Kris över barnlängtan och träffa partner

Tack för ditt delande
Jag tycker du ställer bra frågor och du verkar ha en bra koll på vad denna kris/fas kommer ifrån, vad den beror på, att livet är en process o du kanske är på väg till nästa kapitel och då behöver de drömmar i förra få bearbetas och sörjas.
Jag finner klokhet i din text och jag önskar dig lycka till i din process

Hej Yellow Miniko!

Jag hör en oerhörd stress från din sida dels att hitta en partner och att skaffa ett till barn. Du nämner även att du känt panik över att ditt barn blir äldre. Det hörs att det här är något som är ångestframkallande för dig, du har det väldigt jobbigt på grund av det.

Det jag tänker är; finns det något sätt du kan förlika dig med livet som det ser ut just nu? Tänk om tankegången kring partner och ett andra barn är mer ”händer det så händer det, och händer det inte är det okej också”? Om du kunde leva i nuet istället för att oroa dig för hur framtiden kommer eller inte kommer se ut tror jag du skulle ha mindre panik över din situation.

Om du istället försöker ta vara på tiden du har med ditt barn tror jag paniken skulle minska. Med det sagt så är det okej att känna stress över att hen blir äldre. Förändring är tufft. Men att de blir äldre är ju också en sån oerhört vacker sak. Och så fantastiskt att du får vara med i deras utveckling!

Det är okej att känna. Det är okej att sörja den framtid du hade velat ha. Men betyder det att den framtid du går till mötes kommer vara sämre än den du velat ha? Absolut inte!

Jag tycker du ska djupdyka in i dig själv. Skriv en lista på saker du tycker om, saker du vill uppleva och göra. Finns det någon hobby som lockar? Både sånt du kan göra på egen hand men även sånt du och ditt barn kan göra tillsammans. När ditt förhållande med dig själv, du är viktig och du förtjänar lycka!

Ta hand om dig. <3

Hej och tack fina ni!

Jag blir jätteglad att läsa det ni skrivit och att ni tagit er tiden att svara mig. Jag tror ni har rätt. Jag måste sörja det som inte blev, acceptera mitt liv som det är och se att det är gott så. För jag har ett jättefint liv och ett underbart barn att fokusera på. Och jag har faktiskt tänkt att jag har ju intressen som jag ägnar mig åt och andra som jag vill ta mig an. Men det är en process att stänga kapitel av sitt liv och det kanske är helt naturligt att sörja att barn blir större. Men jag märker ju att varje ålder faktiskt har sitt och nån sa att det är kul med vuxna barn också. Nu verkar det kunna öppna sig nya möjligheter på jobbet också och jag är ju faktiskt ”bara” 42 så jsg har ju förhoppningsvis tid kvar att göra andra spännande saker. Kram på er och tack igen! Ska läsa era svar igen sen och låta det sjunka in.

Hej

Det är en process för oss alla att lära oss acceptera att livet inte blev som vi kanske hoppades en gång.Om det sen är medvetna val man gjort,eller slump och tillfälligheter,kan vara svårt att se i efterhand.Själv blev jag ensam hela livet,ingen partner och inga barn.Om jag valt det eller bara accepterade det,är faktiskt oklart t.om för mej själv.Kanske var det inte så viktigt för mej,men jag undrar förstås ibland om jag missat något,när jag aldrig upplevt en kärleksrelation.Med tiden blir det förstås en vana att vara singel och man tappar intresset och lusten,när man bara upplevt besvikelser.

Indigo Qugimo:

Ja, det kan nog vara värt att tänka på. Att det är så för alla. Livet är liksom en gåta. Plötsligt har tid gått och man förstår inte vad som hände. Man hade planer och föreställningar och vips, så har saker hänt och det utvecklar sig på olika sätt. Min mamma har t ex kris nu över att hon ska gå i pension nästa år. Det är ju nåt liknande.

Jag känner också att det blir en vana att vara ensam och att jag haft en del besvikelser. Och jag vet andra som liksom du inte fått några barn. Så skulle det också kunna vara. Jag tror den där illusionen om prinsen på vita hästen och den lyckliga kärnfamiljen sitter djupt rotad, men det är nog för många det inte blir så av olika skäl. Inte riktigt för någon, kanske?

Jag märker att efter det här året, som inneburit otroligt många utmaningar för mig, inte bara corona, så verkar jag ha saktat ner tempot. Jag tror det kan finnas nåt bra i det. Jag har hela tiden haft för mycket olika projekt på gång och nu orkar och vill jag inte längre. Tror jag. Jag kanske har kommit ner i mig själv och i nuet mer. Det kanske är så.

Gå ut på olika dejtingsajter. Var tydlig med vad du vill ha. Kom ihåg att du har krav. Det finns många i din situation. Vänta inte med att hitta det du längtar efter. Alla vill ha kärlek. Du är inte ensam!