Känner mig ensam och övergiven

Oh ja. Alltid.

Jag är ensam fast jag är bland folk.. vänner. Ensamheten har alltid funnits där. Men det är väl för att jag vet att jag inte är som andra.

Hej Green Jecine, Ja jag känner absolut så ibland men samtidigt känner jag att det kanske är så det är att man är den personen som gör så att folk träffas, ibland känner jag mig nere och tänker dåliga tankar men har pratat en hel del med dom vänner som står mig nära och dom säger ju att det är roligt att jag finns o att jag håller ihop gruppen så det får väl mig att känna att det är bra att jag ändå orkar hålla kontakten med ganska många även fast det går långt mellan gångerna man ses ibland. Har du och fina vänner någon chattgrupp eller så? det har jag med 5 barndoms vänner det är roligt för där är det nån som skriver inte varje dag men några gånger i veckan så man har ju kontakt med alla dom även fast man kanske inte träffas varje vecka.

Jag brukar ringa en av mina absolut bästa vänner en gång o veckan då han bor på annan ort typ 50 mil bort så det är roligt man kan hålla kontakten ändå. Ses väl typ 2-3 gånger per år men det räcker ju när man ringer i snacket så pass ofta.
har några andra vänner som stod mig nära som jag trodde var bästa kompis material men så var det ju uppenbarligen inte… Man får släppa sånna personer, även om det är svårt så måste man gå vidare o inse att dom inte var lika bra som man trodde… Hade en vän som jag var med jämnt typ varje dag i några år under gymnasietiden men sen när han skaffade jobb så blev det ju mindre o mindre att man kunde ses tillslut var det bara jag som tog mig tid att hälsapå på jobbet men insåg efter typ 1-2 år att det är verkligen bara jag som bryr mig om denna vänskap så fick lov att släppa den. Jag tycker att det är tråkigt men samtidigt så var det nog bra att inse att man måste gå igenom lite tuffa perioder för att utvecklas… Har två eller egentligen 3 vänner som jag trodde var bättre än dom var som ja inte hör av längre. dom försvann ganska precis samtidigt typ en period på 4-5 år så var dom helt borta ur ens liv.

Hej, jag heter Sebastian. Jag tror jag förstår hur du känner. Nyligen återvände jag till min arbetsplats på coworking Stockholm och jag märkte att även om jag är bland mina kollegor så verkar det som om de inte lägger märke till mig. Jag brukade skämta mycket, innan pandemin, och alla skrattade och nu ser jag att de helt enkelt ignorerar mig. Jag kan inte uttrycka exakt hur jag känner men det är som att alla plötsligt glömt bort dig. Jag känner mig hemsk.