringar för att få umgås..Dom behöver inte träffa sina ex ( som man gjort slut med av en anledning ) för att få social samvaro. Dom har ett nätverk. Jag har inte haft nätverk i mina relationer, så som du har haft. Det var mer att jag fick  “stå ut” med killens föräldrar för att vara artig. Men vi hade inget gemensamt. Jag längtade aldrig efter att sitta med hans föräldrar på sommarstället. Jag ville ha något eget med killen, men så långt har jag aldrig kommit med någon innan det tagit slut… Om exen hade kompisar var dom ofta förknippade med någon hobby som jag själv inte var involverad i. Själv har jag aldrig haft kompisar.

Anonym skrev:

Jag håller med, förstår inte hur något så enkelt som att umgås med andra ska vara så svårt. Sen ser jag dagligen folk som pratar med någon i telefon så det verkar ju normalt att ha någon att ringa….Eller att dom har med sig någon när dom handlar i mataffären. Antingen har dom en familj som bryr sig om dom och som gärna hör av sig eller så har de slumpmässigt hittat vänner? Vi kanske bara haft otur? Jag har inget jobb eller familj, Umgås bara med exet ibland när tillfälle ges. Men i normala fall hade vi inte träffats eftersom det inte funkar mellan oss. Jag orkar bara inte vara ensam. Inte han heller. Så då får man stå ut med allt det dåliga, för att få lite social kontakt. Men man ser ju andra som inte behöver göra såna uppoffringar för att få umgås..Dom behöver inte träffa sina ex ( som man gjort slut med av en anledning ) för att få social samvaro. Dom har ett nätverk. Jag har inte haft nätverk i mina relationer, så som du har haft. Det var mer att jag fick ”stå ut” med killens föräldrar för att vara artig. Men vi hade inget gemensamt. Jag längtade aldrig efter att sitta med hans föräldrar på sommarstället. Jag ville ha något eget med killen, men så långt har jag aldrig kommit med någon innan det tagit slut… Om exen hade kompisar var dom ofta förknippade med någon hobby som jag själv inte var involverad i. Själv har jag aldrig haft kompisar.

Nu vet jag inte i vilken ålder du är i men för mig har kompisar tyvärr varit mer underordnat mitt förhållande. När man inte har någon familj utanför relationen har jag levt familjelivet så långt det bara gått. Det är naturligtvis inte bra att försaka eller ha dålig kontakt med gamla vänner som man haft innan relationen, i synnerhet när relationen spricker. Nu har det varit så för mig och jag har inte heller tagit mig för att ha större kontakt under många år. Att höra av sig nu känns mer som att de duger när förhållandet är slut. Å andra sidan går ju kontakten åt båda håll. Sedan lever de i sina egna relationer och att som singel umgås i det sammanhanget skulle kännas lite konstigt. Eller kanske inte….

När jag skriver detta så hör jag mina dåliga ursäkter. Nu blev detta en utsvävning utanför tråden känner jag, men likväl handlar det om att vara i en utsatt situation i livet.

Anonym skrev:

Nu vet jag inte i vilken ålder du är i men för mig har kompisar tyvärr varit mer underordnat mitt förhållande. När man inte har någon familj utanför relationen har jag levt familjelivet så långt det bara gått. Det är naturligtvis inte bra att försaka eller ha dålig kontakt med gamla vänner som man haft innan relationen, i synnerhet när relationen spricker. Nu har det varit så för mig och jag har inte heller tagit mig för att ha större kontakt under många år. Att höra av sig nu känns mer som att de duger när förhållandet är slut. Å andra sidan går ju kontakten åt båda håll. Sedan lever de i sina egna relationer och att som singel umgås i det sammanhanget skulle kännas lite konstigt. Eller kanske inte…. När jag skriver detta så hör jag mina dåliga ursäkter. Nu blev detta en utsvävning utanför tråden känner jag, men likväl handlar det om att vara i en utsatt situation i livet.

