Hem > Forum > Corona > Känner mig ensam…

Känner mig ensam…

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0
  • … Även om jag inte är det egentligen.

    Jag bor i en mindre stad, men är egentligen från Stockholm. Har knappt varit där under hela pandemin. Jag har knappt träffat min familj. Jag har inte alls fått träffa mina vänner där. Hemma i småstaden bor jag med sambon, som är härifrån. Hans syskon som bor i andra städer kommer hem stup i kvarten. Hans föräldrar bokar resor, både inrikes och utrikes. Det har varit fullskaliga dop och bröllop under hela pandemin som jag fått tacka nej till. De meddelar inte om de är sjuka, de vill ses ändå. Sambons kompisar vaccinerar sig inte och bokstavligen ALLA vi känner på sambons sida har behandlat denna pandemi som om den inte fanns.

    Mitt i allt har jag totalt deppat ihop av saknaden av mina egna nära och kära, och den oförståelse man möts av bland folk i den direkta närheten. I Stockholm sitter vännerna och familjen fortfarande isolerade pga att en del tillhör riskgrupp, eller bara är försiktiga.

    I småstaden har bästa vännen varit på två längre utlandssemestrar, dejtat runt, gått på kvällskurser mm.

    Jag är så trött på att känna mig ensam. På att ta ansvar i ett hav av själviska barnrumpor. Trött på att behöver sitta vid middagsbordet med en svärfar som är förkyld och inte respekterar personligt space. Sambon är fantastisk, han försöker stötta och förstå men jag märker att det tär på honom när jag gnäller till honom. Men jag känner mig konstant arg och besviken på människor i min omgivning. Och framför allt, så fruktansvärt ensam. Jag har aldrig känt mig så ensam som jag gör nu, ändå har jag varit ensam på riktigt i perioder i mitt liv. Jag har haft anledning att må dåligt tidigare, men har aldrig mått så dåligt som nu. Ångesten är konstant där, klumpen i halsen och mage är en konstant påminnelse om att ingenting är okej , och jag vet inte vad jag ska göra eller vem jag ska prata med. Jag försvarar konstant mig själv  och mina val för folk som struntat i vartenda rekommendation och jag. Orkar. Inte. Längre. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, slå någon eller mig själv. Jag känner mig tom och oförstådd och så himla, himla ensam.  Har haft så svårt att sätta ord på detta, svårt att få folk att förstå att deras nonchalans sårar. Jag börjar tro att jag känner mig ensam, för att jag är ensam…

    Vet inte vad jag förväntar mig av att skriva här. Det är första gången jag gör det. Jag är bara så trött på att bära allt själv när jag känner att jag håller på att gå sönder.

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.