Mördande ensamhet

Jag har erfarenheter från såväl familj som skola, vänkrets i tonåren osv som har bekräftat gång på gång att jag inte är välkommen, att man egentligen inte vill ha mig med i sammanhanget utan att jag mer “tolereras”. Varje gång jag har försökt att utmana känslan och tänka att det går bättre den här gången, att just de här personerna, den här situationen är annorlunda, så händer samma sak igen. På ett eller annat sätt kryper det fram att man bara försökte vara snäll, tillät mig att vara med av medlidande eller dåligt samvete. Inte för att man faktiskt ville umgås med just mig.

Så jag jobbar på det, men den här känslan är inte helt lätt att ta sig runt. Och nu när verksamheterna jag normalt sett “finns” i är  nedlagda (och inte kommer upptas igen den här terminen) så får jag det bekräftat igen. Det är knäpptyst. Inte en endaste person har hört av sig. Jag har försökt, men får som sagt inte riktigt kontakt. Man svarar med så lite som möjligt och avslutar kontakten så fort det går. Det gör skitont. Jag önskar att relationer inte vore så viktiga för mig, att jag kunde trivas med ensamheten men jag hatar det.

Mitt liv blir helt värdelöst.

Förstår det. På vilket sätt har du fått det bekräftat? Är det med handlingar eller har någon sagt det rakt ut? Vi lägger oftast in våra egna känslor när vi ska tolka andras ord och handlingar och det kan ju bli väldigt fel då. Märker själv att mina tolkningar av andra blir negativare när jag är nere i en svacka. Jag tycker att det låter som att du har problem med dålig självkänsla och självförtroende. Det brukar vara svårare att bygga upp relationer över lag då. Som sagt jag kommer från en liknande bakgrund och har periodvis känt mig värdelös och ensam. Men idag så mår jag helt okej faktiskt.

Vilka hobbys har du?

Anonym skrev:

Jag har erfarenheter från såväl familj som skola, vänkrets i tonåren osv som har bekräftat gång på gång att jag inte är välkommen, att man egentligen inte vill ha mig med i sammanhanget utan att jag mer ”tolereras”. Varje gång jag har försökt att utmana känslan och tänka att det går bättre den här gången, att just de här personerna, den här situationen är annorlunda, så händer samma sak igen. På ett eller annat sätt kryper det fram att man bara försökte vara snäll, tillät mig att vara med av medlidande eller dåligt samvete. Inte för att man faktiskt ville umgås med just mig. Så jag jobbar på det, men den här känslan är inte helt lätt att ta sig runt. Och nu när verksamheterna jag normalt sett ”finns” i är nedlagda (och inte kommer upptas igen den här terminen) så får jag det bekräftat igen. Det är knäpptyst. Inte en endaste person har hört av sig. Jag har försökt, men får som sagt inte riktigt kontakt. Man svarar med så lite som möjligt och avslutar kontakten så fort det går. Det gör skitont. Jag önskar att relationer inte vore så viktiga för mig, att jag kunde trivas med ensamheten men jag hatar det. Mitt liv blir helt värdelöst.

Med åldern,kan jag nog säga att det är skitsvårt att etablera kontakter utan gemensamma vänner eller intressen. Har du möjlighet att söka dig utåt, gå med i någon grupp eller organisation som intresserar Dig?

Lär dig någon sport eller spel, som nybörjare utan några krav på ,att vara ”duktig”.Bara för att ha kul och träffa människor. Det finns middagsgrupper där ingen känner någon, men lätt att hitta när man googlar.

 

Hoppas det inte låter klyschigt, men det är så många som känner som Du gör.

Varm kram

 

Anonym skrev:

Förstår det. På vilket sätt har du fått det bekräftat? Är det med handlingar eller har någon sagt det rakt ut? Vi lägger oftast in våra egna känslor när vi ska tolka andras ord och handlingar och det kan ju bli väldigt fel då. Märker själv att mina tolkningar av andra blir negativare när jag är nere i en svacka. Jag tycker att det låter som att du har problem med dålig självkänsla och självförtroende. Det brukar vara svårare att bygga upp relationer över lag då. Som sagt jag kommer från en liknande bakgrund och har periodvis känt mig värdelös och ensam. Men idag så mår jag helt okej faktiskt. Vilka hobbys har du?

