Missbruk / depression.

[Indigo Rynome]

Har aldrig haft en normal uppväxt. Bodde hos fosterfamilj fram tills att jag var 13 år, flyttade hem till min mamma och pappa (varannan vecka). Samma år tog min mamma sitt liv sen dess började jag skolka men även röka gräs/hasch i något år. Jag har hållit mig för mig själv och haft självmordstankar. Började spela och satt bara inne i tonåren fram tills jag blev 19/20 då jag började träna som senare ledde till ett tränings beroende där jag började med att dopa mig med testosteron enanthate samt började med ett till starkare doping preparat trenbolone enanthate 2 månader in på första kuren. Jag vågade testa droger, vilket ledde till att jag tog …….. som jag föll för direkt, jag älskade den, jag älskade hur den fick mig att må. Jag kunde må bra för en gång skull.  Varje dag i 3 månader tog jag den tills batchen försvann. Därefter började jag ta ……….., …… fastnade jag helt i och dopingen, tagit nästan alla doping preparat. Sen träffade jag en tjej som jag trodde skulle förändra mig och mitt mående. Jag försökte sluta men slutade upp med att jag smög med doping och tramadol fram tills jag åkte in för jag tog in preparat till sverige. Sen dess har jag suttit i fängelse för att kunna nyttja mitt beroende. Min dåvarande flickvän väntade på mig tills jag kom ut igen, hade fotboja sista månaderna och direkt efter jag vart av med min fotboja tog jag kokain med min bror. Men hade bestämt mig för att inte ta droger eller doping efter det sen igen. Men slutade med att jag fick doping gratis av min kontakt. Var min dåvarande flickvän som tyckte att det var en bra ide att jag skulle börja med för att bygga upp mig snabbt igen och sen så föll jag självklart tillbaka.  Jag dopat mig i stort sett hela tiden under nästan 3 års tid efter mitt fängelsestraff  tills dess att jag valde att lämna min sambo efter nästan 5 år. Var för hennes skull för jag orkade inte stå ut med den personen jag var och jag kunde inte förändras heller, det var inte rätt emot henne. Under hela vårat förhållande har jag gått upp och gått ner mig själv och haft självmordstankar och tänkt flera gånger att jag ska trycka i mig så mycket tramadol att jag dör av en överdos. åt upp till …. om dagen. Jag åt ….. varje dag i 4 års tid och rökte minst 50 gram hasch även under arbetstid. Jag var helt förstörd i min kropp. Familj, vänner och anställda på jobbet kände inte igen mig för att jag såg så sjuk ut. Sa att jag hade problem med magen att jag inte kunde äta och skulle få hjälp med det. Jag har ljugit så mycket för att kunna nyttja mitt eget beroende för den jag älskade mest tills det tog slut. Och efter att det tog slut träffade jag den bästa kvinnan jag någonsin varit med och jag sumpa  det självklart för att jag kan inte sluta med droger. Tog slut i år och jag mår så dåligt utan henne, jag har aldrig varit så ren och mått så bra som jag gjorde med henne, men slutade med att jag drog mellan vänner, familj och henne och jag är en person som säger ja till alla, för jag vill aldrig känna att jag sviker någon. Har alltid varit så som person. Jag tar droger varenda dag, tram har jag slutat med. Men tar …….. Jag känner nu att jag är vid ett slut där jag bara faktist vill dö helt och hållet. Jag förlorade den jag ville vara med och känner att jag inte har något att tillbringa den här världen. Min familj vet inte om hur jag har varit hela tiden mer än att jag använt droger och dopat mig men skött det relativt snyggt förutom det året då jag åt som sagt tramadol varje dag, men jobbade även på då. Men jag har alltid kunnat dölja för alla jag känner när jag har tagit något. Jag får inte ens stora pupiller på uppåt droger och kan utan problem ta droger och lägga mig eller vara med min partner eller familj utan att dem har märkt någon gång. Sen att jag har fått talets gåva är något som både är bra men sjukt dåligt för jag kan tala och prata ur mig i stort sett allt. Som att jag planterar en ide i personens huvud och får den att tro på det. Jag har blivit en person som jag hatar och vill bara dö. Men jag har inte haft modet att göra det ännu och har därför som bara jag vet gjort en sak som kommer få konsekvenser som jag hoppas leder till att jag försvinner helt.  Jag vill bort ifrån denna värld. Inte ens min bästa vän sen barnsben vet om något om hur jag mår. Han och jag har alltid pratat om allt, men nu har jag faktiskt kommit till mitt livs ände.

• Detta ämne redigerades för 1 år sedan av en moderator. Anledning: på grund av att det strider mot användarvillkoren på Mind Forum

[Olive Pedury]

tack för att du delar med dig av din historia, jag kan verkligen känna igen mig i det berättelse, eller mer kanske den känslan jag känner att jag får när Jag läser din historia. Mina nära och kära vet mycket om mig men har ingen aning om hur det egentligen är eller kanske mer var, det är så jäkla tungt, att gå och bära på den historian själv, den är något som jag verkligen försökte med men tillslut orkade jag inte, det brast. Jag stod emellan två val, berätta för mina nära, att ge dom ett försök att hjälpa mig ur det här, eller i alla fall veta vad jag går och bär på och hur jag mår eller avsluta mitt liv i den här världen. Jag valde att berätta, som faktiskt hjälpte mig att få hjälp, eller att få hjälp att strida för den hjälp jag behövde, för det orkade jag inte själv och kunde inte själv.

Jag var livrädd för att berätta, men idag är jag så tacksam över att jag gjorde det, att jag vågade, att jag vågade låta mina nära ta del av min historia. Vad tror du skulle hända om du berättade?