Jag är född på 60talet. Det närmsta jag kommit familjeliv var när jag var sambo och träffade sambons barn varannan vecka. Just den killen hade inte heller många vänner så vi umgicks sällan med andra än med hans föräldrar. Jag kan förstå att man väljer familjen före vänner särskilt om man inte har så mycket tid över. I mina övriga  relationer var vi särbo och då fanns det mer plats för vänner men jag misslyckades med att  hitta några. Försökte mig på allt möjligt som kurser, olika sällskap, språkcafeer, flera grupper som syftade till för att träffa nya människor arbetskamrater mm. Men ingenstans fanns det folk som jag trivdes med. Det hände att tillfällen dök upp när det blev naturligt att byta kontaktuppgifter med någon men då  var det ofta jag som hörde av mig. Dom gångerna den andra hörde av sig var det alltid någon som var svår att umgås med. Jag har ångrat många gånger när jag fortsatt träffa “knäppgökar” fast jag borde sagt nej från början…Jag har svårt för dubbla budskap, folk som spelar intresserade men inte hör av sig osv. Jag är nog väldigt rak och vill att saker ska ske här och nu. Att man ringer och dyker upp när man lovat en tid osv. Jag brukar ändå stå ut med mycket, men någonstans måste man sätta en gräns när folk strular,ständigt glömmer tider, lovar saker som aldrig uppfylls osv Men jag orkade bara inte vara ensam så jag gav alltid många chanser till folk.En gång hittade jag en resekamrat, en person som svarade på en annons i en tidning. Den personen visade sig vara självsäker och hade synpunkter på min neurotiska läggning och det gjorde mig ännu mer osäker och nervös. Min självkänsla sjönk rejält under den resan och jag blev deprimerad och miste mitt dåvarande jobb…Vi träffades aldrig igen efteråt. Förstod nog båda två att vi var för olika.Detta är bara ett exempel på att jag klivit ur min komfortzon för att få vänner.

Anonym skrev:

Jag är född på 60talet. Det närmsta jag kommit familjeliv var när jag var sambo och träffade sambons barn varannan vecka. Just den killen hade inte heller många vänner så vi umgicks sällan med andra än med hans föräldrar. Jag kan förstå att man väljer familjen före vänner särskilt om man inte har så mycket tid över. I mina övriga relationer var vi särbo och då fanns det mer plats för vänner men jag misslyckades med att hitta några. Försökte mig på allt möjligt som kurser, olika sällskap, språkcafeer, flera grupper som syftade till för att träffa nya människor arbetskamrater mm. Men ingenstans fanns det folk som jag trivdes med. Det hände att tillfällen dök upp när det blev naturligt att byta kontaktuppgifter med någon men då var det ofta jag som hörde av mig. Dom gångerna den andra hörde av sig var det alltid någon som var svår att umgås med. Jag har ångrat många gånger när jag fortsatt träffa ”knäppgökar” fast jag borde sagt nej från början…Jag har svårt för dubbla budskap, folk som spelar intresserade men inte hör av sig osv. Jag är nog väldigt rak och vill att saker ska ske här och nu. Att man ringer och dyker upp när man lovat en tid osv. Jag brukar ändå stå ut med mycket, men någonstans måste man sätta en gräns när folk strular,ständigt glömmer tider, lovar saker som aldrig uppfylls osv Men jag orkade bara inte vara ensam så jag gav alltid många chanser till folk.En gång hittade jag en resekamrat, en person som svarade på en annons i en tidning. Den personen visade sig vara självsäker och hade synpunkter på min neurotiska läggning och det gjorde mig ännu mer osäker och nervös. Min självkänsla sjönk rejält under den resan och jag blev deprimerad och miste mitt dåvarande jobb…Vi träffades aldrig igen efteråt. Förstod nog båda två att vi var för olika.Detta är bara ett exempel på att jag klivit ur min komfortzon för att få vänner.