Flera gånger har jag fått det sagt till mig rakt ut att jag blivit medbjuden för att de tyckt synd om mig, att man hellre hade velat göra något annat än vara med mig eller att jag är deprimerande, patetisk och framstår som desperat. Inte allt på en gång, men du förstår kanske hur jag menar.

Det har varit i sammanhang där jag verkligen trott att jag varit välkommen för att jag är jag och inget annat. Alltså har jag läst av situationen mer positivt än verkligheten och det gör att jag nu inte vågar lita på att de verkligen menar allvar om jag blir inbjuden till något.

Jag är aktiv i kyrkan, engagerad i musiklivet där och har en uppgift att fylla. Men nu när vi inte får fira gudstjänst och inte ens får träffas och öva, trots att vi bara är 4-5st åt gången (kyrkoherden har förbjudit det) är allt helt tyst. Nu har man dessutom bestämt att inga verksamheter kommer att återupptas den här terminen. Gudstjänsterna kommer väl kanske igång under sommaren, who knows, men resten är nedstängt till åtminstone september.

Mitt problem är att när jag inte har en uppgift att fylla där, så är det som om jag inte existerar. Min självkänsla och mitt egenvärde sitter i vad jag gör. I mig själv har jag Inget värde eller någon mening över huvud taget.

Jag hör och ser hur andra har kontakt, träffas, promenerar, men ingen hör av sig till mig. Och självklart har jag ett ansvar i det också, men det är svårt att alltid vara den som tar första steget när det medför en känsla av att den andra personen inte riktigt har chansen att säga nej.

Jag har satt mig i en omöjlig sits, jag försöker inte skylla på andra. Jag vet också att jag inte är ensam om att ha det så här och att det finns de som har det ännu värre. Men jag lider av det här.

Anonym skrev:

Flera gånger har jag fått det sagt till mig rakt ut att jag blivit medbjuden för att de tyckt synd om mig, att man hellre hade velat göra något annat än vara med mig eller att jag är deprimerande, patetisk och framstår som desperat. Inte allt på en gång, men du förstår kanske hur jag menar. Det har varit i sammanhang där jag verkligen trott att jag varit välkommen för att jag är jag och inget annat. Alltså har jag läst av situationen mer positivt än verkligheten och det gör att jag nu inte vågar lita på att de verkligen menar allvar om jag blir inbjuden till något. Jag är aktiv i kyrkan, engagerad i musiklivet där och har en uppgift att fylla. Men nu när vi inte får fira gudstjänst och inte ens får träffas och öva, trots att vi bara är 4-5st åt gången (kyrkoherden har förbjudit det) är allt helt tyst. Nu har man dessutom bestämt att inga verksamheter kommer att återupptas den här terminen. Gudstjänsterna kommer väl kanske igång under sommaren, who knows, men resten är nedstängt till åtminstone september. Mitt problem är att när jag inte har en uppgift att fylla där, så är det som om jag inte existerar. Min självkänsla och mitt egenvärde sitter i vad jag gör. I mig själv har jag Inget värde eller någon mening över huvud taget. Jag hör och ser hur andra har kontakt, träffas, promenerar, men ingen hör av sig till mig. Och självklart har jag ett ansvar i det också, men det är svårt att alltid vara den som tar första steget när det medför en känsla av att den andra personen inte riktigt har chansen att säga nej. Jag har satt mig i en omöjlig sits, jag försöker inte skylla på andra. Jag vet också att jag inte är ensam om att ha det så här och att det finns de som har det ännu värre. Men jag lider av det här.

Om dom verkligen har sagt och betett sig på det sättet så är dom ju inte några vänner. Är det folk som du har känt länge? och är andra så mot dig som du inte kallar vänner?

Det bästa kanske vore om du tog ett par steg tillbaka för att få en större överblick över det hela. Skala bort de saker som har med andra att göra och annat som du faktiskt inte har någon kontroll över. Skit i dom just nu och fokusera på det som du faktisk kan ändra på.

