Hopplöshet, kommer ingen vart, tror inte på något.

Jobbigt. Kan känna igen mig själv till viss del i det du skriver. Har det med just corona att göra, att du känner såhär med rädsla och negativitet, eller är det mer allmänt?

Jag har varit arbetslös länge nu vilket har påverkat men det är snarare mer allmänt. I allt för många år har jag gömt mig bakom dator och tv-spel och låtsats som att problem inte existerar, att inre konflikter inte finns och att beslut inte måste tas. Jag har betett mig på ett visst sätt som gjort att nu när jag inte har något att gömma mig bakom så skriker min identitetskänsla på mig och jag känner mig sliten åt olika håll på samma gång. Jag vet inte vad jag ska släppa taget om och vad jag ska anpassa mig till och jag är alldeles för rädd för att våga göra val som jag måste följa igenom. Jag är rädd för livet och att ansvara för mig själv och ta konsekvenserna för mina beslut. Allra mest rädd är jag för vad som händer om jag faktiskt tar mina egna beslut och slutar anpassa mig till andra. Finns förmodligen flera år av ångest över att ha omgivit mig själv med fel människor som aldrig känts rätt från första början i såna fall. Men ärligt talat så vet jag inte. Jag vet inte vad jag vill eller hur jag ska göra eller om det ens existerar ett korrekt beslut.

Jag brukade kämpa och tro på att det kommer bli bättre, men nu har jag typ tappat hoppet. Egentligen så tycker jag att detta jävla land är bara skit, det är på grund av Sverige som alla känner sig deprimerade. Ingen i detta land socialiserar sig. Alla människor ha lärt sig att vara ensamma, detta på grund av att det anses konstigt att bara lära känna någon på gatan. Man kan inte ens lära känna någon eller bli vän med hen, eftersom i Sverige är det viktigaste att man jobbar och sedan går hem. Har ni sett hur andra länder socialiserar sig, här är det tydligen pinsamt att bara lära känna någon på gatan. Det är även, hela tiden kallt. Det här landet är bara så icke socialiserat som fan. Jag skulle hellre åka till andra länder, där kan man bara bli vän med någon hur lätt som helst. Man är ju självklart född i Sverige, men så fort jag ser hur roligt det är i de andra länderna är blir jag bara så jävla arg på detta land. I flera år har vi haft arbetsförmedlingen som enligt dem, ska hjälpa människor att skaffa ett arbete. Men, ändå så finns det många människor som är fattiga och tigger om pengar. Man blir så jävla deprimerad. Inte bara det, man fryser här i Sverige. Det är nästan aldrig varmt här. Jag fattar inte varför Sverige inte gör aktiviteter ute så att folk kan lära känna varandra och samtidigt ha trevligt. Är det så svårt att fixa aktiviteter som gör att människor socialiserar sig. Men, dessa aktiviteter bör vara gratis för man har ju fan inte råd. Det finns många människor som vill göra något roligt, men har inte råd.

<3 Red Lifemu, åh, tänker litegrann att vi är ju Sverige. Vi som bor här. Varför anordnar inte du de här aktiviteterna? Tror inte heller på institutioner som “gemenskap”, att de ska göra så vi pratar med varandra, utan det är ju till för att vara ett skyddsnät – skydda utsatta grupper. Vilket är smått fantastiskt, tänk inte minst globalt vilket privilegium vi har i det.