Kan hålla med dig om det här med att folk lovar saker som man inte håller och gör att man till slut tappar intresset och skiter i den personen. Problemet blir ju att man riskerar stå där ensam utan förståelse från någon. Som person kan jag också ibland vara lite för rak och stolt när jag sätter gränser. Det bästa i vissa lägen vore kanske att svälja stoltheten och “go with the flow”. Mottot: du får ta mig som jag är, kan ju faktiskt vara till ens nackdel även om det för en själv känns rätt och riktigt. Men sen är det viktigt att sätta gränser på ett sätt som inte skjuter människor ifrån en. Tråkigt för dig att ha upplevt en resekamrat på det sättet som du beskriver. I synnerhet när personen visar sitt övertag när man själv är sårbar.

[Yellow Tabadu]

Hej på er!

Jag hittade en tråd här på forumet som heter ”Grupp för ensamma”!

Vi är ju så många som längtar efter gemenskap och har kärlek och värme att ge till varandra 🙂

En sak jag tänkte på (och tipsade om i gruppen) var att man skulle kunna starta ett ”zoom” möte och så kunna ”träffas” online… Man kan då välja att inte ha på kameran och inte heller ljudet om man vill, utan bara chatta… Så kan var och en delta i den grad som man känner sig bekväm i! En person måste isf skapa ett möte och sen skriver man nog bara länken till mötet här i forumet och så kan man trycka på länken för att komma till mötet på den utsatta tiden. 🙂 Kanske man behöver ladda ner en app om man är på sin mobil? Har man dator ska det inte behövas tror jag!

Kram Hanna

Hej,

Tycker förslaget med Zoom är jättebra!

Vi är säkert många här som vill få kontakt och få prata med andra människor.

Den här tråden är ju inte så aktiv och de flesta studerar och/eller jobbar; så vilken tid som fungerar för ett möte blir en  öppen fråga.

Kul idé, men jag tror dessvärre att en sådan tråd skulle bli raderad här eftersom Mind jobbar för att vi ska fortsätta vara anonyma. Förslag på “fysiska” träffar, mailadresser och annat liknande har resolut raderats hittills och jag är rädd att detsamma kan hända med en Zoomlänk. Men försöka kan man ju alltid, bara man är beredd på att det kanske tas bort.

Eller har vi någon moderator här på forumet som direkt kan svara på hur reglerna ser ut?

Anonym skrev:

Kul idé, men jag tror dessvärre att en sådan tråd skulle bli raderad här eftersom Mind jobbar för att vi ska fortsätta vara anonyma. Förslag på ”fysiska” träffar, mailadresser och annat liknande har resolut raderats hittills och jag är rädd att detsamma kan hända med en Zoomlänk. Men försöka kan man ju alltid, bara man är beredd på att det kanske tas bort. Eller har vi någon moderator här på forumet som direkt kan svara på hur reglerna ser ut?

Hej! Ja, det stämmer att vi har anonymitet som princip på forumet, det är av den anledningen som även användarnamnen är slumpmässigt genererade. Det skulle i och för sig gå med zoom-möte om ingen har kamera och alla har icke-identifierbara mailadresser, men jag tror att risken är för stor att det inte hålls.

Problemet med att bryta anonymiteten är dels att det är lätt hänt att man ångrar sig efteråt, men även att det finns ett problem med grooming på sådana här forum.

Hoppas att ni förstår att det handlar om omtanke om forumets användare, även om det kan uppfattas som stelbent.

Bästa hälsningar

MIND Moderator

[Yellow Najyky]

Ni som vill skriva och bryta ensamheten kan fortsätta göra det på min privata adress [email protected].

Jag svarar alltid

Hej! Jag hoppas du har hittat ett sammanhang som har lättat din ensamhet. Trivs du i kyrkan? Till kyrkan är du alltid välkommen! Du är älskad, viktig och värdefull precis som du är. Du är inte bortglömd. Jag tänker att du kan föreslå att ni träffas utomhus och fikar eller via någon dator. Prova prata med en anställd i kyrkan som du har förtroende för och berätta om din ensamhet. 🙏❤