Det behöver inte vara stora saker, de mindre sakerna brukar oftast leda till större förändringar senare. Finns det något som “du” kan göra för att förbättra din situation? finns det något som du kan göra som inte involverar andra men som ändå ger dig något? Hobbies är alltid bra, även om dom inte involverar andra, film,musik,spel, språk och tusen andra saker. Om det är något som gör så att du får lov att lära dig saker vare sig det är praktiskt eller inte så kommer du att märka att du kommer att känna dig självsäkrare inom det området och det brukar andra märka när du pratar om det. Du pratar om sång, kan du spela något instrument? om du inte kan det så kan du ju börja spela något instrument. Du skriver här på forumet, skriver du ner annat på papper? Du kanske kan göra något med det. Jag vet att det kan vara svårt om man bara har en massa negativt i sig för det känns som att man spyr ur sig på papperet. Men du kanske behöver det, och att lära sig att plocka isär sina egna tankar på ett konstruktivt sätt är superviktigt. Du blir bättre med tiden på att se gråzonen istället för att se allt i  svart och vitt. Något som brukar föra med sig en massa problem.

Jag tror att du kommer att vinna på att skita i andra för tillfället och börja arbeta med dig själv istället. Och missförstå mig inte jag menar inte att allt beror på dig och att det är bara hos dig som skulden ligger. Men det är dig som denna tråd handlar om och därför så tycker jag att du ska lägga tid på att utveckla dig själv. Jag har varit i en liknande sits och jag har upptäckt att utvecklingen kommer inifrån. Och som Green Jubyve skrev tidigare, nyckeln är att du ska göra saker för att ha kul, testa nya saker som låter kul och gör det för din egen skull. Träffar du nya som du klickar med så är det en stor bonus.

Om du vill så kan du testa att ladda ner ett program till mobilen som heter wysa, ett program som man chattar med som ger en del råd och annat. Den kan vara lite klumpig ibland men jag tycker att den är rätt så intressant.Det finns köp i mobilen men du behöver inte betala för något och du behöver inte göra något konto heller, den frågar bara vad du vill bli kallad. Det kräver att du kan en del engelska!

Ni får gärna säga till om jag har totalt fel, jag tänker rakt ut och utgår från mina egna erfarenheter. Jag är inte utbildad inom det här så man ska ju helst vara lite försiktig.

Ha det bra!

Jag uppskattar dina råd, och det du skriver är sådant jag har försökt med, både många gånger och uthålligt (jag ger inte upp på första försöket). Jag har jobbat med mig själv i många år och jag kämpar på, jag är inte den som bara lutar mig bakåt och ger upp.

Men i dessa tider finns det inga hobbygrupper, inga kurser, inga intresseföreningar där man kan möta likasinnade eller testa nya intressen.. Jag är aktiv i en kyrka och träffar i normala fall människor i den miljön. Men nu när precis allt, inklusive kyrkan, är nedstängt finns inga mötesplatser. Och hur många “vänner” jag än har när vi möts kring en gudstjänst så är det nu knäpptyst. Utanför kyrkans väggar existerar jag inte. jag har inte förmågan att skapa relationer som faktiskt rotar sig, ser de mig inte glömmer de bort mig. Eller, det är så det verkar, för om de någonsin ägnar mig en tanke så leder det iaf inte till kontakt.

Du nämnde att de som jag berättade om från mina erfarenheter inte var riktiga vänner och det håller jag med om. Men jag trodde att de var det. Vi umgicks i flera år tills jag fick höra att det berodde på att de ville umgås med min bror och då fick man acceptera att jag kom med på köpet. Så när han flyttade var jag inte vatten värd. De som jag trodde var mina nära och dyrbara vänner försvann som en avlöning. Allihop på en gång.

Så nu har jag svårt att lita på att de jag umgås med faktiskt vill ha mig där och jag brottas med att känslan av att vi är nära vänner kanske bara gäller från min sida.

Det här är inte en ny problematik, men det blev så oerhört tydligt nu i coronatider.

Jag borde kanske inte ha skrivit något alls, för jag märker att mina svårigheter på det här planet blir provocerande på något sätt och det var inte min mening. Jag tänkte bara att det kanske fanns andra som också lider av tystnaden och ensamheten.

Tack för alla goda råd, som man kanske kan ta tag i när samhället vaknar igen. Tills dess kämpar jag vidare i den nästan fysiskt smärtsamma ensamheten. Ett andetag i taget.

