Hem > Forum > Corona > Lita på folk efter pandemin

Lita på folk efter pandemin

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • I början av pandemin tycker jag det var så många som uttalade sig om att inget skulle någonsin bli helt som vanligt igen. Jag kände inte alls så just då. Tyckte inte det fanns tillräckligt med fog för det. Men nu, när vi börjar närma oss mer slutet av tunneln, ser ljuset och snart kommer kunna röra oss friare. Iaf vi som suttit isolerade. Känner jag jättestarkt: Hur fan ska man kunna lita på nån efter det här?

    När jag är utomhus så håller jag andan när jag passerar folk. Jag gör samma sak i trapphuset. När någon står och röker cigg blir jag irriterad eftersom jag känner cigarettröken och då blir orolig ifall den bär på smittan. Det har varit som science fiction att som ung gå runt i stockholms innestad där det kryllar av folk och ingen håller avstånd till en. Jag som då är i riskgrupp och kan dö om jag just får den sk. ”förkylningen” har känt mycket overklighetskänslor.

    Nu är det dags för min fas, tredje fasen, och jag vet inte hur länge jag kan komma att få vänta på vaccin. Säkert ett par veckor, och så är det ju andra dosen som ska tas också. Men just min människosyn har inte precis varit road av att ”hålla mig borta” och hålla andan på det här sättet i över ett års tid. Hur ska man vänja sig av vid det?

    Hur ska man våga igen möta kollegor som man kanske läser av ser lite risiga ut en torsdagsmorgon på ett möte? Hur bygger man upp tillit igen att folk inte ska smitta en – när man har noll erfarenhet av att se det på stan än så länge?

    Vem kommer ens orka bry sig när omtanken inte ens funnits och existerat tidigare? Där målet i Sverige från början var att smitta folk.

    Om nästa pandemi drabbar brett, sjuka som friska, ska det bli så intressant att plötsligt se hur ”noga” folk skulle vara med avstånd. Egotiden kanske då är förbi.

    Jag hoppas det.

    Trådstartaren

    Jag vet inte om det här är lite som typ naturkatastrofer att efter kriser så börjar man syna beteenden hos personer i sin omgivning. Varför stack den där pappan och lämnade sin familj ensamma när det var en lavin? Räddade sitt eget skinn. Alltså lite sånt har jag börjat fundera på nu, kontrasten och tankarna som samlas inom en att man behövt se så mycket skit och där andra satt sin egen bekvämlighet före andras säkerhet. Lite att det handlar om hänsyn och solidaritet med de svagare. Smittskyddsåtgärder som inte handlar om att jävlas med folk, att inskränka demokrati, utan att skydda sina medborgare. Jag blir förskräckt att detta har hänt i Sverige och med svenskar. Det säger så mycket om vilket individualistiskt samhälle vi lever i, tycker jag. Inte alls uppbyggd på kollektiva och gemensamma grunder. Läskigt och djupt oroväckande. Hur ska vi kunna enas i nästa kris när vi nu lärde oss ungefär noll av denna? Är det här det bästa vi kan?

    Hur som helst fick jag det efterlängtade vaccinet idag. Riktigt god stämning på vaccinstället. Andra i riskgrupp som var oerhört kontaktsökande tyckte jag. Herregud, de har väl precis som jag suttit inlåsta i ett år och nu äntligen fick se lite annat löst folk. Själv var jag ju lite skärrad som vanligt och ville hålla avstånd men de var ju så charmiga att jag kände mig desperat att prata tillbaka. En fin stund.

    Hej!
    vad fint att läsa om den fina stunden där på slutet i ditt inlägg. Jag tänker att det är där, i de mötena, med likasinnade, vi känner glädjen och hoppet.

    känner som du att jag inte kan lita på folk. Eller jag är besviken! Jag var stolt en stund i början; titta på oss – vi sköter oss utan massa lagar och regler, vi löser detta ihop. Sen tröttnade folk relativt omgående? Jag har gått omkring och varit arg och besviken på folk jag innan såg som mina bästa vänner. Jag trodde vi var lika i grunden. Men sen.. började de strunta i restriktioner, umgås över generationer inomhus, resa landet runt. Vad fan hände? Tänkte jag då. Var vi inte överens om att hålla oss hemma, visa hänsyn, stötta vården, inte utsätta oss själva och framförallt andra för onödiga risker? Vi skulle ju bevisa att det går, att vi orkar, att vi kan. Vi skulle ju för fan bara visa lite hänsyn och respekt. Det är ju inte direkt en mänsklig rättighet att gå på restaurang eller åka på skidsemester?! Och att folk jag verkligen tyckte om och kände mig lik struntade i alltihop var det som gjorde att jag kände mig ensam. Jag har familj och vänner och allt sånt, jag är INTE ensam. Men jag blev liksom ensam i min bestämdhet, min övertygelse att följa de förbannade restriktionerna. Liksom vem fan är jag att springa runt på stan och mingla och åka buss om jag inte absolut måste? Men alla andra då.. känns det okej att kanske sno en plats på iva? Känns det bra att utsätta riskgrupper för större samhällssmitta? Känns som att jag vill anklaga dom för att ju mer de valde att strunta i rekommendationerna – desto mer ensamma och isolerade blev vi andra. Min ljusglimt är de som utkristalliserat sig under pandemin, de små mötena med folk som är som jag eller åtminstone visar samma hänsyn, dem välkomnar jag in i mitt liv. Resten ger jag nästan fulfingret. Hej då liksom. Visst blev det märkligt? Jag var individualist, men inte egoist. Sen trodde jag på den gemensamma kraften i alla oss individer. Det föll platt. Trist.

    Trådstartaren

    Tusen tack för dina ord! Att du ville ge mig den bekräftelsen att jag inte är ensam. Betyder enormt mycket för mig att det finns någon därute också som reagerat och även agerat liknande <3

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.