Anonym skrev:

Jag uppskattar dina råd, och det du skriver är sådant jag har försökt med, både många gånger och uthålligt (jag ger inte upp på första försöket). Jag har jobbat med mig själv i många år och jag kämpar på, jag är inte den som bara lutar mig bakåt och ger upp. Men i dessa tider finns det inga hobbygrupper, inga kurser, inga intresseföreningar där man kan möta likasinnade eller testa nya intressen.. Jag är aktiv i en kyrka och träffar i normala fall människor i den miljön. Men nu när precis allt, inklusive kyrkan, är nedstängt finns inga mötesplatser. Och hur många ”vänner” jag än har när vi möts kring en gudstjänst så är det nu knäpptyst. Utanför kyrkans väggar existerar jag inte. jag har inte förmågan att skapa relationer som faktiskt rotar sig, ser de mig inte glömmer de bort mig. Eller, det är så det verkar, för om de någonsin ägnar mig en tanke så leder det iaf inte till kontakt. Du nämnde att de som jag berättade om från mina erfarenheter inte var riktiga vänner och det håller jag med om. Men jag trodde att de var det. Vi umgicks i flera år tills jag fick höra att det berodde på att de ville umgås med min bror och då fick man acceptera att jag kom med på köpet. Så när han flyttade var jag inte vatten värd. De som jag trodde var mina nära och dyrbara vänner försvann som en avlöning. Allihop på en gång. Så nu har jag svårt att lita på att de jag umgås med faktiskt vill ha mig där och jag brottas med att känslan av att vi är nära vänner kanske bara gäller från min sida. Det här är inte en ny problematik, men det blev så oerhört tydligt nu i coronatider. Jag borde kanske inte ha skrivit något alls, för jag märker att mina svårigheter på det här planet blir provocerande på något sätt och det var inte min mening. Jag tänkte bara att det kanske fanns andra som också lider av tystnaden och ensamheten. Tack för alla goda råd, som man kanske kan ta tag i när samhället vaknar igen. Tills dess kämpar jag vidare i den nästan fysiskt smärtsamma ensamheten. Ett andetag i taget.

Jag blir inte provocerad, att ställa frågor är mitt sätt att bearbeta världen och allt i den. En av sakerna som jag försökte få fram var att du säger att ingen vill ha någon kontakt med dig och ändå så har jag skrivit med dig i flera dagar tänk på det. Men snälla misstolka mig inte, det är inte en pik ifrån min sida snarare så är det så att jag är nyfiken på varför du inte har tänkt på det.

Att jobba med sig själv är något som man gör livet ut, man blir aldrig klar med det. Vi gör många fel och mycket ligger i hur vi tar dessa snedsteg. När jag tittar tillbaka känns det som att flera år gick förlorade på grund av depressioner och andra saker, men jag skulle säga att det inte är så. Ibland behöver vi en massa tid för att lära oss en viss läxa. Vare sig det är du eller någon annan som har gjort något, eller världen som visar sin mörka sida så är det inte bättre att ta det som det är och titta framåt? Jag vet att det låter enkelt men det har tagit mig  lång tid att fatta detta och sedan försöka anpassa sig efter det. Jag gillar att du skriver att du inte ger upp enkelt. Jag har börjat att uppskatta känslan när världen sparkar in tänderna på en och man reser sig upp och frågar om mer. Jag skulle rekomendera dig datorspel, spelcomunityt har bara blivit större på grund av kinaviruset. Finns en massa spel som jag skulle kunna rekomendera som du kan spela ensam eller med andra. Jag pratade  med en på balans för några dagar sedan om spel och vad det kan göra med depressioner och ensamhet. Folk som inte är så inne på spel förstår inte vad dom missar, det finns en massa bra spel för alla grupper.

Jag lider av att jag är extremt uttråkad nu och jag har inte några medel att göra saker med. Jag är fast på den lilla ort som jag bor i och mina vänner bor på annan ort.

Vi har turen att Sverige inte är lika låst som många andra länder är. Försök att kompensera med att ta promenader för din egen skull. Fotografering är en bra hobby om man vill komma ut och se nya platser. Jag gjorde det smarta valet att ta ett lån på strax över 6000 bara för att ha något att göra. Tänkte att det skulle få mig att gå ut mer 😉 Det funkade, jag lär mig fortfarande och jag har fått god respons på mina bilder. Om du är intresserad så behöver du verkligen inte  köpa en ny systemkamera för en massa pengar. Min syster köpte en spegellös kamera för runt 800 på tradera som jag blev imponerad över. Men pengar är pengar och en tia kan vara skillnaden på om du får äta eller inte så jag förstår om du inte vill köpa något.

 

Anonym skrev:

Jag blir inte provocerad, att ställa frågor är mitt sätt att bearbeta världen och allt i den. En av sakerna som jag försökte få fram var att du säger att ingen vill ha någon kontakt med dig och ändå så har jag skrivit med dig i flera dagar tänk på det. Men snälla misstolka mig inte, det är inte en pik ifrån min sida snarare så är det så att jag är nyfiken på varför du inte har tänkt på det. Att jobba med sig själv är något som man gör livet ut, man blir aldrig klar med det. Vi gör många fel och mycket ligger i hur vi tar dessa snedsteg. När jag tittar tillbaka känns det som att flera år gick förlorade på grund av depressioner och andra saker, men jag skulle säga att det inte är så. Ibland behöver vi en massa tid för att lära oss en viss läxa. Vare sig det är du eller någon annan som har gjort något, eller världen som visar sin mörka sida så är det inte bättre att ta det som det är och titta framåt? Jag vet att det låter enkelt men det har tagit mig lång tid att fatta detta och sedan försöka anpassa sig efter det. Jag gillar att du skriver att du inte ger upp enkelt. Jag har börjat att uppskatta känslan när världen sparkar in tänderna på en och man reser sig upp och frågar om mer. Jag skulle rekomendera dig datorspel, spelcomunityt har bara blivit större på grund av kinaviruset. Finns en massa spel som jag skulle kunna rekomendera som du kan spela ensam eller med andra. Jag pratade med en på balans för några dagar sedan om spel och vad det kan göra med depressioner och ensamhet. Folk som inte är så inne på spel förstår inte vad dom missar, det finns en massa bra spel för alla grupper. Jag lider av att jag är extremt uttråkad nu och jag har inte några medel att göra saker med. Jag är fast på den lilla ort som jag bor i och mina vänner bor på annan ort. Vi har turen att Sverige inte är lika låst som många andra länder är. Försök att kompensera med att ta promenader för din egen skull. Fotografering är en bra hobby om man vill komma ut och se nya platser. Jag gjorde det smarta valet att ta ett lån på strax över 6000 bara för att ha något att göra. Tänkte att det skulle få mig att gå ut mer 😉 Det funkade, jag lär mig fortfarande och jag har fått god respons på mina bilder. Om du är intresserad så behöver du verkligen inte köpa en ny systemkamera för en massa pengar. Min syster köpte en spegellös kamera för runt 800 på tradera som jag blev imponerad över. Men pengar är pengar och en tia kan vara skillnaden på om du får äta eller inte så jag förstår om du inte vill köpa något.

Jag gör vad jag kan, men det jag behöver nu är inte en ny hobby eller mer egentid (ensamma promenader osv) utan sällskap, umgänge och social samvaro. Kontakt med andra.

Jag har hobbys, jag har intressen, men mitt musikengagemang är bromsat pga all nedstängning, umgänget i kyrkan likaså. Att jag tycker om att sticka är bra för det ger mig något att göra, men kroppen orkar inte med fler timmar med stickningen i händerna och det ökar heller inte den sociala biten. De fåtal stickgrupper som existerar i min omnejd är huvudsakligen riskgruppspersoner och oavsett det så är allt pausat.

Min poäng är att de jag träffar i vanliga fall, de jag fikar med efter gudstjänsten osv, de glömmer mig när sammanhanget kring kyrkan försvinner. Det är knäpptyst. De jag försökt hålla kontakten med kanhända svarar på ett sms, men det blir aldrig någon vidare kontakt.

Att söka sig till nya sammanhang nu är ju helt hopplöst eftersom ingenting är igång. Och jag ser framför mig en sommar i samma anda och det klarar inte jag. Den här ensamheten gör ont. Jag kan inte ha det så här men jag kan inte göra något åt det när ingen annan vill ha kontakt.

Du skriver till mig och det uppskattar jag, men förlåt, det är inte samma sak. Du känner inte mig, du behöver inte stå ut med “resten” av mig och vi umgås ju inte mer än att vi läser varandras texter. Jag menar inget illa och hoppas att du inte tar illa upp. Jag lider bara av den här fysiska distansen. Bristen på umgänge i praktiken. Bristen på närhet människor emellan, att dela både ris och ros och att ha meningsfulla och trevliga samtal. Jag känner mig bortglömd och osynlig och det jag har försökt att göra för att ändra på det, för att vara den som tar första steget, rinner bara ut i tomma intet

Jag ger upp

Jag känner igen mig sååå mycket! Ensamhet är tärande och dessutom farligt, det visar så många studier! Människan är ett flockdjur, det ligger i vår natur att vilja ha kontakt med andra. Jag förstår inte heller varför det ska vara så svårt att ha en kontinuerlig kontakt med andra mer på ett nära plan, där man ses naturligt i vardagen och ringer varandra regelbundet. Nu har jag inget jobb, men ibland umgås jag lite med folk på ett par aktiviteter. Just nu är det bara ett ställe som inte är pausat. Där träffar jag ett par stycken någon timme i veckan även fast vi är ganska olika. Ibland mår jag dåligt av att vara där, gillar inte stämningen. Men jag har fortfarande ingen att ringa och umgås med förutom mitt ex…Man brukar väl inte umgås med sina ex men jag gör det för att det inte finns någon annan. Jag vet inte om han kommer vara trevlig och sällskaplig, det är en chansning. I förrgår kom han hem till mig spontant, han på ganska bra humör för att något hade gått bra på jobbet. Just då lyssnade han på det jag sa, vilket inte är så vanligt. Trots att det ofta är dåligt mellan oss är han det enda jag har. Har kännt varann i 7 år så det är det det närmsta man kan komma en vän. Men det är verkligen jobbigt när det inte går att nå honom, när jag sällan får omtanke och glädje från honom.Jag håller med dig om att skriva här är inte samma sak som att träffas i verkligheten. Tycker det är bra att forumet finns, men det är ingen ersättning för närhet.

Känner igen mig i mycket av det du skriver och kan bara säga att du inte är ensam.

Själv är jag någonstans mellan 30-40 och har barn på halvtid. Sen jag fick barn har i stort sett alla mina vänner slutat höra av sig. Trots att de vet jag har honom 50% av tiden så är det aldrig någonsin ett sms eller samtal.

Tidigare, innan barn och sen separation så höll jag ofta i fester/middagar hemma hos mig, var den som visste var i stan det hände något extra roligt. Då var alla med. Nu är det som om jag glömts bort helt. Jag föreslår saker, jag hör ibland av mig för att kolla läget med mina vänner (de är artiga då), men får aldrig något tillbaka längre. Inga check-ins på hur jag mår, inga frågor om jag vill följa med på något. Inget.

Anledningen till separationen va att jag mådde otroligt psykiskt dåligt under en tid med konstanta självdestruktiva tankar. En lång utredning på riktig psykiatrisk avdelning visade med 99% säkerhet på en rad diagnoser men det ran ut i sanden pga saker jag inte vill gå in på här. Det var inte mitt val at det gjorde det. Mina kompisar har sett mig i lägen av ren desperation och svår depression, efter alla år vi varit nära borde de inte höra av sig ibland och kolla hur det är med mig?

Jag har ett välbetalt jobb som går att sköta på distans, så sitter hemma och arbetar hela dagarna men ensamheten när min son inte är här och jag inte ens kan träffa mina kollegor och mina vänner aldrig hör av sig tär outhärdligt på mig. Arbetstempot har heller inte sänkts utan snarare ökat. Allt känns meningslöst förutom när jag har min son här, det blir mycket lek men att ha den enda sociala kontakten med en 3-6åring (vill inte skriva exakt ålder) är inte nog. Arbetet jag gör tillför en viss nytta för samhället men det är verkligen bara för att ställa mat på bordet och betala räkningarna, inget jag gör för att det är kul eller på något sätt givande för mig själv.

Ensamheten, ledan och tristessen har börjat få mig göra saker jag egentligen inte vill, om inte den här spiralen snart bryts kommer det inte sluta bra.

Du är inte ensam i din ensamhet, vi är flera som delar samma känsla… det ger ju ingen tröst men bara så du vet.

Till alla Er som skrivit här.

Skulle ni ha lust o utrymme att komma hem till oss på en drink/ AW / snacks?

Vore otroligt givande att prata med några av Er, då vår son har ADD och inga som helst behov av umgänge….

Det funkar för oss nästa vecka….torsdag,fredag.

Bor på Lidingö.

Varm kram❤️